söndag 17 maj 2026

Anastasía - Göteborg sjunger Alf, Pustervik, 16/5 - 2026

Foto: Oskar Sjöö

Gemenskap präglar både Anastasías debutalbum Göteborg sjunger Alf samt kvällen på ett utsålt Pustervik. Erfarenheter som får två röster, ett kulturarv som får fler droppar bränsle för att föras vidare. 

Känslan av just människor som möts tar sin början redan hos förbandet. BroMesas countryrock. Bandets texter som bottnar i vardagsbestyr och relationer är genomgående strålande och bandets uttryck får mina känslor att både bära hatt och klä sig för öppna vidder. Allra bäst lät det i avslutade When I'm gone som skapade en härlig stämning bland de som vågat sig fram redan tidigt under kvällen. 

Anastasia Grivogiannis har med sig flera gäster under kvällen, precis som på albumet som föranlett kvällens konsert. Förutom en låt består setlisten av Alf Robertsons material. Kvällen inleds av Ina Lundström där hon läser en än mer Göteborgsk variant av Mitt land. Hon pratar bland annat om att hon är derbytorsk i slutminuterna på Ullevi och att hon är Dan Berglund på Aftonstjärnans scen. När hon ändrar Alfs ord "Men jag är glad över att jag får leva och att jag får bo i Sverige” till ”Göteborg” så låter det som att dånet från publiken hade kunnat välta både Ullevi och Älvsborgsbron.

Foto: Oskar Sjöö

Anastasía har en fantastisk närvaro i sin röst och allra starkast lyser den när den står själv; som i den fantastiska tolkningen av Tänker nästan jämt på dig. Både jag och Pusterviks väggar har gåshud fortfarande av den tolkningen. Det är något visst när allt tonas ned förutom en stark röst. Ibland är, som ni vet, rösten det instrumentet som avger allra starkast känslor på egen hand. Stundtals tänker jag på Lill-Babs, som under Det var vi som sluta skolan 57, här utan Tomas Von Brömssen som gästar på albumet. Det är något med hennes energi och hur den både tar plats och ger plats åt alla andra i rummet. Det är en väldigt fin egenskap. Själen bjuder upp kroppens alla organ på dans i Fredagskvällsblues där Arvid Nero delar scen med Anastasía. Det är en av kvällens absolut höjdpunkter. 

I Hundar, ungar och hembryggt äppelvin kommer Dan Berglund in på scenen. Det är ett rörande ögonblick och mötet mellan rösterna blir här den allra finaste kontrasten. I Alfs version gick hans röst ända in i ryggmärgen och detsamma gäller för duons röster på scenen. 

Foto: Oskar Sjöö

Det finns mycket att lyfta under konserten - som att Valter Nilsson fortsätter att ta hela världen i sin famn och liksom välter en på ett härligt sätt med sin energi - men det allra finaste är hjärtligheten som råder hela tiden under kvällen, hur publiken känns inbjuden bara genom känslorna som sipprar ut från scenen. När Arvid Nero äntrar scenen ropar någon från publiken ”Fan vå stilig han é då! Arvid!”. Det känns som att vi är inbjudna till världens finaste vardagsrum och Anastasía blir en stjärna i himlen över Järntorget under kvällen.

Musikminne från Lingon

Foto: Press

Både Ingrid Johansson och Walter Kloo har tidigare släppt musik i andra sammanhang och under andra namn men under namnet Lingon släpper de musik tillsammans. Singeln Kantarell är först ut och såhär är det. Vissa dagar kan man verkligen känna att någon målat med grå färg över allt man ser. Då är det så fint att lyssna till en låt som Kantarell som för varje sekund den pågår gör världen och humöret lite mer färgglatt med mjuka penseldrag. Låten känns lite som en tonsatt promenad i skogen där man går och letar efter svamp. En varm, nära och på alla sätt upplyftande låt. Idag gästar duon bloggen med varsitt musikminne! 

Året var 2012 och jag gick sista året i lågstadiet. Vid den tiden kretsade mina största drömmar kring två saker, att bli rockstjärna eller fotbollsproffs. Hemma satt jag timme efter timme med gitarren i famnen och försökte planka riff från Slash och låtar av The Beatles, samtidigt som jag fantiserade om hur det skulle kännas att en dag stå på en stor scen framför en jublande publik. 

