Jag låg i soffan och tänkte att det nog inte finns något finare än att ligga och hålla om någon. Det enda svåra är att en aldrig vet var en ska göra av ena armen, som helt plötsligt bara känns som att den är i vägen. Bortsett från det så finns det få finare saker och det är något som får mig varm i både hjärnan och i hjärtat. En varm inblick och en varm utblick. Samtidigt som sömnen är omedveten finns det få saker som är så fina att dela med någon, eller att bara få ligga där och andas ikapp med någon. Att kanske få vakna med någon som frågar om vi kan ligga kvar i sängen i bara några minuter till. Det är ett väldigt fint bara. Varje möte förändrar, varje ögonblick förändrar, det är skrämmande för en del, främmande för en annan del, spännande för ytterligare en del och kanske alltihop för en annan del. Jag tillhör nog den sistnämnda delen, mina tankar är så ambivalenta. En del av mina tankar är riktiga rötägg i bur medan andra är ekologiska. Fina tankar är hjärnligt välkomna. Det är svårt att tygla sitt inre om ingen annan sover där, det blir kanske inte enklare bara för att någon gör det heller, men mer värt mödan.
Att vara nära någon annan får en också att tänka lite mindre på allt som skaver i samhället, både det lokala och det globala. Jag låg där och höll om en annan människa och tänkte att jag var lyckligt lottad som hade den möjligheten. Där ute finns ett samhälle där många inte inkluderas alls, varken i samtal, möjligheter eller rättigheter, där papperslös blir papperslösare, maktlös blir maktlösare och där hopplöst blir hopplösare. Vår värld är en värld där valfrihet betyder utsålda apotek och trettio yoghurt-sorter, där Nobels fredspris nuförtiden ofta går till någon som dödat någon och där vi hellre digitalt flödar än umgås med varandra. Mitt långsiktiga mål är att banta bort många kilo teknik och plast (bra för den inre och yttre miljön!) och gå upp många kilon människa. I grund och toppen måste det vara målet. Så ställ fram ett offentligt rum där alla får plats, så ställer jag fram ett privat rum där du får plats. Och jag. Allt hör ihop och ju mer solidariteten ligger sked med samhället, desto mer kommer vi göra det med varandra. Samhällsvärme ger mänsklig värme. Men nej, relationer och samhället fortsätter väl gå åt den skövlande skogen. Allt kommer fortsätta säljas ut. Trött på att köpa lägenhet? Här har du ett sjukhus som du kan unna dig. Som hittat.
I olika hem runt om i landet så sitter folk och undrar hur lite rasism kommer påverka deras privatekonomi. Privatekonomin står över allt annat. Privategoismen leder till rasism. Det är lätt att tänka på allt det där och plötsligt så känns allt vanligt sorgligt och allt sorgligt vanligt. Plötsligt ligger en på bottnar en inte trodde var möjliga och ligger i nya varianter av fosterställningar. Då är det svårt att upprätthålla något. Just då är det än viktigare att tänka på att varje tanke och känsla kan vara början på något. Kanske kan även samhällskyla ge mänsklig värme. Vi kan och vi ska bli en motreaktion.
