torsdag 11 juli 2013

Gick jämställdheten i pension redan som barn?

Bild: Jack Werner

Det är många som har en trång tröja på sig och så har även världen. Jag är intresserad av att spräcka sömmarna på den tröjan, så att ingen ska behöva känna sig begränsad. Varken i sina val, sitt kön, sin roll eller sin hudfärg. Ovanstående bild sprids nu på Facebook. Det är tragiskt att även fotbollsmatcher ska bli något där människor bedöms och döms ut och där ingenting egentligen handlar om fotbollen utan snarare saker som sexuell läggning och utseende. ”Lesbiska horor” är det en som skriver. Det är en del som söker på dessa ord och har hamnat på min blogg. Jag är inte helt säker på att det är till en feministisk blogg de vill komma när de söker, men det skadar nog inte.

Det är många som har reagerat starkt på dessa uttalanden som sprider sig över Twitter. Men det sprider sig inte bara där, det sprider sig även utanför det digitala. Här blir det bara mer synligt. En fara är dock att många genast börjar prata om det där med att riktiga människor inte uttalar sig så och jag blir alltid ledsen när det resonemanget används. Alla finns lika mycket, alla är lika riktiga. Åsikterna är åt alla möjliga håll helt åt skogen, men börjar vi använda resonemanget om att riktiga människor inte har dessa åsikter så hamnar vi snett! Då hamnar vi genast där i debatten om vad som är riktiga män, riktiga kvinnor, riktiga feminister. Det var samma debatt som kom när en kvinna visade sin armhåla för något år sedan. Vissa hävdade att en riktig kvinna har hår och andra sa att riktiga kvinnor inte har hår. Låt alla se ut som de vill, döm ingen men sluta upp med att använda ordet riktig. Det begränsar bara människor och begränsningar är något vi behöver komma ifrån, inget vi ska tillbaks till. 



Det är oerhört tragiskt att även idrott ska handla om utseende och sexuell läggning. Ställ dig längst bak i kön. Du står på pallplatsen som nummer två och tre - oavsett om du vinner eller inte. I Nigeria är det exempelvis förbjudet att vara lesbisk och spela fotboll. Läs mer här. I Kina har kvinnliga golfspelare tidigare fått som krav att de ska bära färgglada kläder och bli fotograferade i bikini. Anledningen till detta var att damgolfen ansågs behöva mer publik och uppmärksamhet. Även då kommenterades det i svenska tidningars kommentarsfält med saker som ”Bikini är OK eftersom då vet man vad man får efter 19:e.” Jag förstår inte varför utseende ens ska nämnas där det helt saknar relevans. Vare sig det är en positiv eller negativ kommentar så blir den fruktansvärt onödig. Det finns en slags tvångsobjektifiering som göms i komplimanger. Det går att bekräfta människor på andra sätt, till exempel genom att visa ett genuint intresse för dem, och det tror jag betyder mer. Både på kort sikt och i längden. 


Från Public Shaming

Vi är alltför kortsiktiga i så många av våra val att längden kapas hela tiden. Vi kommer inte fram, vi halkar bara efter, normerna och hetsen springer vidare. Ställ dig längst bak i kön. Ställ dig längst bak i svenskheten. Ställ dig längst bak i hudfärgen. Vi bedömer och dömer. När tennisspelaren Marion Bartoli för några dagar sedan vann Wimbledon kom genast kommentarer om hennes utseende, bland annat att att hon är ”för oattraktiv för att ens våldtas”. En journalist på BBC sa att Bartoli inte är någon skönhet. En annan skrev på Twitter att ”Jag känner med prisutdelarna som måste kyssa den feta, fula, svettiga grisen Bartoli”. Debatten är likadan överallt, antingen tillfredsställer man sin publik eller så äcklar man den. Kanske räknas prestationen också, men den räknas inte alltid först. Utseendet kommer först. 

När kvinnliga fotbollsspelare går in på plan är de horor, lesbiska och fula. Om de gör mål eller inte gör det saknar för många relevans. De vill gå in på planen och prestera men de går in i ett slags fängelse istället. Där gallret är vår värld, vårt samhälle, vår definition på hur man ska vara när man är riktig och hur man är när man inte är det, våra normer och fördomar. Stänger vi ute en del av världen stänger vi ute hela världen. Nej, har vi inte kommit längre än såhär så har vi hela liv att ta igen. Det verkar som att jämställdheten inte ens blivit född än, eller att den gått i pension redan som barn. Den kan inte växa upp i en värld som ständigt hindrar den.