Fem album: Kattfot

Foto: Kattfot 

Gud vad Kattfot hjälpt mig under den här mörka perioden. De drar verkligen upp persiennerna och släpper in solen genom alla fönster. Det är pop som upplevs varm och mänsklig och som verkligen höjer plusgraderna i min själ. Dubbelsingeln Så långt / Artime bjuder på två sidor av bandet. Även om jag känner av ett varmt vemod i båda låtarna så drar Artime mer åt det leende jazziga hållet medan vemodet är starkare i Så långt. Texten, som handlar om att glida ifrån varandra, förstärker verkligen den känslan. Båda låtarna är utsökta och Klara Simones röst sprider en trygg vind genom en. 

Idag gästar bandet serien "Fem album", vilket i bandets fel blev fantastiska tio album, och de medverkande hälsar "Det här är magiska album som förändrat våra liv. Kattfot är som en generationsroman i musikalisk bredd. Det gör oss annorlunda. Naivitet och erfarenhet. Första giget/Sista giget. Det ger allt en större mening." och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

 

Veronica Maggio - Och vinnaren är… (2008)

Den bästa skivan som gjorts är Maggios Och vinnaren är… Det fantastiska introt. Lekfullheten. Kaxigheten. Gör mig så glad. Älskar Maggio och här tar hon ut svängarna extra mycket. Soulen, attityden får mig att vilja sjunga framför spegeln. 

Bröderna Lindgren - Presenterar meningen med livet (2009)

Kasta iväg mig får mig att gråta, ofta tillsammans med min storebror - Olles fantastiska röst. Superhjälten - som skär en i hjärtat. Aldrig hem igen - när Nina sticker hemifrån. Skolpolisen med Ebbot, texten, humor och allvar. Fantastiska låtar som berör på djupet med dem allra bästa svenska artisterna samlade under samma tak. Ett helt unikt album. 

/ Klara Simone, Sång 

José Feliciano - Feliciano (1968)

Alla drömmer vi väl om Kalifornien. Stränder, hav långt ifrån snöslask och is. Att få höra ett annat tempo. Blanda in lite spanska och en fingerfärdig blind krympling, halv-mexikan och mitt tioåriga hjärta slog dubbelt. José Feliciano var hans namn. Låten var California dreamin'. Jag och min syster låg i vårat delade sovrum och lyssnade medan mamma och pappa satt i vardagsrummet på femte våningen i det som kallades stjärnhuset i Sandviken och drack vin. Vet inte varför det kallades Stjärnhuset, väldigt få stjärnor har kommit därifrån. Men från månen skulle huset se ut som en stjärna sas det. Men ingen nådde upp till månen för att titta ner på stjärnor. Så därför blev José Feliciano en av mina stjärnor, en av många. 

The Waterboys - This is the sea (1985)

That was the river, the river, the river 

But this is the sea 

The river the river the river 

This is the sea 

Ha! Tänkte jag. Nästan jämngamla och ändå där. Att några upprepade rader kan bli så bra. Jag hade aldrig förstått. Var väl antagligen inte förberedd för dem vackra orden. The Waterboys Mike Scott skulle bli min för alltid. Alla dem bara mina. Alla sånger om havet, trumpeter och fiolen. De är för alltid mina men jag delar gärna med mig. 

/ Thomas Gustafsson, Textförfattare 

KCIDY - L’immensité et l’immédiat (2025)

En helt fantastisk kompositör med fantastisk röst. Jag upptäckte henne på resa i Tyskland. Några popmelodier som blandades upp med tongångar av Bach. Maisons vide, en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Jag kan ingen franska, som att lyssna på engelsk pop när man var liten. Omvälvande. 

Pearl & the Oysters - Monkey Mind (2026)

Plötsligt dök det upp en låt med Pearl… på rekommenderade låtar. Jag föll pladask för det. Som en gammal kompis som köpt en nya effektpedal, och lärt sig skriva riktigt bra låtar. Såg att de skulle spela i Malmö. Skrev ett mail, ville supporta dem. Och efter några timmar fick jag svar. Vi ska spela tillsammans den 29 Nov på Plan B i Malmö. 