I Svenskfinland arrangeras med jämna mellanrum musikfestivalen Skolmusik, där skolelever från olika håll får möjlighet att uppträda inför hundratals andra unga skolelever. När vår rektor berättade att just vår skola blivit utvald att delta, och att vi skulle framföra Wild Dances av Ruslana, gick ett närmast elektriskt lyckorus genom kroppen. För mig var det här något enormt. Plötsligt skulle jag få göra på riktigt det jag så länge bara hade drömt om framför tamburspegeln. 

Veckorna innan framträdandet fylldes av repetitioner med skolbandet. Vi nötte låten om och om igen tills varje övergång satt i ryggraden, men trots det växte nervositeten för varje dag som gick. När den stora dagen väl kom stod jag bakom scenen med hjärtat dunkande hårt i bröstet, oförmögen att tänka på något annat än publiken som väntade där ute. Sedan hände det. Vi gick upp på scenen, konferenciererna presenterade oss och applåderna sköljde över lokalen som en våg. Framför oss bredde ett hav av skolelever ut sig, och när skriket från publiken nådde scenen kändes det nästan som att marken gungade under fötterna. Jag minns fortfarande den där första sekunden, kraften, ljudet, adrenalinet och känslan av att vara fullständigt uppslukad av ögonblicket. 

Det är en känsla jag aldrig riktigt har kunnat släppa. Och kanske är det just därför jag fortfarande gör musik idag. I jakten på att en dag få uppleva den där magin igen. 

/ Walter Kloo 

Jag har alltid sjungit, det kom innan talet och min mamma brukar säga att enda gången jag inte sjöng under barndomen var när jag sov. Varför vet jag inte riktigt, ingen i familjen är musiker och ingen av mina äldre syskon var riktigt lika intresserade av musik och sång som jag. Men något händer i mig när jag sjunger, det är som att nerver, hjärna, hjärta och själ kopplas samman och för en gångs skull talar samma språk, känner samma sak. 

Jag beskrevs ofta som dramatisk, känslostark och kanske lite överdriven som barn. Det kändes som att mina känslor aldrig riktigt fick plats i andras liv. När jag nio år gammal satt på golvet i ett hotellrum slogs plötsligt MTV på, musikvideon till Brick by boring brick med Paramore slogs på och jag blev alldeles förtrollad. Både sången, instrumenten och musikvideon talade till mig och för en liten stund kändes det som att det kanske fanns en plats för mina känslor ändå. I musiken och sångens värld. Efter den dagen fanns det ingen återvändo. Det är musik eller inget! 

/ Ingrid Johansson

Lyssna på Kantarell här nedan!

lördag 16 maj 2026

Maxida Märak - Ursäkta om jag stör


Maxida Märak vann det stora retorikpriset 2026. Juryns motivering löd bland annat ”Årets pristagare är en kraftfull retoriker som försvarar minoriteters rättigheter, spräcker tystnad och belyser maktstrukturer genom konst och aktivism” och jag kan bara instämma i varje ord. 

Nu är Maxida bland annat aktuell med singeln Ursäkta om jag stör. Det är en singel som dels får mig att tänka på när jag skrev min sista bok under pandemin. Jag satt ofta i Änggårdsbergen och lyssnade på Maxida samtidigt som jag skrev. 

Hennes ord stängde den sista knappen i bokens själ och för mig har det hon uttryckt genom orden fört människor närmare varandra och samtidigt gjort marginaliserade människor mer synliga. Hon har även klätt om andras låtar och fört låtarna i ännu mänskligare riktning. Som exempelvis Mitt vackraste felsteg, en tolkning av Kaizers Orchestras låt Hjerteknuser. Varje ord som Maxida sjunger känns utkarvat från ett hjärta som verkligen älskat, som verkligen känt en annan människas värld inom sig. 

En låt som var med och formade min bok var hennes Lova ingenting. Om en kärlek som både ger en puls men samtidigt sänker den helt - på samma gång. En otrolig låt som jag alltid bär inom mig. 

