torsdag 9 oktober 2014

Kortsiktigt tänkande ställer ut notan på barn och kommande generationer

Bild från WWF

Jag har valt att rensa ut mycket ur mitt hem de senaste dagarna. Jag vet med mig att jag inte kommer sakna något jag har gjort mig av med. Vi har så oändligt mycket prylar hemma som vi faktiskt inte använder. Det är bara slöseri. Det jag har rensat ut och skänkt till Myrorna är allt från böcker till kläder. Ibland hör jag människor som säger att de har rätt till vissa, framförallt tekniska, prylar. Nu har ju Telenor till exempel gjort det möjligt för oss att byta mobil varje år. Företagen producerar ett antal nya smaker av yoghurt varje år, med så lite naturlig frukt som möjligt och nu har smaksatt vatten i en mängd smaker blivit en riktig succé. Det är ju roligt och fräscht med bubblor! Men det tär på miljön att köpa alla dessa flaskor. Särskilt konstigt är det med tanke på att vi redan har så bra vatten i våra kranar. 

Alla människor har varken råd eller tid eller ens kan leva som vi gör. Idag skulle det krävas 3,7 jordklot om alla människor levde som vi gör i Sverige. Vi konsumerar över våra ekonomiska och ekologiska resurser. Därför behöver mycket av det som vi anser oss ha rätt till ifrågasättas. Vår överkonsumtion leder till stora problem som minskad vattenförsörjning, avskogning och utarmade naturresurser. Vi reduceras allt mer till ekonomiska varelser som som ska arbeta mer så att vi kan konsumera så att vi kan producera mer så att vi kan arbeta mer och så vidare. Ju mer vi reducerar oss till ekonomiska varelser desto mer byggs samhället just för ekonomiska varelser. Det sägs att vi måste arbeta allt mer, men vad är det vi ska arbeta med när flertalet av de kronor som investeras går ut på att effektivisera och rationalisera bort arbetstillfällen? Vi ska arbeta allt mer i ett samhälle där det kommer finnas allt mindre jobb för allt fler människor. Vi växer ju! Men allt kan inte fortsätta växa in i oändlighet. Det är inte möjligt med evig tillväxt i en värld med sinande resurser. Det är inte hållbart att vi konsumerar mer och mer, slänger mer och mer och importerar saker från andra sidan världen som dels har dålig kvalitet och som dels är produkter producerade under dåliga arbetsförhållanden med dåliga arbetsvillkor. Det är inte hållbart att inbilla sig att det är möjligt med ständigt ökade ekonomiska volymer. 

I ett sådant här samhälle där vi ska jobba allt längre och köpa allt fler saker så sker det ofta på bekostnad av något annat. Vi får råd med allt mer, men också allt mindre tid. Den ekonomiska varelsen mår bra av att leva såhär, men människan tar stryk av det. Medan den ekonomiska varelsen njuter av fler prylar skulle många människor njuta av mer mänsklig närvaro, fler mänskliga möten utanför tekniska ramar och mer mänsklig omsorg. Tekniken har fört oss närmare men samtidigt längre ifrån varandra. Jag har själv sett flertalet föräldrar följa med sina barn till olika matcher och evenemang men väl där har de inte sett mot barnet utan tittat ner i telefonen istället. Samtidigt stressar vi allt mer och får allt mindre tid över till att umgås. Människor får allt mindre tid i vardagen för sina barn. Barn är ingen belastning men att vara hemma med sina barn ses ofta som ett problem, som just en belastning som ingen har råd med. Mer tid för människor ses som olönsamt. Det är klart att en förlorar pengar på att vara hemma, men om samhället hade ändrat riktning så hade det långsiktigt inte varit något större problem. 

Minskad arbetstid hade lett till att fler människor kunde dela på jobben exempelvis. Ju mer vi konsumenter säger ifrån och kräver att maten, kläderna och alla prylar ska produceras på schyssta villkor och under bra arbetsförhållanden, desto mer rättvist kommer det att bli och desto billigare kommer det också att bli att göra dessa val. Vi måste minska våra ekologiska fotavtryck, hur ska annars kommande generationer få utrymme? Men när en majoritet röstade nej till trängselskatt i Göteborg och det samtidigt ser ut som att Förbifart Stockholm kommer att byggas snarare än en bättre kollektivtrafik så känns det återigen som att kortsiktighet vinner över långsiktighet. Vi ställer ut notan till våra barn och till kommande generationer. Är de inte värda mer än så?