Jag är bra på att skjuta upp saker, men jag skjuter aldrig upp människor. Jag drar isär mig för att få plats med fler möten. Jag vill bära tyngden av andra människor, det gör mig lättare. Jag älskar oreserverat. Jag vill ha klichéerna. Göra om dem på mitt sätt. Orden har sagts förr, men inte människan. Hjärtat har slagits förr, men inte med samma slag. När hjärtat sjunger gamla sånger, lär du ut nya.
Ibland vaknar jag upp med två barn i kroppen. De jagar varandra i mitt bröst och springer över hjärtats allt rödare ängar. Där finns ett stråk av barndom, ett stråk av framtid. Ljus så långt hjärtat når. De gungar i min mage och när de hoppar av är jag där att ta emot dem. Ibland tar jag emot med din famn, ibland tar du emot med min.
Ibland vaknar jag upp bredvid ett vattendrag. Jag dyker ner där gång på gång i hopp om att gå i uppfyllelse. Vissa dagar dyker jag ner i dig i hopp om att vi ska gå i uppfyllelse. Ibland dyker jag ner utan att komma upp med annat än förvirring, ibland har jag solen med mig.
Jag vet inte om jag är bred nog för att du ska kunna gå i mig utan rädsla. Jag är en lina spänd mellan två kroppar men jag vet inte om jag är bred nog. Tillräckligt bred för ord, men otillräckligt för språk.