måndag 11 februari 2013

Andreas Grega på Victoriateatern, 8/2 2013


Jag ser Andreas Gregas musik som ett steg ifrån stressen i dagens samhälle. Bort från all trafik, statusuppdateringar, konsumtionshets och sättet många människor försöker springa sig igenom kärleken på. Istället är hans musik ett sökande efter mer natur och ett slags inre lugn. Sänk farten, allt behöver inte skyndas på. Kanske kommer det vackra fram mer i det som växer sig större under en lång tid istället för i det som är störst redan från början. Det är inte musik som slår sig för bröstet alltid, men den växer där i bröstet. Fredagens konsert på Victoriateatern växte verkligen ju längre kvällen drog ut sig. Det är en intim teater. Vi sitter runt små bord med levande ljus och lite mat som vi tagit med oss. Victoriateatern har nämligen Picknickföreställningar vilket innebär att man får ta med egen mat och dryck att förtära under tiden man njuter av musiken. Det ger en speciell stämning.

Andreas Grega inleder kvällen med vackra Mikrouli Mou från senaste skivan Mörkerseende och under kvällen märker man att det finns en speciell närhet mellan artisten och publiken. Inga egentliga gränser. Från hjärtat till hjärtan. Grega skriver på skivan att han "älskar hela världen för att du lever i den” och det är den känslan jag får under kvällen, från hjärtat och vidare. Det är på Mörkerseende som tyngdpunkten ligger. Tempot höjs då och då, som i Diktatorn, Pengar & djävulskap och Soluppgång, men mestadels smyger sig musiken fram, vilket passar utmärkt på den lilla teatern. I Love sjunger Andreas ”han ville sjunga hela världen röd, med sången göra kärleken hörd” och det är precis så det känns att han själv gör. I en tid med allt hat och förtryck som sprider sig både på internet och utanför så känns det oerhört viktigt med musik som drar oss samman istället för längre ifrån. 


Efter ett par låtar bjuds vi på en paus innan Andreas kommer tillbaka efter drygt tjugo minuter. När han efter ett tag plockar fram Liv död, en låt som jag personligen tycker är en av de senaste årens starkaste låtar, så är det som att fler hjärtan försöker ta sig in i kroppen. En fantastisk känsla. Samtidigt som musiken ofta känns mörk så handlar det inte sällan om en resa ifrån det mörka, ifrån diktatorerna som tar ett och fler strypgrepp om freden, man har bara en liten bit kvar, ljuset har inte brutit ihop, det väntar på en en bit ifrån. Sorgen är inte övervägande, vi kommer ta oss förbi den.

Om jag ska klaga på något så var inte ljudet helt perfekt under kvällen, då sången ibland nästan drunknade i musiken, annars har jag inga direkta invändningar. Ett par i publiken saknade säkert låtar som Ta vad du vill och Dom hade mycket att säga men sett till stämningen under kvällen så hade de kanske gjort konserten mer spretig, vilket inte blev känslan nu. Nu kändes den fint sammanhållen. Naturligtvis var kvällen även för kort, men den känslan får man av alla fina kvällar, men det är bara att bära den med sig och göra den längre. Ändligt ute blir förstås alltid oändligt inne. Sammantaget var det en vacker kväll som filades ner till värme och ljus. Både på våra bord och i våra kroppar. Glöm inte känslan, tänk med hjärtat.

2 kommentarer:

  1. Tack för en fin recension, det hörs att man skulle varit där, vilket fantastiskt upplägg!
    Jag känner ofta när jag läser dina betraktelser eller grubblerier eller inlägg eller vad man ska kalla dem, att 'kunde inte sagt det bättre själv' fast det hade jag inte, jag hade känt det men inte kunnat få ner det antagligen, glad att du har den förmågan och delar med dig!
    :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, Angelica. Det var en fantastisk fin konsert. Synd det där med ljudet bara, kanske beror lite på var man satt också, men mestadels var ljudet bra. Fick prata med Andreas efteråt vilket också var väldigt fint! Spelade in lite av låtarna och la upp på youtube om du vill se: http://www.youtube.com/vakentimmar

      Radera