"Sorgen blir som ett extra lager man bär med sig, med tiden gör den en klokare och bättre rustad för livet"

Foto: Malin Hägglund

Clara Alm briljerar på debutalbumet Månen i Verona. Idag är albumet äntligen här! Blandningen av själslig närhet, de poetiska texterna och melodier som både kramar om en och bjuder upp en till dans är fantastisk och jag råder alla att lyssna! Idag, i en längre intervju, berättar Clara mer om albumet, om att hålla gnistan vid liv och drömmen om att få ge ut en diktsamling. 

Hur är läget Clara? 

- Det är bra, det var längesen jag sa så och menade det på riktigt. Men den senaste tiden har jag känt en helt ny glädje kring livet. Mycket genom att jag släppt gamla idéer om hur livet borde se ut, och istället ser på det jag har med tacksamhet. 

Hur har arbetet med albumet flutit på? 

- Som ett x2000 som tvärbromsar var tionde minut. Ni förstår känslan: omtumlande, illamående och ibland som på räls. Det har varit en lång process, i över två år har den pågått. Allra mest tid har gått till texten, det finns ord som jag jobbat med i dagar. Det kan ha handlat om ett ord som jag funderat på när jag diskat, promenerat, suttit på toa. Vridit och vänt för att få det rätt. Men det har varit så värt det för jag är stolt över resultatet rakt igenom, jag hade inte lagt till någon av låtarna om jag inte visste att jag gjort mitt absolut bästa. 

Albumet innehåller en fantastisk cover på Hold me closer. Vad tycker du utmärker en bra cover och har du själv något exempel på just en sådan? 

- Oj tack, vad roligt att höra! En riktigt bra cover görs när en artist känner igen sig så mycket i någon annans låt att det känns som att det är ens egen. Jag tycker en cover ska skilja sig mycket från originalet, det är någonting intressant som händer när olika kreatörer arbetar med samma material och sätter sin egen prägel på det. Jag vet inte om alla musiknördar kommer tycka det är ett mainstreamsvar, men José González cover på The Knifes Heartbeats är en fantastisk cover. Att ta något så långt ifrån sin egen genre och göra det till sin egen låt - det är sann musikalitet. 

När orden tar slut har växt till en storfavorit för mig. Berätta mer om den! 

- Jag kallar den ”mellolåten” för det är vad de som har hört det säger, haha. Men det bor ju en rätt allvarlig text i det dansanta beatet. Jag sätter min tilltro till ord, enligt mig löser ord allt. Så länge det finns ord finns det hopp, det finns ingen värre känsla än när det blir tyst mellan två människor. Och då menar jag inte den vilsamma tystnaden, ytan den uppgivna tystnaden som betyder att alla ord som skulle kunna leda framåt redan används. Det är vad den här låten handlar om. 

Vakta elden är ett uttryck som återkommer på albumet. Vad gör du för att hålla lågan vid liv generellt genom livet? 

- Det är något jag funderat mycket på, det här med att behålla gnistan. Det är ju något vi alla arbetar med, eller borde arbeta med, genom hela livet: att hitta sätt att hålla lågan vid liv. Jag joggar, skapar och försöker för det mesta vara kring andra människor, det håller elden vid liv hos mig! 

Jag tycker verkligen om dina texter och hur du formulerar dig. Du har själv berättat att du skriver dikter. Är det något du också tänkt att du vill publicera längre fram? 

- Att formulera mig med ord blir viktigare och viktigare för mig känner jag. Det är som ett pussel, om rätt ord hamnar i rätt ordning så kan något fantastiskt hända. Så jag önskar att skapa mer med text framöver, att släppa en diktsamling hade varit en dröm. 

En del artister, som Emil Jensen, har blandat spoken word med låtar på sina album. Är det något du skulle kunna tänka dig att prova längre fram? 

- Det fanns en tanke att läsa upp några av mina egna dikter som spår på det här albumet, men jag hade nästan släppt idén helt. Så i ett sista infall la jag till två inlästa dikter insprängda mellan låtarna. Jag tycker det blev ganska bra, det är nog något jag ska fortsätta med framöver. 

Har du någon särskild metod när du skriver texter? 

