Höstsolen möter mina ögon. Det känns nästan som att den försöker ta sig in, men kanske ger den upp snart. Det finns något som äter upp ljuset, lämnar det i högar som jag inte kan nå. Mitt huvud känns som toppen på ett brinnande flerfamiljshus. Snart kommer elden även dit och jag kan inte hoppa, kan inte slita mig från den del av kroppen som redan är för svårt skadad. Så jag söker efter en genvärld in där lugnet finns, där tryggheten väntar, där framtiden inte behöver kippa efter luft. Hjärtat slår men inget slår tillbaks.
Hennes känslor blev för stora för hennes kropp, hon försökte få dem att huka sig, gå lite mindre rakt, men de hade växt förbi, det kunde ingenting råda bot på. Hur stort hjärtat än är så ryms det bara i en kropp. Det finns ingen genvärld för hjärtat att sprida sig till någon annans.
Sommaren ligger och vilar i min bröstkorg, men jag kan inte släppa ut den. Inte än. Med henne kunde jag släppa ut vattnet, löven, värmen och solstrålarna när som helst. Jag släppte ut och hon tog emot. Nu hade jag kunnat låta den svälta, låta den förlora löven och gräset. Men det är inte så jag vill göra. Sommaren kommer springa vidare. Möt mig där. Kyss mig där.
Kan flera läppar tillhöra samma person? Hur linjerna i ansiktet än skiljer sig, hur annorlunda lukten på halsen än är, hur än magen lutar på ett helt annat sätt, så hade det ändå varit hon. Om man försöker ersätta någon med någon som man bara älskar konturerna av, då är det den man försöker ersätta som kommer fylla i dem.
Ibland märker jag inte av att jag har sommaren så nära. Ibland känns det som att bröstkorgen ska krossas. Kanske har den redan börjat. Man märker inte sprickorna förrän något försöker ta sig in. Jag söker efter en genvärld till dig, men jag vet inte om den leder in eller om den leder ut.