Nya singeln berör mig djupt. Den får mig bland annat att tänka på en granne där jag bodde tidigare. Helt plötsligt hade det gått ganska lång tid sen någon hade sett honom gå ut. Det är lätt att vår individualistiska värld skapar en massa digitala Mollgans men frågan är om vi glömmer bort att se människor på riktigt. Maxidas texter har de ögonen - för människor och för världen i stort. Jag önskar alla kunde få glasögon med den synen inbyggd. Själar med den synen inbyggd. 

Låten är som en duett mellan ett otroligt piano och Maxidas röst. Texten - om att inte bli sedd, att bli bortglömd och osynliggjord. Låten sätter både ord på det mörkret samtidigt som den vill tända massa facklor inom oss så att vi tillsammans kan driva bort det. 

Det är en själsligt berörande låt.

Lyssna här nedan!

fredag 15 maj 2026

Fem album: Laevendel

Foto: Simon Lautrup

Laevendel har idag släppt sitt debutalbum Hollywood och jag skulle säga att det är en slags resa till solen. Präglad av livet i Falkenberg - av erfarenheterna och vännerna han vann - samt de han förlorade. Det är ju samtidigt erfarenheter som bygger en som människa och mestadels så känns albumet hoppfullt och raden av strålande låtar byggs på; Det kommer nog bli bra, Hollywood samt avslutande Stängningsdags är för mina öron som vad Lilla Napoli är för Falkenberg-bornas smaklökar. 

Idag gästar Charlie Skibsted och hans Laevendel serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Kings of Leon - Mechanical Bull (2013) 
Ända sedan albumet kom har detta varit mitt go-to-album när jag cruisar i min skåpbil längs västkusten och södra Sverige. På somrarna drömde jag mig bort till södra USA, om att köra runt i en pickup truck och jobba på rodeo. Jag hade min första bil, en Volvo 940, och han och jag åkte överallt. Beautiful War är en av de största låtarna för mig på albumet. Jag var 22 år gammal och hjärtekrossad av tjejen som flyttade utomlands och aldrig kom tillbaka. 

Mando Diao - Hurricane Bar (2004) 
Första gången jag hörde Hurricane Bar var på skolavslutningen i typ sjuan - vi var 13 år och mina kompisar spelade God Knows. De var helt sålda på indie-rocken som svepte över Sverige under början av 2000-talet, och de hade ett eget indieband. Senare frågade de om jag ville vara med. De behövde en keyboardist, men jag kunde bara spela fiol på den tiden men det var inga problem, tänkte jag, det är bara att lära sig, för jag ville gärna spela i ett band. Mando Diao genomsyrade hela mina tidiga tonår och satte min kärlek för Indien vi växte upp med. 

The Strokes - Is This It (2001) 
Jag började lyssna på The Strokes när jag var femton. Mando Diao ledde mig hit. Julian Casablancas ärliga och råa texter, och melodierna. Två gitarrer som svarar varandra hela tiden, och jag kan fortfarande vissla varenda riff och växling utantill. 

Bo Kaspers Orkester - Du borde tycka om mig (2012) 
Det här är albumet som bryter mot Bo Kaspers vanliga jazziga ton. Det är deras mest poppiga album enligt mig, och jag drar mig alltid mot popen. Min favvolåt Utan dig på albumet är så fin. Så simpel, men ack så rar. 

Valter Nilsson - Högsbo Riviera (2026) 
Ärligt talat: Valter Nilsson förtjänar all hypen som Sverige gett honom. Tagget, humorn i texterna som tippar över i allvar och sorg, skojiga göteborgsreferenser, STORK STARK ÖL och djupet i att växa upp och förlora en vän men sedan hitta tillbaka till ett parhusparadis. Han är några år äldre än mig, men hans texter om att alla vänner skaffar barn medan han själv försökte leva ut sin rockdröm - och ingen hade sån tur. Det är bara briljant, och jag är en av hans största fans. Valters genombrott på den svenska kulturscenen har gjort hela det senaste året bättre. Ibland behöver någon bara sätta lite ord och melodi på något man själv gått runt och tänkt på. DÅ blev det verkligt. 

/ Laevendel

Lyssna på Hollywood här nedan!

