Feminism
Idag finns det ca. 180 kvinnojourer i Sverige och varje år tar de emot drygt 1 000 kvinnor som behöver skyddat boende, på grund av våld och utsatthet i hemmet. Merparten av dessa får dock inte plats. 1 748 kvinnor och 603 barn blev nekade hjälp 2012. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och det är bara en av många anledningar till varför feminismen behövs. Andra anledningar syns i styrelser, i tidningen, i lönekuvert, i reaktionerna som blev av att en tjej visade upp sig med orakade armhålor, över sociala medier och i samhället i stort. Män och kvinnor har fortfarande inte samma möjligheter och rättigheter. Den feministiska kampen har fler än ett ansikte men målet är gemensamt. Feminismen behöver också vara intersektionell, annars blir det svårt att motverka andra problematiska maktordningar. En kan läsa mer om intersektionalitet här. Jag kommer här nedan gå igenom varför vi behöver se allt ur ett mer feministiskt perspektiv.
Privilegiet
Eftersom att jag är vit, man och heterosexuell innebär det att jag är privilegierad på många olika sätt. Detta är något jag bör ha koll på innan jag ger mig in i diskussioner. Därför bör en läsa hela den här texten utifrån att jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till dessa frågor och därför inte kan eller bör ha så mycket att säga till om när det kommer till hur den feministiska kampen ska se ut. Det är lätt för mig att säga "det är för i helvete inte rasism" om något som andra uppfattar som kränkande men eftersom jag säger det i egenskap av vit så har jag inget tolkningsföreträde i frågan. Det är ett väldigt privilegierat tänkande att tänka att något inte är ett problem bara för att det inte är ett problem för just mig. En bör beakta detta i samhället, för står en inte i den drabbades skor, i dennes samhällsposition så har en inte tolkningsföreträde i frågan det gäller. Sedan kan en förstås vara privilegierad i vissa frågor och i andra inte. I frågor som rör exempelvis mäns förtryck mot kvinnor så är en vit kvinna inte privilegierad men om det gäller rasism mot en svart person så är hon det. Det handlar alltså inte om människors personligheter utan om människors position, att de innehar en maktposition och omedvetet eller medvetet använder denna.
Relationer
Idag finns det ca. 180 kvinnojourer i Sverige och varje år tar de emot drygt 1 000 kvinnor som behöver skyddat boende, på grund av våld och utsatthet i hemmet. Merparten av dessa får dock inte plats. 1 748 kvinnor och 603 barn blev nekade hjälp 2012. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och det är bara en av många anledningar till varför feminismen behövs. Andra anledningar syns i styrelser, i tidningen, i lönekuvert, i reaktionerna som blev av att en tjej visade upp sig med orakade armhålor, över sociala medier och i samhället i stort. Män och kvinnor har fortfarande inte samma möjligheter och rättigheter. Den feministiska kampen har fler än ett ansikte men målet är gemensamt. Feminismen behöver också vara intersektionell, annars blir det svårt att motverka andra problematiska maktordningar. En kan läsa mer om intersektionalitet här. Jag kommer här nedan gå igenom varför vi behöver se allt ur ett mer feministiskt perspektiv.
Privilegiet
Eftersom att jag är vit, man och heterosexuell innebär det att jag är privilegierad på många olika sätt. Detta är något jag bör ha koll på innan jag ger mig in i diskussioner. Därför bör en läsa hela den här texten utifrån att jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till dessa frågor och därför inte kan eller bör ha så mycket att säga till om när det kommer till hur den feministiska kampen ska se ut. Det är lätt för mig att säga "det är för i helvete inte rasism" om något som andra uppfattar som kränkande men eftersom jag säger det i egenskap av vit så har jag inget tolkningsföreträde i frågan. Det är ett väldigt privilegierat tänkande att tänka att något inte är ett problem bara för att det inte är ett problem för just mig. En bör beakta detta i samhället, för står en inte i den drabbades skor, i dennes samhällsposition så har en inte tolkningsföreträde i frågan det gäller. Sedan kan en förstås vara privilegierad i vissa frågor och i andra inte. I frågor som rör exempelvis mäns förtryck mot kvinnor så är en vit kvinna inte privilegierad men om det gäller rasism mot en svart person så är hon det. Det handlar alltså inte om människors personligheter utan om människors position, att de innehar en maktposition och omedvetet eller medvetet använder denna.
