Vad är att ha ett förhållande egentligen? Om man har ett förhållande, betyder det då att man är upptagen? Även om jag själv inte har något förhållande, så kan jag ändå känna tillräckligt för någon för att känna mig upptagen, således handlar det om intresse och känslor, snarare än vilken relation man har till varandra.
En relation behöver inte nödvändigtvis ha med känslor att göra, även om man får hoppas att de allra flesta har det. Sedan handlar det också även om vad för känslor det är som gör att man stannar. Att exempelvis en person stannar kvar i en relation där partnern misshandlar denne handlar kanske också om känslor, men snarare rädsla än någon form av vällust och alla dessa kvinnor som gärna ser sig själva tillsammans med mannen som mördade Engla gör det kanske också av känslor, men att vilja bli tillsammans med en äldre man som mördat en liten tjej kan knappast beskrivas som särskilt sunda känslor. Snarare obehagligt.
Jag tycker det är bra att låta känslorna avgöra vad man är och vad man vill göra, istället för att låta relationen besluta det. Om man har ett förhållande och vill vara med någon annan så har man egentligen inget känslomässigt förhållande, och om man inte har det så undrar jag vad det är för mening att ha ett förhållande alls? Kanske blir det varmare att sova om nätterna, men det finns alltid pyjamas.
Jag tycker det är bra att vara kräsen angående det mesta egentligen. Jag brukar ofta själv få höra att jag är det, sen kan man också fråga sig vad kräsen är för något. Många killar hävdar exempelvis att tjejer är kräsna så fort de har blivit nobbade av en, notera en, tjej. Men är det verkligen att vara kräsen, eller ens en anledning till att kalla någon annan det?
Oftast är det, av någon anledning, enklare att välja ut saker som man inte vill ha, än att utse saker man verkligen vill ha. Själv kräver jag mest att personen ska vara någorlunda verbal, och helst inte svarar ”det är inget”, när man själv vet att det är något som är fel. Sådant beteende är oattraktivt. Personen ska även vara någorlunda intelligent, vilket inte behöver innebära att hon planerat att leva hälften av sitt liv på högskolan. Hon ska även vilja leva så jämställt som möjligt, så att ingen behöver ha två heltidsjobb, ett på arbetet, ett hemma. En annan viktig sak är att inte behöva stressa fram något, så som ord och känslor från den andra, allting har sin tid. Är detta att vara kräsen? Förhållandet får för övrigt gärna kännas utvecklande också, så att man inte ser förhållandet som en ny mening, men lever i det som ett citat.
En relation behöver inte nödvändigtvis ha med känslor att göra, även om man får hoppas att de allra flesta har det. Sedan handlar det också även om vad för känslor det är som gör att man stannar. Att exempelvis en person stannar kvar i en relation där partnern misshandlar denne handlar kanske också om känslor, men snarare rädsla än någon form av vällust och alla dessa kvinnor som gärna ser sig själva tillsammans med mannen som mördade Engla gör det kanske också av känslor, men att vilja bli tillsammans med en äldre man som mördat en liten tjej kan knappast beskrivas som särskilt sunda känslor. Snarare obehagligt.
Jag tycker det är bra att låta känslorna avgöra vad man är och vad man vill göra, istället för att låta relationen besluta det. Om man har ett förhållande och vill vara med någon annan så har man egentligen inget känslomässigt förhållande, och om man inte har det så undrar jag vad det är för mening att ha ett förhållande alls? Kanske blir det varmare att sova om nätterna, men det finns alltid pyjamas.
Jag tycker det är bra att vara kräsen angående det mesta egentligen. Jag brukar ofta själv få höra att jag är det, sen kan man också fråga sig vad kräsen är för något. Många killar hävdar exempelvis att tjejer är kräsna så fort de har blivit nobbade av en, notera en, tjej. Men är det verkligen att vara kräsen, eller ens en anledning till att kalla någon annan det?
Oftast är det, av någon anledning, enklare att välja ut saker som man inte vill ha, än att utse saker man verkligen vill ha. Själv kräver jag mest att personen ska vara någorlunda verbal, och helst inte svarar ”det är inget”, när man själv vet att det är något som är fel. Sådant beteende är oattraktivt. Personen ska även vara någorlunda intelligent, vilket inte behöver innebära att hon planerat att leva hälften av sitt liv på högskolan. Hon ska även vilja leva så jämställt som möjligt, så att ingen behöver ha två heltidsjobb, ett på arbetet, ett hemma. En annan viktig sak är att inte behöva stressa fram något, så som ord och känslor från den andra, allting har sin tid. Är detta att vara kräsen? Förhållandet får för övrigt gärna kännas utvecklande också, så att man inte ser förhållandet som en ny mening, men lever i det som ett citat.
