Om jag inte känner något så känner jag i alla fall inte något som är eller kommer bli fel. Om jag inte räcker ut min hand så kommer jag heller inte mötas av en sluten, om jag inte stänger min kropp kommer mörkret forsa in. Med en sluten kropp kommer ingenting att ta sig in men heller inte ta sig ut. Man råkar aldrig illa ut om man inte agerar, men gör man inget alls kanske problemen blir flera? Står man stilla inväntar man lika mycket sorg som lycka. Vad hinner först? Vill du bli nådd eller vill du nå ut? Jag tror att alla känslor föder en annan liknande känsla, räcker du ut så kommer någon annan räcka ut. Precis som likgiltighet föder likgiltighet så föder kärlek kärlek. Jag vill inte stå still och låta känslorna springa. Jag vill springa med dem.
Likgiltighet är kärlekens motsats. Då och då tuggar den på mitt kommande liv. Jag vill möta en hungrig framtid, inte en som ätit sig mätt på motsatsen till det jag vill nå. Jag avskyr verkligen känslan av att det inte spelar någon roll, att jag inte gör det, att orden inte gör det, att viljan inte räknas. Att man bara är en vindpust som fäktas bort innan den når fram. Är det så vi ska ha det? Tydligen, men det är dags att ändra på det. Jag behöver dig som finns i min närhet, en bra bit bort och en bra bit närmare. Kommer du bli den finaste dagen i mitt liv? Kommer jag bli den finaste dagen i ditt? Ta mina händer så tar vi det därifrån.