- Jag är ganska dålig på att jobba metodiskt. Det börjar ofta med en tanke, så funderar och funderar jag, liksom låter tanken rotera som i en sån där maskin som sträcker ut och snurrar polkagrisdeg. Sen försöker jag hitta en bild som förmedlar tanken så tydligt som möjligt, och så jobbas texten fram. Men det ska låta bra att sjunga såklart också, det är viktigt! 

Jag har förstått det som att den röda tråden genom albumet är ett brustet hjärtat och själva läkningen från det. Skulle du säga att man kan skriva sig ur ett brustet hjärta? Liksom mota bort sorgen genom att vara kreativ? 

- Nej, det kan man inte. Jag tror inte nånting kan påskynda den processen. Jag brukade tro att sorg var nånting som dök upp och sen försvann och så skulle allt bli som vanligt igen. Men sorgen blir som ett extra lager man bär med sig, med tiden gör den en klokare och bättre rustad för livet. Däremot kunde jag med de här låtarna göra något meningsfullt av en situation som bara kändes meningslöst sorglig, det har varit viktigt. 

Finns det några band eller artister som du drömmer om att få samarbeta med? 

- Åh, många. Men Annika Norlin skriver Sveriges kanske finaste texter. Att skriva en låt med henne vore en dröm. 

Jag har lyssnat mycket på din debut-EP Velvet. Hur ser du på den idag? 

- Det är som en dagbok att se tillbaka på sina gamla alster. När jag gjorde den EP:n hade jag bara producerat musik i ett år. Jag producerade och mixade låtarna själv och det var skitläskigt minns jag. Även om den EP:n har en annan riktning än det jag gör nu så är jag stolt över den. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Ljusa miljöer omgiven bland andra människor! Vilket har gjort det knepigt för mig när det kommer till musikproduktion, som musikproducent är en ofta hänvisad till mörka, isolerade rum, haha. 

Foto: Malin Hägglund

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 

- Att inte ställa för höga krav varken på sig själv eller andra människor. Alla gör sitt bästa! 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien skulle du vilja besöka? 

- Jag är så glad att jag lever i den här tiden, det verkar ha varit så hemskt att vara kvinna genom historien så jag fantiserar inte om att resa tillbaka i tiden. Det hade väl varit för att se Queen på Live Aid då! 

Du bodde tills alldeles nyligen i Örebro, vad har du för smultronställen där? 

- Innan jag tog steget att flytta till Stockholm för ett år sen så bodde jag i Örebro nästan 7 år, det är en fantastisk stad. Att promenera runt naturreservatet oset var min stående söndagsaktivitet. Norr om stan finns ett gammaldags konditori som heter Princess Konditori, bättre ställe för en bakelse och kaffe finns inte. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- Jag tittar på allt ifrån The School of Life - en kanal om psykologi och filosofi för vanliga människor att implementera i sina egna liv. Deras klipp har hjälpt mig igenom några av mina mörkaste stunder. 

Om du skulle nämna tre saker som verkligen stått ut hittills som artist, vilka blir det då? 

- Skolavslutningen i 9an, efter år av scenskräck sjöng jag Fields of gold för hela högstadiet och jag fattar inte att jag vågade. 

- När jag släppte min första singel Sleeping Pill, det var så häftigt att ta kontroll över sitt eget skapande.

- När jag sjöng Tell me this night is over med Ola Salo och hela The Ark inför en publik på 7500 personer. 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför? 

- Oj, jag är så dålig på klassiska filmer… Jag är helt fixerad vid sjöjungfrur, vet inte var det kommer ifrån men jag är det. Så Den lilla sjöjungfrun då, jag skulle älska att vara en sjöjungfru för en dag. Räknas Disney som klassisk film?!

Lyssna på Månen i Verona här nedan!

Lisa Jennifer - Slutet av sagan

Lisa Jennifer släpper idag singeln Slutet av sagan. Hon sjunger om en stad som precis börjat öppna ögonen igen, men hon är inte riktigt redo att släppa den fina kvällen som föranledde morgonen. Det handlar om att ha blivit sårad många gånger och så slutligen hitta något fint, ett hjärta värt att hålla fast vid. Att till slut vandra förbi osäkerheten på om den andra känner samma sak och känna sig mer lugn och trygg i att det kommer sluta lyckligt. Trots att slott och glassko saknas så kan man plötsligt känna att det här är så rätt när man äter våfflor tillsammans på en altan. De stora topparna i vardagen. Lyckan som spränger bort alla tvivel. 