Relationer
För det första så ska en inte acceptera att ens partner bara hjälper till med alla sysslor. Då låter det som att det fortfarande är en som har huvudansvaret men att den andra hjälper till när den har tid eller lust, alternativt att en har bett den andra om att vara med. Det får inte fungera så att den ena gör merparten av alla sysslor medan den andra bara hjälper till då och då. Naturligtvis kan bådas dagar se helt annorlunda ut, beroende på om en jobbar, studerar eller är arbetslös, men det är viktigt att en får in ett system som båda trivs bra med. Just i kärleksrelationer kan förväntningar och normer göra det svårt att få helt jämställda relationer. Många vill inte ta upp sådana frågor i början, med rädslan för att skrämma iväg den andra. I början av en kärleksrelation är normen att allt bara ska flyta på och vara himlastormande. Om en skrämmer iväg någon för att en vill ha en jämställd relation så är det väl antagligen lika bra i så fall. Själv vill jag inte bli behandlad på ett visst förutbestämt sätt utifrån att jag är partner till någon utan för att ens partner förhoppningsvis bryr sig om den de älskar. Vi styrs mycket av normer i kärleksrelationer. Exempelvis så tror jag att svartsjuka hade varit mindre frekvent om vi levde i jämställda relationer. Normen är fortfarande att en relation består av två heterosexuella personer, men ju mer jämställt vårt samhälle blir, desto enklare kommer det vara för varje person att bli lycklig på sitt eget sätt, utifrån sina egna preferenser och inte utifrån samhällets som det ofta är idag. Det måste förstås vara upp till var och en hur de vill definiera sina förhållanden och vilka gränser som gäller.
Kärleksrelationen är enligt normen exklusiv, vilket vänskapsrelationer sällan är, därför uppstår sällan svartsjuka i dessa relationer. I kärleksrelationer blir det lätt romantiskt prat om att en vill vara den enda, den rätta. Men vad är den rätta och finns det en enda? Nu tror jag att en kan ha monogama relationer utan att att ha något obehagligt ägandeskap som drivkraft för relationen. En behöver egentligen bara mötas som människor och inte som förväntningar på varandra. Båda parterna måste få njuta utan skuld och utan prestationskrav som är kopplade till invanda föreställningar om kön. Det är könsrollerna som sätter stopp för mycket av det vi faktiskt vill kunna göra. Det vore så fantastiskt att bara kunna gå ur dem. Jag säger inte att jag lyckas helt perfekt med det, men det är något jag alltid kommer att sträva efter, fram till att jag är där. Idag är ofta reglerna för ett monogamt förhållande satta på förhand, just för att det är normen, men många regler är outtalade och är alla kopplade till just exklusivitet.
Jag har inget förhållande själv, men jag tror själv att jag mår bäst av ett monogamt förhållande, men jag förstår samtidigt att jag till viss del känner så för att jag påverkats av hur vårt samhälle ser ut. Varför vill en vara någons enda? Varför är just det så viktigt? Det är vad vi läst om i hela vårt liv! Varför skulle vi inte vilja vara den enda, den rätta? De som är förälskade faller ofta offer för kärlekens klichéer. Jag vill hellre tänja på kärlekens gränser och tror mer på kärlek än på kärlek™.
Det är intressant hur vi använder vårt språkbruk i relationer, vi säger ofta saker som ”min flickvän” och ”min man” och så vidare. Nu är det ganska svårt att ta bort sådana ordval helt, men det är värt att fundera på varför en säger dessa saker, vilken värdering lägger du i ordet min? Kärlek eller äganderätt? Vi säger knappt namnen när vi benämner en partner för andra, utan nämner dem bara med flickvän, man, pojkvän och fru. Notera att jag förstår att de flesta inte menar något illa alls, snarare tvärtom, med att säga dessa saker, men jag tycker det är viktigt att en funderar över det hela.
Jag har även funderat en del kring fenomenet "män som hatar kvinnor bara för att kvinnorna inte visar dem något intresse." Många män har väldigt svårt att acceptera ointresse, detta kan kopplas till kontroll och makt som fortfarande är väldigt viktigt inom mansrollen.
Svartsjuka och rättegångshaveriet
Jag har inget förhållande själv, men jag tror själv att jag mår bäst av ett monogamt förhållande, men jag förstår samtidigt att jag till viss del känner så för att jag påverkats av hur vårt samhälle ser ut. Varför vill en vara någons enda? Varför är just det så viktigt? Det är vad vi läst om i hela vårt liv! Varför skulle vi inte vilja vara den enda, den rätta? De som är förälskade faller ofta offer för kärlekens klichéer. Jag vill hellre tänja på kärlekens gränser och tror mer på kärlek än på kärlek™.
Det är intressant hur vi använder vårt språkbruk i relationer, vi säger ofta saker som ”min flickvän” och ”min man” och så vidare. Nu är det ganska svårt att ta bort sådana ordval helt, men det är värt att fundera på varför en säger dessa saker, vilken värdering lägger du i ordet min? Kärlek eller äganderätt? Vi säger knappt namnen när vi benämner en partner för andra, utan nämner dem bara med flickvän, man, pojkvän och fru. Notera att jag förstår att de flesta inte menar något illa alls, snarare tvärtom, med att säga dessa saker, men jag tycker det är viktigt att en funderar över det hela.