/ Henrik Andersson, Gitarr 

David Bowie - Ziggy Stardust (1972)

Jag lyssnade på den varje kväll när jag skulle sova i tonåren. Samma år som jag började spela själv. Hela skivan är makalös. Låtarna, texterna, rösten, arren, soundet. Den har betytt allt för mig. 

The Gun Club - Miami (1982)

Jeffrey Lee Pierces nerv, blues-indie sköra röst. Helt oöverträffbar. Min bästa vän och jag gjorde en ny musikalisk upptäckt med The Gun Club. Jag tog ut alla basgångar direkt när skivan kom. Banbrytande. 

/ Peder Andersson, Producent och basist 

Black Country, New Road - Ants from up there (2022)

Jag gick med i en ”An album a day”-grupp. Jag lyssnade på Ants from up there. Upptäckte att skivan var mer uppdelad som kapitel. Resor genom musikaliska landskap, en vacker röst. Långa berättelser. Men det är kompositionerna som berör mig så. Upprepar fraser som förvandlas och förvrängs till något annat. Musiken lever mer än den styr. 

Car Seat Headrest - Twin fantasy (2018)

I tretton minuter får man poesi som berör, inre tankar som väller ut, ett år, ett liv i Beach-life-in-death. Och ännu en resa på sexton minuter. Det bara väller ut. Det överöser mig.

/ Sam Andersson Flodström, Kör  

Lyssna på Så långt och Artime här nedan!

Tisdagsklubben på Potatisen med Nora Lundmark, Tomas Rimeika och Natalie Reigo, 30/6 - 2026

Jag kände mig helt slut efter jobbet. Ni vet när livet känns som att det pågår en ständig broöppning? När det känns som att man aldrig riktigt når andra sidan. Ett sätt att få världen att kännas lite mildare är inte alltid att fastna i ett evigt scrollande eller framför en dokumentär på Netflix. Eller för all del dansa utan tröja hemma framför spegeln till Bolagets Astronaut. Ibland fungerar det bättre att bara röra på sig utanför hemmet - att inte låta hjärnan stå helt still på hemmaplan. 

På Potatisen i Göteborg huserar Tisdagsklubben med Nora Lundmark, som tillsammans med husbandet både spelar egna låtar och bjuder in gästartister. Den här kvällen står Tomas Rimeika och Natalie Reigo på scen, två artister som figurerat flitigt här på bloggen. 

Tomas, Natalie och Nora framför varsitt set medan Nora också fungerar som kvällens konferencier. Hon gör det med en självklarhet som smittar av sig på hela rummet. Oavsett om hon sjunger vardagsnära låtar, försöker ropa in förbipasserande vakter eller berättar historier som börjar med att försova sig och slutar i en poliskontroll får jag den där känslan som jag verkligen uppskattar: att ingenting känns särskilt planerat. Allt känns impulsivt, och det är kanske just impulsiviteten, snarare än planerna, som skapar gemenskap. Nora har en personlighet med en ständigt växande lista av ingredienser och jag har inte haft så roligt på länge. Det är urspårat på bästa sätt samtidigt som hon sprider en enormt positiv energi, och det är inget som ska underskattas. Hennes låtar rör sig i gränslandet mellan visa och pop, där humor och värme blandas med berättelser som fångar en både själsligt och hjärtligt. Dessutom bjuder hon på en fantastisk tolkning av Nicki Minajs Anaconda. 

Tomas Rimeika gästade bloggen redan 2023 och skrev då om hur vi ses i musiken och hur den kan rädda liv. Hans musik har länge varit en motpol till det destruktiva som så lätt tar plats i samhället. Han vädjar om en mjukare väg, med mer dans och fler möten mellan människor. Samtidigt är han nostalgisk och sjunger om uppväxtens Säffle och om vägen till Uppsala - en stad som färgat många av hans senare texter som liksom rinner genom Fyrisån. 