Till skillnad från förra singeln, Trötta rosor från en loser, visar den här låten till slut upp ett mer tryggt leende. Där Trötta rosor… var en slags käftsmäll mot de som trots alla löften aldrig slutar bete sig som as så har vi här en lycklig kärlekslåt som bäddar in i ett långsamt och vackert tempo där Lisa sjunger fantastiskt fint. En ganska storslagen refräng med lugnare verser. Jag tror att Lisa aldrig har sjungit så fint innan som just här och mest av allt känner jag modet i hennes röst, modet att våga bli kär igen, modet att våga vara sårbar. Det är en oerhört fin ballad.

Lyssna här nedan!

Akkie - Natural habitat

Amanda Kohlström gör musik under namnet Akkie och är nu aktuell med singeln Natural habitat. Det är Amandas tredje singel för i år så det är verkligen gaspedalen intryckt som gäller. Guess I’m not kom i februari, Bunny släpptes ut på ängarna i slutet på mars och här i slutet på april så får vi Natural habit. Amanda har imponerat på mig redan sen första singeln kom ut förra året. Trick or treat, som gästades av Hampus Söderlund, var en för mig svår låt att komma in i men när jag väl hade gjort det så fastnade den verkligen. Jag gillar att den känns lite urspårad och att egentligen vad som helst kan hända. Det är rörigt och fantastiskt på samma gång. 

Say it 2 my face var en mer direkt dansant danslåt. Jag älskar verkligen soundet och jag har dansat vilt ett antal gånger till refrängen. Det enda problemet med låten är att den känns lite väl kort. Ändå är den nästan 4 minuter, men känslan är kvar ändå. 

Guess I’m not, detta års första singel, var ytterligare en perfekt danslåt klädd i underbart elektroniskt skrud. Som gjord för att kläs i dans, kläs i nätter, kläs i värme. Bunny är nog den låten som mest stuckit ut hittills bland Akkies låtar. Jag skulle säga att hon där går tydligare i Ängies fotspår. Det är lite samma känsla över hennes sätt att sjunga i just Bunny. Låten bjöd på ett skönt avslappnat sound annars. 

Jag skulle säga att Akkie gör fantastisk dansmusik och att det hela tiden är spännande att lyssna på. Det gäller även i nyss släppta Natural habitat. Det är verkligen att bara blunda och känna sig igen, känna vad kroppen och soundet gör tillsammans när de som vid alla bra danslåtar blir som duettpartners. Det handlar om musik där man känner sig in i soundet, känner sig in i energin. Hon är fantastisk på att göra världen mer medryckande, göra något grått till något man vill dansa till hela nätterna. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Majabou

Foto: Anders Tidholm

Artisten Majabou från Göteborg blir historisk idag då hon är den första som berättar om ett musikminne som jag själv varit en del av. Jag minns såväl Ebbots spelning på Masthuggsgunget och jag återvänder ofta till den kvällen och hur gemenskapen kändes i hela luften där uppe på berget. Majabou har genomgående haft ett fint samarbete med Yoël och duon har tidigare släppt låtarna Tongue tied och Stick around. Jag gillade den senare allra bäst och hur hela känslan i låten tände upp mitt huvud och gjorde mig lycklig. Senaste singeln Demoner släpptes i två olika versioner, varav den Yoël är inblandad i drar mer åt det souliga hållet medan den andra versioner lutar mer åt reggae. Oavsett vilken version man föredrar så tycker jag att det är både uppfriskande och väldigt bra!

För några år sen fick jag äran att köra och spela tamburin bakom Ebbot när han framförde Instant repeater '99 uppe på Masthuggsberget i Göteborg. Det var en otroligt vacker kväll och en massa folk som tagit sig upp för att kolla på livemusik och njuta av solen. Ebbot berättade för publiken att han skrivit låten just på det berget många år tidigare och därför blev det liksom extra speciellt att framföra den just där. 

Vi som var band åt honom hade repat in låten utan honom, så att det bara skulle vara för honom att kliva upp och köra (being the rockstar he is). Min uppgift hade alltså varit att plocka ut tamburin och olika körer. Jag passar här på att be om ursäkt till mina dåvarande stackars grannar som fick utstå ljudet av mekaniskt repetitivt tamburinspel dagarna innan. 