Jag har även funderat en del kring fenomenet "män som hatar kvinnor bara för att kvinnorna inte visar dem något intresse." Många män har väldigt svårt att acceptera ointresse, detta kan kopplas till kontroll och makt som fortfarande är väldigt viktigt inom mansrollen.
Svartsjuka och rättegångshaveriet
Från Aftonbladet |
Svartsjuka är idag något som allt för ofta ofta leder till misshandel och ibland till och med mord eller dråp. På brottsrummet kan en läsa att ”Tidigare studier har visat att av dem som dödas är varje år cirka 17 offer kvinnor i nära relation. I nära hälften av fallen dödas kvinnan av sin make, sambo eller pojkvän. I flera fall har relationen tagit slut innan kvinnan dödas. Det vanligaste motivet är svartsjuka och separationskonflikter.” I dessa fall är det viktigt att se helhetsbilden och inte enbart utifrån ett individperspektiv. Varje år misshandlar, våldtar eller dödar tusentals män en kvinna de har en nära relation till, ofta på grund av svartsjuka. Det är vår kultur det är fel på, inte varje enskild man, utan den manliga könsrollen, män som grupp. Tyvärr är, som jag skrev tidigare, manligheten fortfarande något där kontroll och makt är viktigt och där den generella oförmågan att visa känslor kan leda till våldsamma handlingar. Om vi lyckas ändra på våra inrutade könsroller så kommer vi komma ifrån relationsvåld i en allt högre grad. Varje år mördas 17 kvinnor av män som säger sig älska henne. Den som "älskar kvinnor" och den som hatar kvinnor är påfallande ofta väldigt lika. Minns alla de som uttryckt sig sexistiskt och som senare försvarat sig med att de faktiskt älskar kvinnor. Varje vecka läser vi om våldtäktsförövare som går fria fastän de borde fällts. Varför ser samhället ut såhär? Varför blir så många rättegångar ännu ett övergrepp? Mannens bedömning räknas mer än kvinnans egen version.
Hur kvinnor framställs i media
Middle men (2009) |
Slumber party massacre 2 (1987) |
Where the truth lies (2005) |
Tittar en på filmposters så är många påfallande sexistiska. De vet att nakenhet säljer och objektifierar därför kvinnor för att folk ska vilja ha deras produkter. Granska ansiktsuttryck, kroppsspråk och position i bilderna. Männen framställs ofta som avslappnade och hårda medan kvinnorna framställs som passiva och sensuella. Hur media framställer oss påverkar även samhället i övrigt. Allt hör ihop. Det som kan verka som småsaker är sällan faktiska småsaker. Nu valde jag ut just filmposters här men många skivomslag, tidningsomslag, reklam runt om våra städer och tv-reklam visar upp samma bild. Nedan kan ni se tidningsomslag och skivomslag. Läs gärna mer om begreppet "sälj grej med tjej" här.
Nick Cave & The bad seeds - Push the sky away (2013) |
L'officiel hommes (2012) |
För att vi ska nå ett jämställt samhälle så måste fler våga säga ifrån. Alla ser inte allt detta som ett problem, särskilt om en befinner sig på en privilegierad position, men det är minst lika viktigt att även dessa faktiskt visar att det inte är okej. Säg ifrån när kollegan berättar sexistiska skämt, säg ifrån när modeföretag försöker sälja sina kläder med hjälp av objektifiering, rösta på ett feministiskt parti, sprid information, berätta om varför en samtyckeslag behövs i samhället, läs feministiska bloggar som Lady Dahmer, Kristina Wicksell, Oxhen, Sofia Zettermark och Fanny Arsinoe.
Det är vanligt att många privilegierade personer säger saker som "Det var ju bara ett skämt" (när de uttryckt sig sexistiskt) eller "men vi män då" när könsroller och genusfrågor diskuteras. Detta är ett narcissistiskt och omoget sätt att bemöta kvinnors upplevelser av förtryck och detta måste upphöra. En måste vara kapabel till att se helhetsbilden, vem är det som förtrycker och vem är det som blir förtryckt? Lyssna gärna på låten Fatta din position från programmet Full Patte! som nyligen sändes i SVT. Den förklarar detta bra. Det är viktigt att förstå vilken position en själv har i samhället och vad en vinner på att befinna sig just där och vilken makt, synlig och osynlig, som en innehar bara genom att befinna sig just där. Sociala medier har till viss del lett till att vi lättare kan samlas i vår kamp men det har också lett till att just de som kämpar för mänskliga rättigheter, alla feminister och antirasister, har fått många obehagliga personer efter sig. Kanske fler än många andra. Tänk att de som faktiskt kämpar för något gott ska bemötas med så mycket hat? Däremot får en säga att de män som ofta tjatar om "men vi män då" och "alla män är inte svin" påfallande ofta är just sådana män som faktiskt är svin.