Tomas gör ett fantastiskt set som rör sig mellan nostalgi och medmänsklighet. Han vill mota undan egoismen och girighetens hat och påminna om det som faktiskt håller oss samman. Som allra bäst är han när intensiteten får ta över och alla känslor skriker sig fram. I de stunderna bubblar hela Göteborg. I september släpper han ett nytt album, vilket bland annat firas med en spelning på Hängmattan i oktober. 

Natalie Reigo vill också mota bort det destruktiva. Hennes texter handlar om att bygga de hus och rum inom sig som man faktiskt förtjänar att bo i. De handlar om brustna hjärtan, men också om att ge läkningen den tid den behöver. Förra året var It Was You en av mina mest spelade låtar. I låtens dansanta klänning göms både regn och solsken, och den är så skör och storslagen på samma gång att jag fortfarande ryser. Den spelas inte under kvällen, men hennes set präglas genomgående av hennes otroliga röst och omedelbara närvaro. 

Natalie skiner verkligen på scen. Hon förvandlar den till ett enda stort leende och lyckas göra även det ledsamma både svängigt och djupt berörande. Hon avslutar med senaste singeln Hell of a Ride, en låt om den stora kärleken - om vad den betydde då, vad den kom att betyda efteråt och allt den lämnade kvar.  Natalie är en av våra mest stigande stjärnor och jag ser verkligen fram emot den kommande EP:n. 

Det var inte särskilt många som hittade till Potatisen den här kvällen. Men ibland är det kanske just så gemenskap ser ut. Den behöver inte fylla ett rum för att fylla en människa. När jag gick därifrån kändes det faktiskt som att broöppningen hade slagit igen för en stund och att jag äntligen hade tagit mig över till andra sidan.

Fem album: holm & grönros

Foto: Press

Duon Linnea Holm och Olivia Grönros gör musik under namnet holm & grönros. De bildades i september förra året och i april kom debutsingeln Skriker på alla (aldrig på dig) där vispop och indie går hand i hand i solen. Jag uppskattar verkligen duons samspel och den målande texten. Rösterna bygger ett vackert klätt rum fyllt till bredden av stämning och gemenskap och hela min kropp nynnar med i en låt som vrider och vänder på både ett fint, humoristiskt och värmande sätt. Idag gästar duon "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Ana Diaz - Tröst och vatten (2020)

Kombon hjärtekross och det här albumet var något som inspirerade mig till att testa att skriva egen musik! Jag tycker verkligen om hur Ana Diaz texter är vardagligt casual men poetiska på samma gång. Känns naket och ärligt på nåt vis. Som låten 100 till exempel. Den är specifik och går rakt på sak på ett sätt som gör att det är svårt att komma undan den! It gets me every time! 

/ Grönros 

Vibafemba - Äventyr (1999)

Denna CD är bakgrundsljudet till min barndom. Som liten dansade jag och min bror i soffan till favoriterna Under palm och blad, Finns det lite stolthet kvar och Jag är det fulaste som finns. Vibafembas svängiga arr och kul texter har ett djup som vuxit med min lyssnarålder (!). Ett album som utöver sitt gung även ger vemod och eftertanke i låtar som Älskar du mig än och Bland uteliggare och invandrare med flera! Vibafemba osar musikglädje och gav mig en skjuts in i det roliga med text! 

/ Holm 

No.4 - Henda i været (2016)

När vi går in i ett nytt studiosammanhang frågar ofta producenten om vi har någon inspo-artist. Svaret blir då ofta två norska jentetrior: ULD och No.4! Deras musik bygger mycket på trestämmiga harmonier och vi är ju suckers för stämsång! Just denna samling låtar rymmer både drag och stillhet. Det finns också en tydlighet i det musikaliska, det är så välgjort och ingenting känns överflödigt samtidigt som det är så levande och beskriver livet i vardagen på ett magiskt och intimt sätt. 