Hursomhelst, cirka två och en halv minut in i låten kommer ett parti med olika oooh-körer som liksom ligger om vartannat och jag tog ut nån egen variant på dem, osäker på exakt hur detta skulle samköras med Ebbot sen. Så står vi där, låten drar igång … alla på berget blir lyriska och magin är total. Cirklar sluts. Inget annat än ögonblicket existerar och så vidare. Jag slits mellan njutning och total fokus, för fan ta mig om jag gör fel och sabbar allt det vackra som nu pågår. Vi kommer fram till oooh-partiet och nu gäller det. Jag börjar med ett oooh, ser Ebbot snett bakifrån och håller fullt fokus på vad hans nästa steg är. Som jag minns det gör han nån liten rörelse som indikerar att han noterat oooh:et och att han så att säga är helt med på noterna. Detta åtföljs av en spontan och helt fantastisk call and response-situation mellan oss, han fattade direkt. Det var bara ett så jävla mäktigt exempel på hur man kan konversera via toner och i stunden sluta en överenskommelse utan att ens ha pratat. Jag känner inte Ebbot och vi hade inte sagt ett ord till varandra innan. 

Jag tror alla i bandet stod med en liknande känsla. Att allt liksom skapades direkt i stunden på något sätt. Den känslan är nog det absolut coolaste med att köra live. Och att köra live med en så rutinerad artist. Jag kände mig totalt inne i en fokusbubbla och helt utanför mig själv i ögonblicket på samma gång. Ett minne för livet, helt klart.

/ Majabou

Lyssna på Demoner här nedan!

Therese Lithner - Slående hjärtan

Foto: Selma Grönlund

Therese Lithner släppte nyligen sin EP Slående hjärtan på skivbolaget Lazy Octopus. Det är en EP som innehåller spår från olika tider i Thereses liv men där den röda tråden är ett hjärta i skärvor. Therese har tidigare släppt två EP:s, en självbetitlad 2018 och så Ruins som släpptes ett år senare. 

Jag har alltid uppskattat hennes röst och hur det är en röst där man känner orden snarare än alltid uppfattar dem. Det lågmälda möter det känslofyllda. Our summer är en av mina favoriter med Therese. Låten, som är med på Ruins, är liksom nya EP:n som spår från olika tider, olika fotografier som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar när texter blir som ögonblicksbilder, när något mystiskt tar sig in i dem. Therese är väldigt bra på det där. Lover:gone, som inledde Ruins, var en låt som jag lyssnade sönder i samband med att det kändes som att min själ smulades sönder. Det var en låt som gjord för såna sammanhang. Jag älskar intensiteten i slutet på den låten, det är känslor som löper amok i ett elektroniskt skränigt landskap. Det låter stundtals skränigt om Thereses musik, men minst lika ofta drömskt och samtidigt storslaget i ordets mest minimalistiska betydelse. 

På Slående hjärtan är orden på svenska och musikaliskt så tänker jag stundtals på bandet Vaken som Therese spelade med innan. Uttrycket känns öppet, nyfiket och ärligt och EP:n inleds med balladen Eviga där rösten styr låten uppåt, framåt och inåt i lyssnaren. Nog Therese finaste sånginsats hittills, tror jag. Det känns som en vemodig natt förklädd till en låt som man njuter av de fyra minuter den varar. Låten Står ut har inte klippt naglarna och är mer rivig vilket skapar en fin kontrast. Står ut och Eviga slutar på delad plats i styrkelyft, då de båda visar sig oerhört starka, de är bara klädda på olika sätt i sitt uttryck. De små detaljerna i Står ut gör att låten sticker ut än mer och det är en låt där volymen bör vridas upp till högsta om inte ännu högre än så. Titelspåret samt avslutande Dimman sänker tempot igen, men inte tyngden. 

Överlag är det musik där allt inte uppfattas samtidigt som det ofta är tydligare än i mycket annan musik. Den vilar på kontraster. Ljudet, de små detaljerna, Thereses röst, ögonblicksbilder från ett liv. Det är väldigt känslosamt och bland det bästa du kan lyssna på just nu.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Byz & Mange Schmidt

Foto: Zebastian Hall 

En låt som utgår både från artisternas egen sårbarhet men även samhällets dito är Lite längre där Byz och Mange Schmidt samarbetar. Duon gästas även av DJ Large. Det är på många sätt en fantastisk låt med avslappnat sound och med en text där många viktiga frågor lyfts, som att männen ska ta större ansvar, det dödliga våldet och klimatkrisen. En del lättsamma element blandas in i texten, men de lyfts ur ett sårbart perspektiv och jag skulle säga att både hjärnan och benen får en match, benen från dansgolvet och hjärnan från de viktiga sakerna som de lyfter i texten. Det är viktigt att vara öppen och ärlig med sina sår, med det sköra i själen och i ens liv. Idag gästar Byz och Mange Schmidt med varsitt musikminne!

