torsdag 3 oktober 2013

Gone home


"Berätta en historia, Pew. Vilken sorts historia, barn? En historia med ett lyckligt slut. Det finns inget sådant i hela världen. Ett lyckligt slut? Ett slut." (ur Fyrväktaren av Jeanette Winterson)

Jag tänker på det citatet när jag spelar det omtalade Gone home. Kaitlin har varit på resa genom Europa i ett år. På grund av trasslig ekonomi kommer hon hem till USA tidigare än beräknat. Men väl hemma vid familjens nya stora villa så upptäcker hon att ingen är hemma. Någonting stämmer inte. Hon letar rätt på nyckeln och kliver in i den mörka hallen. Åskan och regnet försöker ta sig igenom husets alla fönster. Stämningen är ödslig, skrämmande. Men Gone home är inget skräckspel, det är en historia om vad som kan hända i en familj under tiden som en del av den är borta under ett år. Det är upp till spelaren att ta reda på det, genom dagboksanteckningar och brevväxlingar.


Hela spelet utspelar sig i det enorma huset, som bland annat rymmer ett bibliotek och ett växthus. Men framför allt rymmer det människors liv och spår av hur de har levt, till viss del i hemlighet. Det är Samantha, Kaitlins lillasyster, och hennes historia som står i fokus. Det handlar om ett sexuellt uppvaknande, den första kärleken, sökandet efter en egen identitet. Det är tidigt 90-tal och riot grrrl-rörelsen har fångat Samantha. En växer in i hennes historia, genom att lyssna på kassettband som hon har fått skickade till sig och genom att gå igenom hennes brev. Allt målar upp en bild. Jag minns att jag spelade Street Fighter 2 när jag var liten och skrev en fusklapp på hur en skulle utföra alla kombinationer av slag och sparkar. Det känns fint när jag hittar en liknande fusklapp i Samanthas rum. På väggarna hänger affischer från Beverly Hills och Arkiv X. På golv och i hyllor ligger fanzines, pins och Super Nintendo-spel. Det känns lite som att gå igenom mitt eget tonårsrum. Det får mig att minnas när jag satt uppe om nätterna för att se Arkiv X eller när jag brevväxlade och spelade in blandband till min vän Malin.

Gone home känns vardagligt på många sätt och det bidrar till en äkta och nära känsla. Samtidigt väcker det viktiga frågor om bland annat det svåra med att komma ut som homosexuell. Spelet handlar mycket om att upptäcka och ta del av. Karaktärerna tillåts få personligheter och liv, vilket känns skönt i en bransch som länge präglats av stereotyper och sexism.

Gone home är inget vidare svårt eller särskilt stort spel, men det ger mycket, genom en berätta en öppenhjärtlig och vardaglig historia. Det är fantastiskt med ett spel som bryter mot normer och som samtidigt känns så välarbetat. Grafiken är med dagens mått inte särskilt speciell, men är heller inte dålig. Soundtracket är å andra sidan fantastiskt. Ljudeffekterna bidrar bara till den mysiga och ibland lätt kusliga stämningen. Det finns oerhört många detaljer att fastna vid och en kan interagera med i stort sett alla föremål i spelet.

Ibland brister realismen, vilket är ett problem i ett spel som så hårt satsar på att vara just realistiskt, men det kan jag ta. Till viss del är väl Gone home mer en interaktiv berättelse än ett spel och är en inte litterär av sig så lär det kanske inte ge en så mycket. Mycket handlar just om att läsa brev och anteckningar, ta del av känslor. Gone home fokuserar just på att berätta en historia. För mig är det fantastiskt. Ta del av den du också.

Gone home är tillgängligt för både Windows, Mac Os och Linux.