"Sorgen är som en sjö"

Foto: Gustaf Elias 

Tuva Herou, som gör musik under sitt efternamn, släpper i slutet av maj EP:n Ljusspel. Det är fint att läsa poesi men också få en chans att lyssna till det - Tuvas musik är som att lyssna på poesi. Tidigare var musiken mer elektronisk men den har gått i en mer organisk riktning. De fyra låtarna på EP:n behandlar både ljus och mörker. Musiken är en varm kram och en nyfiken hälsning, texterna fantastiska och insiktsfulla. Senaste singeln Hem klädd i ett vackert piano med en text om livet som passerat och att känna att man äntligen hittat en människa som är ens trygga fönster, tak och golv. Idag pratar jag med Tuva om ljus, mörker och sorg - samt förstås om spelningen på Hängmattan i Majorna 29/5. Och visst är hennes beskrivning av sorg kanske den allra finaste beskrivningen av just den känslan som ni någonsin har läst? 

Hur är läget Tuva? 
- Tack, det är bra! Njuter av våren och ser fram emot kommande släpp och spelning. 

I pressmaterialet beskriver du Ljusspel som en EP om ljus, mörker och spelet däremellan. Hur växte det temat fram under arbetet med låtarna? 
- Vad bra fråga! Jag är väldigt förtjust i metaforer, såväl tydliga som abstrakta. I själva låtskrivandet har jag utgått från känsla och märkte snabbt att just ljus och mörker var en stark gemensam nämnare för alla låtarna. Hem är till exempel en låt starkt kopplad till ljus, beskrivandes känslan av att hitta den man vill vara med. Träd å andra sidan tar upp världens mörka sidor, och Livsalternativ balanserar i sin tur i ett ljusmässigt mellanläge. 

EP:ns sista låt, Mörker gjort av ljus, är den låt som kan sägas bäst beskrivs av EP:ns titel Ljusspel, med temat om hur någon som associeras med ljus också kan sprida ett skimrande mörker. Det finns något väldigt filmiskt och drömlikt i soundet med piano, syntar och atmosfäriska stämmor. Hur arbetar du för att skapa just den där känslan i musiken? 
- Tack för en fin beskrivning. Mitt låtskapande utgår alltid helt från feeling, för att sedan förfinas med det som jag upplever saknas. Låtarna startar oftast med ett improviserat pianojam, där text och melodi skissas fram, för att sedan föras över i Ableton och därefter byggas upp med övriga instrument. Det är sällan jag har någon rak plan, såväl stämmor, pads som rytm består i princip alltid av improvisationer som tillsammans växer till något större. 

Hem handlar om att hitta den man vill vara med efter mycket liv och levande. Var det svårt att skriva så öppet och varmt om kärlek? 
- Både och! Jag har alltid dragit mig från att vara rakt på sak i min musik, gillar att hålla låttexterna öppna för lyssnaren att läsa in det den vill i, även om bakgrundsstoryn för mig är tydlig. När Hem skrevs utgick jag ifrån en text jag improviserade fram i en känslorik musikstund, och jobbade starkt med att förfina ordval på ett sätt som skulle vara både ärligt och suggestivt, med ton av poesi. Precis som att kärlek är en av de starkaste känslor man som människa kan känna, upplever jag att det lätt kan bli överväldigande att översätta det till ord, i synnerhet om man vill att andra människor som inte är i samma känslostadie ska kunna relatera. En sak jag minns angående detta är att jag under skrivandet av texten till Hem övervägde huruvida jag någon gång i låten skulle sjunga ”Har hittat hem” istället för bara ”Att hitta hem”, men landade i det sistnämnda då jag upplevde det mer öppet för tolkning. 

På Träd tar du upp känslor kopplade till världens mörka sidor, men samtidigt finns där hopp. Hur balanserar du mellan det tunga och det ljusa i ditt låtskrivande? 
- Träd föddes ur en livlig pianostund i höstas, då jag just läst nyheterna och än en gång konfronterats med de hemska världslägen som rådde då och som sorgligt nog råder än idag. Att jag började sjunga frasen ”Träd som faller” var något som föll sig naturligt i stunden, kanske en undermedveten parallell till världsträdet i folktro, kombinerat med hur det idag på vissa sätt kan upplevas som att mänskligheten faller samman. Samtidigt kände jag starkt att det borde finnas möjlighet till en lyckligare värld, en värld där hjärta och logik får styra, vilket jag ville framföra i låten. Ett livsmotto som generellt sett är med mig i livet är det gamla goda ”Se livet från den ljusa sidan”, vilket även färgar av sig på min musik. 

