Oskar Rickardsson visar att man inte behöver vara en etablerad poet för att kunna skapa mästerverk.
Tack vare internet har han länge följts av en trogen skara läsare som gång på gång förtrollats av hans magiska sätt att behandla orden. Oskars dikter är var och en en kärlekshistoria i sig själv. Varje formulering är rörande vacker, varje rad är laddad med känsla. Det som alltid fascinerat mig med hans poesi är hur tydlig känslan i den är, hur lätt man kliver in i den och upplever den som sin egen verklighet. Vakentimmar är vacker, sorglig och absolut fantastisk poesi när den är som bäst, och om du inte tror mig på orden så vill jag bjuda på fyra rader som så väl sammanfattar den fina stämningen i hela den här boken.
"jag låg med mina händer på din mage och tänkte högt för dig att om du inte vet om att jag lever
så är det inte riktigt som att vara vid liv"
(Evelina)