/ Holm & Grönros 

Anaïs Mitchell - Hadestown (Original Broadway Cast Recording) (2019)

Både jag och Holm älskar den här musikalen! Hadestown är en nytolkning av den grekiska myten om Orfeus och Eurydike. Albumet innehåller inprincip hela scenversionen - 40 låtar på drygt 2 timmar och eftersom att musikalen i stort sett är genomsjungen kan man följa hela handlingen genom albumet! Som att lyssna på en tonsatt ljudbok typ! Musikal generellt är något som ligger oss båda varmt om hjärtat och det tror jag att man kan skymta i våra låtar. Orden och berättelsen får ofta ta stor plats i vår musik! 

/ Grönros 

Ted Gärdestad - Droppar av solregn (2001)

Det är väl inte speciellt unikt att nämna Ted Gärdestad på temat svensk vispop men likaså oundvikligt när det gäller mig. Detta album släpptes samma år jag föddes och vaggade senare mitt lilla jag’s stora existentiella frågor. Låtar som Come give me love och I’d rather write a symphony minns jag gav ett vemodigt lugn samtidigt som en liten förvirring hölls vid liv till följd av bristande engelskkunskaper och gränser för vad en sjuåring kanske kan relatera till. Detta album följer mig än och inspirerar mig framförallt när det gäller att skriva melodier och texter som vill säga samma sak - eller tvärtom, säga olika så att det ena får komma fram! 

/ Holm 

Lyssna på Skriker på alla (aldrig på dig) här nedan!

"Det blev som ett självskadebeteende till slut"

Foto: Press

Edvin Bergsland är en artist som figurerat under flera år på bloggen, bland annat med låten Blåmärksarmar som han släppte tillsammans med Lovisa Landelius från bandet R.S.L. I maj släppte han sin första musik på länge. Singeln Idiot är hämtad från albumet Ovan molnen. Albumet kommer släppas i två delar, den ena i höst och den andra våren 2027. Det finns mycket jag tycker om med singeln Idiot, särskilt texten som manar till mycket eftertanke. Den lyfter hur man förminskar sig själv och sitt eget utrymme och liv för att få den andra att älska en tillbaka. Men ska man verkligen behöva suddas ut för att få bli älskad? Edvin lyfter många viktiga frågor. Detta är en intervju som sker ganska långt efter släppet och releasefesten men jag vet nog få grejer som är så fantastiska som när saker faktiskt får ta tid. Det lämnar plats för eftertanke och det lämnar plats för stillhet. Ett samhälle och svar som rusar fram missar ofta hur saker faktiskt landar om de ens får göra det. Idag pratar jag och Edvin om destruktiva relationer, om singeln och om att hitta tillbaka till musiken - och förstås vikten om att vara snälla mot både oss själva och mot varandra. 

Du beskrev releasefesten som något utöver det vanliga, vad konkret skiljde den sig från andra livesammanhang, bortom form och inramning? 

- Jag tror att ingången och inställningen till den var den stora skillnaden. Så här i efterhand har jag insett att det nästintill kan liknas vid ett dop. En pånyttfödelse. Jag gick in i det här projektet med en helt annan vinkel och syn på saker, och på mig själv, än jag haft tidigare, och det gör skillnad. I alla fall gjorde det det för mig. Feta releasefester och event har jag styrt upp förut, men det här blev nästa nivå på något sätt. Saker föll på plats. Min ambition från början var att skapa något unikt, en atmosfär och en upplevelse för dem som kom. 

- Det jag inte riktigt förstod när jag bestämde mig för det var att det till (minst) 50 % handlar om gästerna. När vi skapade en trygg miljö och en fin stämning med formen och inramningen, så skapades också något som kändes inkluderande, på ett sätt jag inte känt på väldigt, väldigt länge. Jag kände tillhörighet, och vågade för första gången på länge stå för mig själv och min musik. Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Men när jag pratade med några av gästerna efteråt nämnde de, oberoende av varandra, att de känt något liknande. De beskrev det som att "komma hem". 

Singeln Idiot kretsar kring att förminska sig själv i en relation. När blev det tydligt för dig att gränsen var passerad, och vad hindrade dig från att se det tidigare? 