I min lilla hemstad Sala, där både jag och mitt musikintresse föddes, vävdes musiken in i mina dagliga upplevelser redan från barnsben. Min storasysters högtalare blev som en livsnerv som pulserade genom hemmets väggar, och hennes förfinade smak blev min guide in i musikens universum. Genom virvlande ljudlandskap av italiensk eurodisco, svensk tuggumipop och techno-rytmer dansade jag fram i livet. 

Det här minnet utspelar sig i en tid långt innan epa-kulturen bidrog till att bilen och framför allt bilens stereoanläggningar blev statussymboler. Under början av min mellanstadietid var högtalartornens era, där vi tävlade om vem som kunde bygga det mest imponerande ljudet i pojk- och flickrummen. För oss handlade det om basens kraft, att känna det djupt i bröstet när musiken studsade mellan väggarna. 

Även om jag lyssnade på all typ av musik så blev elektronisk musik en klar favorit. Happy hardcore med sina pitchade röster, djupa basgångar och taktfasta kickar förde oss till en annan värld. Jag hade precis lagt vantarna på en samlingsskiva som hette Thunderdome, prydd med en skräckinjagande radioaktiv spindel på omslaget, och den gick varm i min cd-spelare. 

Under en av dessa fredagar på mellanstadiet hade vi något som de flesta känner igen under benämningen "Roliga timmen". Den här veckan var det min tur att välja musik, och jag grep chansen att dela med mig av min senaste upptäckt från min Thunderdome-skiva. Låten hette Ecstasy You Got What I Need, en absurd och skojig låt som jag valde med glädje. När det distade soundet och det löjliga introt fyllde skolsalen spred sig ett leende på mina läppar. Klasskamraterna skrattade, klappade takten till den distade ravekicken. Jag fortsatte le, ovetande om vad som skulle komma. 

För måndagen som följde blev en väckarklocka till verkligheten. Jag kallades till skolkuratorns avskalade arbetsrum och där möttes jag av två allvarliga ansikten - min andra klasslärare och kuratorn. Anklagelserna om min påstådda inställning till droger slog mig som en kall dusch. I nästan en halvtimme förhördes jag om min musiksmak och om mina tankar bakom låtvalet. Förstod de verkligen inte att det bara var humor? Att mitt val av låt på "Roliga Timmen" inte var en hyllning till droger utan bara en lekfull gest? 

Det var ett ögonblick av djup besvikelse, att vuxna inte kunde skilja mellan musik och verklighet. Varför tog de så allvarligt på det här och varför hade de så svårt att tro på mina ord? 

Den här händelsen bidrog till en insikt som sedan följde mig när jag många år senare började skapa min egen musik. Trots att jag aldrig önskade att min musik skulle nå ungdomar med låtar som innefattar tydliga budskap riktade till vuxna, fanns en tro hos mig på att unga människor kan skilja mellan fiktion och verklighet bättre än vad vi vuxna ofta tror. 

/ Byz 

Musik alltså. Min ständiga ledsagare genom livet som alltid håller min hand genom svåra stunder, visar vägen genom mörka tunnlar, dansar med mig på fredagar, förstår mina känslor, hjälper mig genom kärlekstrubbel, får mig att känna mig stark, lär mig om livet. Listan är oändlig. Musik är en familjemedlem. Inte bara nära hjärtat utan inuti hjärtat. Inuti själen. 

När jag var väldigt ung, runt sex år gammal, kom den första bärbara bandspelaren till Sverige. Sony Walkmans ”Freestyle”. En game changer i ordets rätta bemärkelse. Den här portabla bandspelaren hade så stor inverkan på mitt och andra svenskars liv att ”Freestyle” blev det gängse namnet på portabla bandspelare i Sverige i alla år framöver oavsett märke eller modellnamn. 

