Jason Molina gick bort i lördags, endast 39 år gammal. Så sent som i januari tidigare i år hölls en svensk stödkonsert för Jason Molina på Södra Teatern i Stockholm, där bland andra The Tallest Man On Earth deltog. Tyvärr lyckades han aldrig tillfriskna från sviterna av de missbruksproblem han lidit av.
Jason Molina startade Songs: Ohia 1996 och gav ut sju album under det namnet innan han, mitt under en turné, bytte namn på projektet till Magnolia Electric Co. Det kändes som att hans röst hade levt längre än Jason själv. Och naturligtvis kommer den fortsätta att leva vidare. Insidan lever alltid vidare, men var ska den ta vägen när kroppen tar slut? I det man har gjort, där man har gått, det man har rört? Sångerna kommer alltid att spelas, musiken kommer aldrig tystna.
Låtarna var ofta präglade av en djup sorg, ibland slog hoppet till, men bara i enstaka stunder, ibland vann de ögonblicken över mörkret, ibland hann de först fram. I Blue factory flame från 2002 sjöng Molina ”when i die put my bones in an empty street to remind me of how it used to be”. En reva i livet, en öppning för döden. Till slut blir sprickorna för många, för stora. Sprickorna fanns även i kärleken, eller i sökandet efter den. I Being in love från 2000 sjöng han ”Being in love means you are completely broken”. Livet i sina allra bräckligaste stunder, sina allra bräckligaste färger. Inte alltid stolta färger, men ärliga. Där han grävde efter kärleken fick han bara mörker med sig. Hur mycket hjärtat än sväller kan kärleken fortsätta vara mager. Ibland är det bara så. Själen fortsätter dock längta. Det finns en sång i varje själ men inte en själ i varje sång. Jason Molina lyckades dock ofta.
Läs skivbolagets pressmeddelande om Jason Molinas död här.