- Tyvärr för sent, om det ens kan vara "för sent". Relationen tog slut för ett bra tag sen nu, och jag har kämpat och kämpat för att hålla huvudet över ytan. Och det här är min sanning, så som jag bar den. När man är i något sånt här bryter det ner en. Det blir liksom fel i huvudet när den som ska älska en och finnas där inte gör det, och hjärnan börjar leta efter mönster och förklaringar. Till slut landade jag i att det måste vara jag själv som är problemet. Säkert hundra terapitimmar och ett extremt tufft arbete med mig själv, och med mina relationer till andra, har lett mig till någon slags slutsats att det inte nödvändigtvis är något fel på mig, utan att min hjärna helt enkelt har skapat banor där det negativa fått utrymme att växa sig starkare än det positiva. Och att det dessutom förstärks varje gång jag tänker så. 

- Jag hade nog aldrig tagit mig hit utan hjälp från personer i min närhet, men det är i slutändan mitt eget ansvar att ge mig själv utrymme att få må bra, ingen annans. 

Du lyfter att unga män sällan pratar om destruktiva relationer. Varför tror du att just den erfarenheten fortfarande är så underrepresenterad? 

- Jag tror att det här är en del av ett mycket större problem egentligen. Som jag upplever det finns det en bild av killar som sitter djupt. Vi ska vara starka, ha koll och klara oss själva. Det finns liksom inte plats för "jag blev illa behandlad" i den ekvationen. Att erkänna att någon man älskar gör en illa, både inför sig själv och inför andra, skulle kunna tyda på bristande omdöme, dålig koll, och i förlängningen att visa sig svag. 

- Sen finns det tyvärr förstås ytterligare en berättelse om att killar "ska vara" de som sårar också, inte de som blir sårade. Jag tror att denna kombination gör att många killar saknar både ord och verktyg för att beskriva det. Och pratar ingen runt dig om det, så pratar inte du heller. Tystnad föder tystnad. Och jag sitter så klart inte på något svar, men jag hoppas kanske kunna glänta lite på dörren i alla fall. 

- Med det sagt vill jag också lyfta den enorma problematiken kring mäns våld mot kvinnor, som OM NÅGOT är ett strukturellt och utbrett problem. Min mening är inte att underminera det på något sätt, utan snarare att lyfta att de här sakerna kan, och nog framöver måste få, samexistera. 

Du talar om att ha byggt ett "universum" kring musiken. Hur hänger det konstnärliga uttrycket ihop med det personliga innehållet, förstärker det eller riskerar det att skymma det?

- För mig är det egentligen inte så annorlunda från hur jag brukar tänka kring min (och andras för den delen) musik. En låt är så mycket mer än bara ackord och text. Varje låt ÄR ett universum redan från början, och i mitt huvud finns bilder och scener kring varenda rad som skrivs. Jag tror att det gör att det konstnärliga uttrycket och det personliga innehållet får vandra hand i hand, och i det även förstärka varandra. I princip allt jag vill berätta i min musik kommer från en scen eller bild i mitt huvud, som i sin tur skapar en känsla jag måste tonsätta för att få det ur mig. Jag tror att det är därför jag tycker de visuella elementen kring låtuniversumen är så roliga också, kortfilmen, konstutställningen och så vidare. Det blir ytterligare ett sätt att bjuda in människor till min värld, att ge dem jag bryr mig om verktyg att förstå vad jag kommer ifrån och hur jag ser på mig själv och min tillvaro, och kanske, genom det, bredda deras perspektiv och ge dem verktyg för att förstå sig själva och sin egen omgivning lite bättre. 

Du beskriver släppet som en ny era efter en period av distans till musiken. Vad var det som gjorde att du tappade kontakten från början? 

