Framåt våren planerar Anna Järvinen att släppa sin fjärde skiva. Anna själv tredje var en avslutning på en trilogi. Nu börjar något annorlunda, något nytt, men också något som fortfarande är Anna. Jag började lyssna på Anna för tre år sedan. Hon fanns med mig på spårvagnen, på bussen hem från jobbet och hon satte ord på både kärlek och saknad.
Flera av texterna till Anna Järvinens första skiva Jag fick feeling skrev hon på tåget mellan Gävle och Stockholm. Resor, städer, möten med människor. Inspirationen kommer antingen när man själv rör sig, när världen runt omkring en gör det, eller när någons värld närmar sig ens egen. Annas texter är speciella, men musiken gör orden naturliga. En poet som skriver med rösten. Jag vet få som kan sjunga lika romantiskt som Anna i rader som ”du verkar kunna göra allting till något” (Götgatan) och ”värm mig om ryggen” (Nattmusik). Det är som rösten som bryter en alltför lång tystnad, lågan i den nedsläckta kroppen, hoppet.
Allra mest är det nog den drömska romantiken jag fastnat för hos Anna, de lekfulla texterna som dras mellan tvivel och dröm, hopp och liv. Närvaron i det som är svårt att nå. Kanske är det man söker något som funnits där hela dagen. Sluta leta, jag finns redan här. Samtidigt finns hela tiden det bräckliga i hennes texter, i Kom hem frågar hon ”vem ska annars se på mig?” för att senare sjunga ”hos mig är du verkligen overkligt fin”. Det känns ärligt på ett språk som inte förskönar. Det är alltid det ärliga som träffar hårdast. Särskilt dagar då jag känner mig mätt på mindre och när det känns som att ingen är till för en vardag som min. Då behövs känslorna som kommer ut genom musiken.
Jag vet inte vad som händer härnäst, hur Anna Järvinens framtid kommer låta, men det ska bli spännande att se vilken väg hon väljer. Anna gör de små detaljerna synliga. Det ömtåliga som bär det stora.