Livsalternativ låter som en låt om vägval och osäkerhet. Finns det något särskilt beslut eller skede i livet som låg bakom den? 
- Korrekt beskrivet! Livsalternativ kom till när jag efter studier mötte en arbetsmarknad utan helt solklara vägar att gå. Frågan ”Vad kan jag göra” balanserades med frågan ”Vad vill jag göra”, både på ett arbetsmässigt plan men också med livet i stort. Alla beslut man tar är ytterligare steg på sitt livs stig, och vissa steg kan leda en längre och åt mer svårnavigerade håll än andra. Livsalternativ är även den låt som mest speglar mitt tidigare sound, med mer elektroniska tongångar och stråk av mystik. 

Mörker gjort av ljus har en väldigt stark titel. Hur kom den formuleringen till och vad betyder den för dig idag? 
- Jag förlorade en nära anhörig när låten kom till, den största sorgen jag än har mött i livet. Det blev påtagligt för mig att känslorna som kom med det gick att likna vid ett stort mörker, men samtidigt kändes det paradoxalt då tanken på min anhörige starkt associerades med ljus, ett ljussken i mitt och många andras liv. Denna låt betyder oerhört mycket för mig och jag hoppas att den också kan ge tröst åt andra. 

Tror du sorg kan försvinna om man skriver om den eller är att skriva om den en slags bearbetning för att klara av att leva med den? 
- Jag skulle definitivt inte säga att den försvinner, men kanske att den kan omvandlas. Under sorgeprocessen hade jag starkt med mig liknelsen att sorgen är som en sjö. Ibland behöver man bada i den, simma och skölja sig, vara ett med den och renas. Ibland kan man vara på land, men så sköljer en våg över en. Ibland är man i den, men bara med vatten upp till anklarna. Är man för länge i den eller simmar för djupt så kan man drunkna. Men jag tror samtidigt det är viktigt att möta sjön, gör man det inte kan den frysa till is och för alltid utsöndra en kyla bredvid en. Kanske kan det med tidens gång börja växa blommor i och vid den, så att ett besök vid sjön även kan kännas vackert. 

- Sammanfattat tror jag det är mycket bra att skriva om och reflektera över sorgen, även om den inte försvinner kan det göra det lättare att hantera den. 

Hur trivs du i Göteborg? 
- Tack, jag trivs kanon! Är född i staden och även om jag tillbringade halva min uppväxt på Österlen så är Göteborg verkligen min hemstad. Självklart finns det saker att önska, men det är något speciellt med att bo på en plats man känner stark tillhörighet och släktskap med. 

Vad har du för smultronställen här? 
- När jag bodde i Landala så var jag ofta på berget vid norra Guldheden, tänkte länge att drömmen var att bo just där bara för att kunna vara på berget varje dag. Det är något visst med att kunna se ut över stad och natur, ta in vyerna och reflektera över det man ser ut över. Man får perspektiv på livet på något vis. 

Vad gör du helst en helt ledig kväll? 
- Om jag inte träffar vänner eller har myskväll med min partner smiter jag gärna iväg till någon plats där det finns ett akustiskt piano att tillgå. Bor för tillfället i lägenhet och även om de elpianon vi har är av det bättre slaget, så går det inte upp emot känslan av att spela på ett riktigt, levande instrument. Just att känna och höra hur ljudvågorna som sprider sig kommer från verkliga rörelser och inte bara elektroniska impulser är underbart. 

Du sjunger på svenska och texterna känns väldigt nära och personliga. Vad är det som det svenska språket ger dig som artist jämfört med om du hade skrivit på engelska? 
- Eftersom min musik tydligt bottnar i egensinnighet och intuition, känns det självklart för mig att skriva på mitt modersmål. För mig är det viktigt att inte försöka likna någon annan eller vara någon jag inte är i mitt musikskapande, utan jag ser det snarare som ett experiment över vad som händer om jag skapar förutsättningslöst utifrån egen känsla och reflektioner, med ärlighet och äkthet som grundbultar. Då jag dessutom är mycket förtjust i ordlekar och tvetydiga metaforer underlättar det att skriva på det språk jag behärskar bäst. 