- Musiken var väldigt central i den relation jag befann mig i tidigare. Så som jag upplevde det fanns där ett kontrollbehov och ett behov av att tysta ner mig när relationen tog slut, och det, tillsammans med självkänslan, och de skuldkänslorna och skammen som jag nämnt tidigare, gjorde att musiken blev något jag kände att jag måste akta mig för, för att liksom inte råka illa ut typ. Till slut blev det outhärdligt. Musik blev lika med press och ångest, och i samma veva som jag gav upp på mig själv gav jag också upp på musiken. 

- Vi gjorde en spelning i Stockholm, en av de sista under sommar/höstturnén 2022, där allt till slut briserade. Jag hade ångest i två veckor inför den. Ångest i replokalen. Ångest hemma. Ångest på jobbet. Ångest i bilen på väg upp. Ångest när vi åt innan. Ångest när vi soundcheckade. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och liksom gömde mig, för publiken, arrangörerna, mitt band, för mina vänner. Efter lite övertalning från bandet gick vi till slut på scen, och sen är det bara svart. Efter den spelningen började jag fundera på om det var rimligt att hålla på när det gjorde så ont. Det blev som ett självskadebeteende till slut. Där och då bestämde jag mig för att det fick vara över. Efter ett tag vågade jag ge mig in i några mindre projekt, men försökte fokusera på sånt som bara gav energi, att säga nej till allt som kändes jobbigt. Vilket å andra sidan inte är särskilt bra ekonomiskt sett i den här branschen när man är up and coming! 

- Men det jag, i nuläget, har landat i för egen del är att musik ska få vara roligt. Jag vill att det ska skapa sammanhang och nyfikenhet i mitt liv. Och gör det inte det, då är det ointressant för mig. 

Albumet släpps i två delar över en längre period. Vad är tanken bakom det upplägget, och vad vinner du konstnärligt på att sprida ut berättelsen? 

- Ja! Jag har delat upp det i två tidsepoker. Den första halvan bygger på min gamla musik, låtar som spelats länge live men aldrig fått se dagens ljus inspelade. Vissa är till och med så gamla att de hör till det första jag skrev på svenska, åtminstone för mig själv. Den andra halvan bygger på senare verk, låtar jag identifierar mig mer med idag. Tanken är att bygga historien genom de två delarna och skapa en slags tidslinje, en spegling av min värld. Jag har så mycket nytt material som ligger och väntar på att spelas in och släppas också, så en del av det här stora albumprojektet handlar också om att få ut den gamla musiken, så att jag mentalt känner att jag kan gå vidare, både i mig själv och i mitt artisteri. 

Du uttrycker en vilja att bidra till samtal och fungera som en förebild. Vilket ansvar följer med att sätta sig i den positionen, och vilka risker ser du med det? 

- Ett extremt stort ansvar. Jag har vägt fördelar och nackdelar i oändlighet känns det som, men jag landar hela tiden i att om det kan hjälpa någon, en enda person, att se sig själv med andra ögon, så får det vara värt det. Jag vill nog heller inte vara ansiktet utåt för någon specifik kampanj eller rörelse, utan jag önskar bara att vi vågar och orkar prata mer med varandra. Att människor vågar ta hjälp. Vågar släppa in andra. Vågar vara sårbara med och inför varandra. Vi behöver hjälpas åt att skapa förutsättningar och miljöer där människor vågar vara sig själva och kanske framförallt, vågar vara snälla mot sig själva och varandra.

Lyssna på Idiot här nedan!

Sju rum med inre sjöutsikt

En förskola lades ner medan ett barn väntade vid grinden. 

Så kändes det när min pappa gick bort. 

Jag har länge känt att jag består av sju rum med en inre sjöutsikt. I ett av rummen bor skämt som skulle få Stefan och Krister att rodna, i ett annat rum är väggarna täckta av ängslighet och oro både över hur saker ska bli och saker som jag råkade säga för tio år sedan. Ett annat rum består förstås av kärlek. Den till min fru, till mina vänner, till min familj - och till de där ögonblicken som aldrig var planerade utan blev som de blev. 

Minnen för livet. 