Det är vanligt att många privilegierade personer säger saker som "Det var ju bara ett skämt" (när de uttryckt sig sexistiskt) eller "men vi män då" när könsroller och genusfrågor diskuteras. Detta är ett narcissistiskt och omoget sätt att bemöta kvinnors upplevelser av förtryck och detta måste upphöra. En måste vara kapabel till att se helhetsbilden, vem är det som förtrycker och vem är det som blir förtryckt? Lyssna gärna på låten Fatta din position från programmet Full Patte! som nyligen sändes i SVT. Den förklarar detta bra. Det är viktigt att förstå vilken position en själv har i samhället och vad en vinner på att befinna sig just där och vilken makt, synlig och osynlig, som en innehar bara genom att befinna sig just där. Sociala medier har till viss del lett till att vi lättare kan samlas i vår kamp men det har också lett till att just de som kämpar för mänskliga rättigheter, alla feminister och antirasister, har fått många obehagliga personer efter sig. Kanske fler än många andra. Tänk att de som faktiskt kämpar för något gott ska bemötas med så mycket hat? Däremot får en säga att de män som ofta tjatar om "men vi män då" och "alla män är inte svin" påfallande ofta är just sådana män som faktiskt är svin.
Ansvaret
Har ni tänkt på hur ofta ordet ansvar nämns i samband med kvinnor? Kvinnor ska ta ansvar över hemmet, över hushållssysslor, över att hålla relationer vid liv. Det anses vara kvinnans ansvar att inte dricka så mycket på krogen, att inte klä sig utmanande, att kvinnan bär ansvar om mannen utövar våld eller är otrogen. Fundera lite på ordet ansvar och vem det egentligen borde vara som ska stå ansvarig för oansvariga och sjuka handlingar? Varför anses offret bära ansvar för vad förövaren gör? Män som grupp har faktiskt ett kollektivt ansvar i dessa frågor. Jag har läst Stephan Mendel-Enks bok Med uppenbar känsla för stil: Ett reportage om manlighet ett antal gånger. I den boken ger författaren ett exempel där flertalet män pratar om att kvinnors attraktionskraft minskar ju äldre de blir och männen sitter sedan och går allt längre ner i åldrarna på hur unga tjejer de kan tänkas ligga med. De tänker inte alls på hur de uppfattas. Om någon av dem senare döms för innehav av barnpornografi så kan de fortsätta säga "Fy fan för sådant" trots att de i sitt snack med varandra själva kanske bidragit till händelsen. Om inte bidragit till just själva händelsen så i alla fall normaliserat tanken. I tanken kan allt bli möjligt om många medvetet eller omedvetet stödjer dess innehåll.
Not in my backyard
Feminism och antirasism borde egentligen kallas kunskap snarare än åsikter. Det blir tråkigt dock när människor säger sig vara något som de inte alls står för i realiteten. Det finns människor som kämpar för miljön men börjar vindkraften störa det egna hemmet, då är det inte okej längre. Det finns även de som vill ha en stor invandring till Sverige, men om många invandrare helt plötsligt flyttar in i området där en bor, så är det helt plötsligt inte samma sak längre. Är ens åsikter något en vill stoltsera med för att få cred eller lever en efter ens egna värderingar och vad en faktiskt tror på? Minns ni projektet Machovänstern där det visade sig att många killar som gått ut med att de var feminister och reko på alla möjliga sätt betedde sig både förtryckande, våldsamt och sexistiskt? Om vi ska förändra något vilket vi givetvis ska så måste vi leva efter våra egna värderingar och se bortom vårt egna ego. Är kampen okej så länge den inte drabbar en själv på något sätt, vad är det för kamp att eftersträva? Kampen ska och bör ofta innebära att de med privilegier får avsätta sig många av dessa för att andra ska få det bättre. Ingen är fri förrän alla är fria är en gammal sanning, men fortfarande lika sann.
Patriarkat
Vi lever i ett patriarkat, det betyder att vi idag lever i en könsmaktsordning där män är över- och kvinnor är underordnade. Därför bedriver feminister mest en kvinnokamp, vilket inte är särskilt konstigt. Men alla skulle tjäna på ett jämställt samhälle, det gäller bara att få alla att förstå att det faktiskt är så. Mycket av kampen innefattar också män, bland annat i och med att machonormer problematiseras, vilka drabbar både kvinnor och män. Det går inte att dränka patriarkatet när vi lever i ett samhälle som låter det komma upp till ytan gång på gång på gång, fortsätta leva i oss, av oss. Det tystar ständigt röster som måste höras.