Till sist, vad kan de som kommer till Hängmattan förvänta sig av kvällen? 
- En melodiös kväll med god stämning och stark sång! Med mig på scen har jag även min partner och tre andra musikervänner, så det lär bli livfullt och stundom ösigt. Vi kommer även att köra några av mina tidigare släpp i nya tolkningar, och likt många av mina andra spelningar lär det bjudas på någon sekvens av publikinvolverande improvisation. Förutom musik kommer även några av mina konstnärliga alster finnas till försäljning, delvis singelomslag i tryck men också annat. Inträdet är fritt och spelningen börjar 20.30, så hoppas vi ses där och tack för en fin intervju!

Lyssna på Hem här nedan!

"Allt förändras hela tiden och vi kan alltid plantera nya frön och se vad det blir av det"

Foto: Press

Jag låg i soffan häromkvällen när mina öron fylldes av tonerna av Tiffany Lorentz Not for us. Låten, som avslutar Tiffanys EP A new kind of rhythm, får nackhåren att ställa sig upp. Särskilt i slutet när fokuset bara ligger på rösten. Det avskalade och stora tar varandra i hand. 

Tiffany har figurerat många gånger i bloggen. Nu är hon äntligen aktuell med ny musik. Dancing with strangers. Det är en låt som handlar både om vad som format henne och vad hon vill ta med sig framöver. Det är en dansant tillbakablick som samtidigt har något drömskt om framtiden i sina ögon. Jag tycker att Tiffanys musik alltid har en stark trygghet i sig, i varje ton och att allt hon sjunger känns så självklart för henne. Som att hon låtit varje ord växa i sin egen takt och att hon med det verkligen känner sig säker på att det hon tar med sig vidare står hon för fullt ut. Det är mycket fint.

Idag pratar jag med Tiffany om att vara introvert, om att blicka tillbaka och om hennes DIY-attityd. 

Du beskriver Dancing with strangers som en låt som "tar dig i handen". Vad var det konkret i ditt liv som gjorde att just den här låten behövde skrivas nu?
- Jag var inte helt medveten om det först, men såhär i efterhand så ser jag att texten kommer ur att jag tittat tillbaka mycket på de senaste åren och hur de format mig. Det känns speciellt att vara 29 och inne på sitt sista år av ett årtionde som varit så formande som tjugo-års åldern är för oss alla. Så jag tror att det var ett undermedvetet behov av att liksom få säga hejdå och tack till 20-årsåldern och blicka mot vad jag vill ha med mig in i 30-årsåldern.

Du pratar om att lämna förminskande känslor och ta din plats. Hur märks den förändringen i hur du gör musik idag jämfört med när du började? 
- Jag tror det märks både i produktion och i sång på så sätt att allt får ta sin plats. Om låten drar åt ett håll som är stort, mycket rymd och poppigt så har jag låtit det göra det i den skrivarprocessen jag är i nu. Förr har jag kunnat tänka att jag behöver hålla tillbaka på poppigheten eller hur mycket plats sången tar exempelvis för att hålla mig i singer/songwriter världen där jag startade. Men det har jag inte gjort med den här låten. Den har fått dra iväg till den höjden den är menad att ha och det har känts väldigt rätt och lustfyllt. 

Det finns en fin motsättning i att vara introvert men ändå tro på mötet mellan människor. Hur påverkar den paradoxen ditt låtskrivande? 
- Jag tror att det gör att jag vågar skriva personligt och ärligt, för historien eller idén till en låt är alltid sprungen ur en upplevelse kring en viss situation eller period i livet. Jag tror att min introverta sida gör att jag tar mig tid till att krypa in i mitt skal och känna och tänka efter, vilket sedan gör att jag behöver få allt ur mig och sätta den upplevelsen i musik.

Du säger att du nu kan lämna en relation som inte känns bra och “dansa med någon du inte känner”. Vad symboliserar den bilden för dig?
- Det är väl en slags metafor om att vi kan välja att ta en annan väg om den vi går på nu inte känns rätt. Oavsett om det gäller vänskap, kärlek, jobb eller vad som helst. Allt förändras hela tiden och vi kan alltid plantera nya frön och se vad det blir av det.