Det första kassettbandet jag lyssnade på i denna Freestyle var en schizofren blandning av supersmetig pop av Gyllene Tider på ena sidan och svår, konceptuell, progressiv rock i form av albumet Selling England by the Pound av gruppen Genesis, på andra sidan. Det var magi bara det faktum att man kunde bära med sig musiken överallt och jag uppskattade både Gyllene Tider och Genesis lika mycket. 

Idag är jag väldigt tacksam att jag påbörjade min musiklyssningskarriär med så olika genrer och stilar och på två olika språk. Det gav mig en väldigt bred grund att börja bygga på, vilket möjliggjort ett väldigt stort hus, eller snarare palats, av musik för mig att leva i idag. 

När jag sedan upptäckte hiphopkulturen vid nio års ålder var det extrem kärlek vid första öronkastet och ytterligare en ny magisk dörr öppnade sig för mig. Hiphopen och dess samplingar fick mig att gräva djupt i dess ursprung och jag fördes in på den gyllene väg som kan kallas svart amerikansk musik. Jag hävdar med bestämdhet att svart amerikansk musik ligger till grund för all annan modern musik vi hör idag. Alltså verkligen all annan modern musik. Att känna till historien är att förstå framtiden och det blir så tydligt när en låt leder en till nästa låt som i sin tur öppnar dörrar till hela genrer och kataloger från tidigare artister. 

Magi. Musik är magi. Jag vet i alla fall inget annat på vår planet eller i våra liv som kommer närmare magi än musik. 

Precis som ABBA säger jag tack till musiken och allt den givit mig och fortsätter ge mig. Jag är dess ödmjuke superfan och all musik jag själv skriver är ett homage till tidigare artister, all inspiration jag ständigt får genom musiken och musikens inneboende magi. Tack!

/ Mange Schmidt

Lyssna på Lite längre här nedan!

Hästpojken - River av ett liv

Foto: Christian Norling 

Gud vad härligt att återvända till Hästpojken och ett nytt album på det! Det är ett album där Martin Elisson sjunger saker som ”Göteborg är dött sen många år” och ”sitter av min tid i ett varken eller liv”. Just den sistnämnda raden är ju verkligen fantastisk och mycket handlar det väl om det där, att leva i ett slags vakuum, att leva i tankar som aldrig riktigt tänks klart. Livet rusar vidare, mot nästa känsla, mot nästa tanke. Det är ett liv man inte riktigt förstår sig på och varför ens försöka längre? Man kanske bara är en clown i någon annans ögon men man behöver inte spela någon annan längre. Man får ingen Oscar av att spela någon så långt ifrån en själv på det sättet. Till slut behöver man riva av ett plåster. Eller ett helt liv. Få en nystart. 

Jag känner verkligen att River av ett liv ler när man lyssnar på det. Det är nyfiket och vill prata med en. Vara ”nåt mer än luft när man talar.” Man märker att duon Martin och Adam (Bolméus) har haft roligt när de spelat in albumet. Det är i alla fall känslan. Här finns fantastiskt punkig energi i Piggy och underbara rader som ”även om det är fel drömmer jag om att bara vara ifred och se på film om massmördare” (Min nya parfym). Piggy låter som ett nyfiket band som precis upptäckt världen. En otrolig nykläckt energi. Det är en låt jag inte kan sluta lyssna på. En liknande energi finns att hämta i Säg det där du sa igen, liksom i Bing Bång. I Piggy tänker jag på hur jag kände när jag hörde Jag kan inte andas för första gången. Jag hade bott i Göteborg i knappt ett år och det var en låt som för mig förknippades med att bo i en större stad men ändå känna sig hämmad och inlåst. Ju större rum desto enklare blev det att känna sig ensam. 

På sätt och vis går vi igenom Hästpojkens alla tidigare årstider och landar i det som kanske är det mest direkta som Hästpojken släppt hittills. Där utgångspunkten har varit känslan. Att hitta tillbaka och bygga vidare på ett sound. Jag tycker att man här ofta har lyckats få in den skitiga känslan från replokalen, från en svettig Göteborgs-klubb och jag tycker att det är jävligt härligt att lyssna på. 

Göteborg är kanske dött sen många år, det är snarare byggnader som växer här än människor. Men River av ett liv ger mig hopp om att kunna återskapa de där fina dagarna där man brann lika mycket som staden tycktes göra, tänka att de där dagarna, den där staden snart kommer igen.

Lyssna här nedan!