Hemma är där hjärtat bor heter det ju. På gott och ont säger en del. På gott och gott säger jag. Hemma är mer en resa än en specifik plats. Hjärtat har ingen geografi. Själv försöker jag bo överallt där mitt hjärta är enligt formeln 100-100. Lika mycket överallt. Att som minst ge det mesta jag kan. Hemma är inte där man går in genom en dörr, utan där man går in i en människa och väljer att stanna där. Hemma är inte där man har ett kök, utan där man ligger och trängs bland maten och försöker nå munnen före den. Att vara hemmakär är inte nödvändigtvis att stänga in sig och mysa med en film i soffan, hemmakär kan man vara både på en cykel, när man skriver och när man är ute på en picknick, bara hjärtat är med och likgiltigheten är långt därifrån, hjärtlös och inte sökande.
Det är på tiden att fler släpper sina hjärtan, inte som i betydelsen tappa det utan mer som i betydelsen att släppa ut det, klippa taggtråden som håller det instängt. Låt oss göra natten så avskalad att ljudet av två akustiska läppar som möts överröstar allt annat. Utom morgonens första skakiga viskning då. Den låter alltid varmast i själen.