Mycket av din musik växer fram ur “en gnutta härlig ångest”. Hur vet du när den där ångesten blir kreativ istället för begränsande?
- Det vet jag nog först när ångesten eller oron lättat skulle jag säga. När man känner att ”stormen avtar” och man lyckas forma en mening som sätter ord på hur något har känts, då är det alltid nästan en euforisk känsla som gör att det som varit jobbigt känns värt det. På något sätt blir det så tror jag eftersom man kan dela med sig av det och förstå det bättre själv. 

Din DIY-attityd har varit tydlig från start. Vad har varit den största fördelen, och vad har varit svårast med att göra så mycket själv?
- Största fördelen är att det är så otroligt kul. Det är som att jag har en liten värld jag sitter och snickrar på själv, och jag kan fylla den med allt jag tycker känns viktigt och fint, och jag får dela den med andra som gör samma sak! Det är så fint tycker jag. Det svåraste är balansen mellan allt. Söka gigs och marknadsföra sin musik tar mycket tid och energi. Det är lätt att känna sig otillräcklig när man känner att man gjort allt man kan men det kanske ändå inte flyger på det sätt man tänkt sig. Det är sjukt mycket jobb och det tär på självförtroendet ibland, haha. Men man får försöka komma ihåg grunden till varför man gör det och det är ju för att skapandet är så kul och givande bara i grunden.

När du nu blickar tillbaka på tjugoårsåldern: finns det någon lärdom du fortfarande kämpar med att faktiskt leva efter, trots att du vet bättre?
- Definitivt, en hel del! Men om jag ska nämna en grej så skulle jag definitivt säga att finna balans kring vad jag kan förändra och inte. Balansen mellan när man ska köra på/ta ett steg tillbaka. Sinnesrobönen är ju helt otroligt fin kom jag att tänka på nu, den borde man återkomma till lite oftare. 

Lyssna på Dancing with strangers här nedan!

onsdag 13 maj 2026

The River Noir levererar en av årets starkaste singlar

Foto: Hugo Öqvist

The River Noir är ett sjumanna-band från Örebro som i mars i år släppte debutsingeln Queen 94. Jag imponerades redan då men blev fullständigt knockad av nya singeln Strange things. Singeln får mig att minnas det kortlivade bandet Days. The River Noir bär på samma drömska anslag. Det är samma mjuka drömska vågor och mina öron är som gjorda för att surfa just där. Strange things är en av årets bästa singlar. Idag pratar jag med sångaren och låtskrivaren David Wigren om nya singeln och om var det filmiska i bandets sound har sitt ursprung. 

Hur är läget? 
- Det är strålande! Hoppas allt är fint med dig också. 

Det är bara fint! Strange things låter fantastiskt. Berätta lite kortfattat om låten! 
- Stort tack. Strange things började nog som någon form av hommage till gamla 80-talsband, men också ett försök att fånga känslan man kan få efter en riktigt stark film - när man går runt med ett visst vemod eller en speciell energi i kroppen efteråt. Det finns något rastlöst och filmiskt i låten som vi verkligen ville behålla hela vägen in i produktionen. 

Ni beskriver er musik som ett möte mellan nordisk melankoli och öppna landskap. Vad är det i den kontrasten som ni dras till? 
- Några av oss har finska rötter, så det där vemodet har nog alltid funnits ganska nära. Vi gillar kontrasten mellan något väldigt stort och öppet, och något väldigt mänskligt och sårbart. Musik kan låta enorm men fortfarande handla om en person som sitter ensam i en bil eller går hem genom en småstad på natten. 

Era låtar verkar ofta bygga mer på känsla än på tydliga berättelser. Hur brukar en typisk låt växa fram i The River Noir? 
- Det brukar börja i mitt kök, jag har förbannat lyhört där jag bor och kan inte spela ut för full hals hemma. Utan jag får typ viska fram låtarna sent på kvällarna. Jag tycker det speglar sig i låtarna. Jag jobbar mycket med texter men melodier är det jag är mest intresserad av, oftast vill jag att sången nästan ska smälta ihop med musiken och bli en del av själva känslan i låten, snarare än att stå i centrum och berätta en tydlig historia. Sången blir ett instrument som bygger atmosfären. 

- Jag tänker ofta mer i känslor än i handling. Hur man kan få en låt att kännas ensam, varm eller rastlös utan att behöva förklara allt i texten. Sen tänker jag väldigt mycket i färger och miljöer också. Vissa låtar känns mörkblå, andra röda eller nästan silvergrå. Det är ofta där en låt börjar för mig - i en stämning eller i en färg snarare än i en färdig idé. 

