tisdag 26 februari 2013

En del hjärtan mår bäst av att leva i en kappsäck

I början av en förälskelse så lämnar hjärnan över resten till kroppen ju mer man känner. I slutet börjar kroppen ge tillbaks. Hjärnan kan inte neka. Nu börjar bearbetningen. Man letar efter en luft att tappa andan i, man söker efter en plats i någon men det slutar med att man blir till en last i någon. Man ställer sig på vågen och inser att man gått upp en människa. Står ryggen pall att ta emot någon? Står munnen pall att mata två? Ger natten sömn till båda? Kärleken är som starkast när den har två händer, där den ena bär hopp och den andra bär förtvivlan. Ibland bär båda hopp, ibland bär båda förtvivlan.

Jag ville aldrig slösa bort dagen. Jag sa Klä på dig, solen väntar inte på oss, inte världen heller. Dansa med mig på den öppna gatan där endast träd promenerar, där endast regnet faller. Jag hittar sällan de rätta orden, men det är ofta ett tecken på att det är de rätta orden som avses. Man vet aldrig hur länge det håller att vara tyst, ibland måste orden komma i rätt tid. Alla ord växer inte fram ur tystnad, särskilt inte i en tystnad som blivit för lång. De ord som är instängda då förlorar syrebristen till slut, ofta dör de strax därpå.

Nu är det vår i fingrarna, men det växer inget i dem, inte än, trots den gassande solen. Din hud har växt ur dem. Den började inte i mina fingrar men det var där jag ville att den skulle fortsätta. Utifrån och in. Jag försöker ta tag i ändarna på din halsduk för att be dig komma närmare, men jag når inte. Jag når inte till och jag når inte fram. Vissa hjärtan mår bäst av att leva i en kappsäck. Vid åttio års ålder har alla det hjärta de förtjänar. Kanske är det så, för de flesta börjar resan ta slut då. Dags att packa upp. Snart tar rovdjuren oss. Vi blir mat åt luften, åt gräset. Man ägnar flera månader åt att nå någons närvaro, men förr eller senare står man där, instängd i någons frånvaro. Man bankar, man vill ut.