Just nu är jag bara en bebodd lägenhet när någon ser mig, så fort någon tittar bort blir jag som ett rivningshus. Hissen fungerar inte längre. Jag vet att humorn finns där på tredje våningen men jag orkar inte ta trapporna. Det sitter lappar i trapphuset om att varmvattnet är avstängt. Jag vet inte riktigt när det sätts på igen. 

I sorgen finns matvarorna i kylskåpet men ingenting lockar riktigt. Det är som en ständig lunchrast utan att man får i sig något. Plötsligt är veckan som en oavslutad mening. Jag vet inte ens om jag längre finns kvar. När någon googlar efter vägbeskrivningar så finns inte längre min adress. Kanske rivs en del av rummen för gott. Andra kanske läggs ut på Hemnet. Visning söndag 13.00. Ljusinsläpp från två håll, men en del bärande väggar har gett upp. 

Samtalet om att min pappa hade gått bort rev sönder alla ordböcker jag någonsin haft i mig. Jag har ofta skämtat om det mesta - kanske för att tända en lampa i mörkret och jag kan se många roliga saker min pappa gjorde - vissa kvällar blev han som en programledare över sitt eget liv. Han kunde inte riktigt kontrollera sina nerver, men dessa kvällar hade han sina självklara programpunkter. Historierna, skämten, gemenskapen. Alla satt bänkade och han fick leva sitt liv på sina villkor. I alla människor finns det alltid minst två sidor - det är inte alltid dessa kan mötas bara. 

Mitt i allt detta bestämde jag mig för att försöka jobba igen. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå men det kostar så mycket pengar att sörja. Jag vet inte vad det skulle kosta att skjuta upp sorgen. Vi är så bra på att skjuta upp saker i livet. Saker vi verkligen vill göra. Jag tror varken att människor eller känslor är något vi ska skjuta framför oss. 

Jag kommer stå där på jobbet och önska att jag bredde köttbullemackor till min pappa. Frukost inför en utflykt genom hans liv. Han skulle få visa var han träffade mamma någonstans, var han tjuvrökte första gången och var han trivdes som allra bäst. 

Ratten är din, pappa.

"Det här kommer bli bra men håll ner tempot lite och spela inte så snabbt"

Foto: Julia Granath

TOMMA INTET är ett av de mest särpräglade banden vi har. På nya EP:n Gå varsamt, här vilar en dröm är de mer livsbejakande än någonsin, samtidigt som mörkret fortfarande finns där under ytan. Inledande I himlen träffar mig hårt på ett personligt plan - som en påminnelse om hur skört och vackert deras universum är.

De fem låtarna kan nästan kännas som psalmer skrivna ur ett mörker, men där det ändå finns ljusglimtar som vägrar slockna. Det handlar om att skydda drömmar snarare än att krossa dem - något som också säger något om vår samtid.

I dag pratar jag med bandet om allt mellan himmel och jord, vilket känns ganska passande just med TOMMA INTET.

Ni beskriver EP:n som "fem låtar från livet om livet". Vad betyder den formuleringen för er? Är det en skiva om att leva eller om att försöka förstå varför man lever? 

- Det är helt enkelt som så att låtarna på EP’n har den här röda tråden. Från vaggan till graven och allt däremellan. Låten Franke får symbolisera födseln och sista låten som heter Viskan är en nära döden-upplevelse. 

Titeln Gå varsamt, här vilar en dröm är väldigt stark. Vilken dröm är det som vilar där och varför måste vi gå varsamt? 

- Tack! Gå varsamt, här vilar en dröm brukar stå på gravstenar här och där. Och personerna som ligger där nere var ju förmodligen fyllda av drömmar en gång i tiden. 

EP:n rör sig mellan ungdomlig naivitet och dödslängtan, mellan hopp och undergång. Ser ni de två ytterligheterna som motsatser eller som delar av samma känsla? 

- Vi har ingen dödslängtan alls utan älskar livet djupt och passionerat. Men den vägen ska vi ju alla gå och det är oundvikligt att inte skriva om det då och då. 

Tidöd är både ett ordspel och en politisk markering. Tror ni det är i år som Tidö faller? 