Det finns något väldigt filmiskt i er beskrivning av soundet. Tänker ni i bilder eller scener när ni skriver musik? 
- Jag är en filmnörd av rang. Har varit sedan tidiga tonår. Filmmediet har förmågan att kunna bita tag i en direkt. En riktigt bra film kan man känna nästan fysiskt efter bara ett par sekunders tittande. Det där är något jag alltid velat kunna göra med musik, jag tycker mig komma närmare och närmare men jag är långt ifrån framme. Många av mina låtar är referenser till filmer jag sett. Ofta finns också uppslag till text i filmerna. Det kan vara en mening, hela storyn eller - som du frågar - en specifik scen. Just Strange things är löst baserad på känslan i Drive av Nicolas Winding Refn. Det är en film som är snabb och hård men som under ytan handlar om en kärleksrelation mellan en ganska nervös och introvert kille och en ensamstående mamma. Filmen känns nästan som att den går i slow motion trots att den handlar om en getaway driver. Det är i de kontrasterna jag ville göra en låt. 

- Introgitarren går i baktakt vilket gör att känslan nästan bromsar, medan resten av låten driver framåt ganska hårt. 

Ni hämtar inspiration från små platser och vanliga människor. Finns det någon särskild miljö eller person som satt extra avtryck på det ni gör? 
- Jag dras väldigt mycket till små svenska orter - platser man ser genom bilfönstret och nästan glömmer direkt. Men för mig stannar de kvar. Min pappa kommer från ett litet samhälle i Norrland där allt kretsade kring pappersbruket tills det försvann. Det finns något otroligt filmiskt i de miljöerna. Människor som blivit kvar medan världen rört sig vidare. Tystnaden där är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag tror våra låtar försöker fånga den känslan - ensamheten, värdigheten och skönheten i platser som sällan får stå i centrum. Vi försöker nog fånga tyngden i sådant som på ytan ser vanligt ut.

Referenser som The War on Drugs, The Waterboys och Mark Knopfler säger en del om er ljudbild. Vad känner ni själva att ni tagit med er från de artisterna och vad har ni velat göra annorlunda? 
- Vi gillar artister som får det att kännas stort utan att det tappar nerv. The War on Drugs har de där stora, drivande ljudbilderna som nästan bara rullar fram. Mark Knopfler är grym på att göra mycket med små medel, och The Waterboys har energin och det där stökiga, mänskliga i inspelningarna - lite ostämda pianon, saker som skaver lite. Vi gillar när det inte känns för slickt eller perfekt. Samtidigt tror jag att vi egentligen är lite poppigare än alla de där banden, även om vi kanske inte alltid vill erkänna det. Vi gillar ändå starka melodier och refränger ganska mycket. 

Ni är ett sjumannaband med en ganska stor och levande ljudbild. Hur arbetar ni tillsammans för att få musiken att kännas både storslagen och intim på samma gång? 
- Det är nästan det roligaste med att spela i band - själva nötandet tillsammans. Att jaga den där känslan när man plötsligt tappar tid och rum. När man är sju personer blir “less is more” nästan ännu viktigare. Alla kan inte spela hela tiden, utan det handlar mer om att lämna plats åt varandra. Vi lever ju i en ganska individuell värld annars, men ett band är motsatsen till det. När alla drar åt samma håll tillsammans blir det mycket starkare än vad någon hade kunnat göra själv. Sen är det en oerhört rolig process att jobba med låtar ihop i replokalen, få inputs från varandra. 

Debutsingeln fick snabbt fint genomslag och livespelningarna i Örebro verkar ha betytt mycket för er resa. Hur har responsen från publiken påverkat självförtroendet och riktningen framåt? 
- Det har påverkat oss enormt mycket. I slutändan handlar nästan allt om att spela live för oss. Det är där musiken faktiskt blir verklig. Inte hemma i mitt kök. Komiker testar sina skämt inför publik innan de spikar sina shower, och det är nog ganska likt för musiker också. Man känner rätt direkt när en låt flyger - eller inte - när man spelar den för folk.

Lyssna på Strange things här nedan!