- Ja, om inte det blir totalt nederlag så skulle det vara surrealistiskt obehagligt. Som en mardröm. 

Ni spelade in EP:n i Knutby församlingshem. Påverkade platsens historia eller atmosfär musiken på något sätt? 

- Vi ville åt den religiösa ångesten i väggarna men även det vackra i lovsången. 

Era texter är fulla av religiösa bilder, men också av tvivel, vrede och mänskliga brister. Är religionen för er ett språk, en tro eller främst en källa till metaforer? 

- Religion är ju bland livets stora. Ingen av oss är religiösa men vi älskar att grotta ner oss i tvivel, vrede och mänskliga brister. Går ju dessutom att gräva hur djupt som helst i ämnet för att finna inspiration. 

I I himlen finns tydliga beröringspunkter med In Heaven från filmen Eraserhead. Hur föddes idén att göra er egen version av den texten och vad betyder den låten för er? 

- Vi älskar David Lynch och Eraserhead så det kändes givet att göra en cover på den. Vi spelade in Tobias Standars (gitarrist i TOMMA INTET) tre barn när dom sjöng in en kör och vi ville få till kontrasten med vackra barnkörer som sjunger den mörka texten. 

På EP:n möter man både död, ensamhet och undergång, men också vänskap och längtan. Är mörkret ett mål i sig eller ett sätt att göra ljusglimtarna starkare? 

- Målet till ljusglimtarna är ingenting utan golgatavandringen. 

Låten Franke sticker ut genom att vara så direkt i sitt tilltal. Vem är Franke, och vad representerar den personen för er? 

- Franke är Jacobs son. (Jacob är gitarrist) Franke är ett sånt underbart yrväder och fick givetvis en låt skriven till sig strax efter att han föddes. Kommer ju bli superhäftigt när han visar den för polarna i skolan. 

 

Vad tror ni är mest provocerande idag, att tro på något eller att inte tro på någonting alls? 

- Att inte tro på någonting alls. Det är ju fantastiskt att tro på någonting som för gott med sig. Speciellt i dagens skeva värld. 

Hur mycket av TOMMA INTET är romantik och hur mycket är ren frustration? 

- 80% romantik. 10% frustration. 5% effektsökeri och 5% träningspass när vi spelar live. 

Ni beskriver EP:n som en hyllning till de unga och naiva. Vad är det i det naiva som ni tycker är värt att försvara? 

- Att man ännu är omedveten och ser världen med blå ögon. Det är ju så drömmar kommer till. 

På EP:n finns både en längtan efter förändring och ett passionerat politikerförakt. Finns det fortfarande något som ger er hopp om framtiden? 

- Ja, alla kloka ungdomar som säger ifrån! Att den yngre generationen verkar rösta för förändring. Kanske en sundare inställning till internet och sociala medier är runt hörnet också. Och det skulle ju alla må bra av. 

Ni sjunger "I himlen där är allting bra, men här i skärselden brinner jag". Känner ni att TOMMA INTET trivs bäst i skärselden snarare än i himlen? 

- Vi trivs bäst på jorden. Helst ovanför då. 

Om ni fick välja en enda symbol som sammanfattar hela EP:n - ett kors, en gravsten, ett höstlöv, en eld eller något helt annat - vad skulle det bli? 

- Omslaget tycker vi sammanfattar låtarna väldigt bra. Ett bröllopsfoto på ett par som går nedför trappan utanför kyrkan. I varandras famn med livet framför dem. Gå varsamt, här vilar en dröm. 

Vad var det första ni visste om den här EP:n och vad var det sista som föll på plats innan den blev klar? 

- Att några av låtarna fick vänta på sin plats. En av dem i många år innan den kändes rätt på den här EP:n. Det sista som föll på plats var att vi skippade en del gitarrer på låten Gå varsamt, här vilar en dröm. Kill your darlings och då blev det kanon. 

TOMMA INTET fyller tio år. Vad skulle dagens TOMMA INTET vilja säga till det band som startade för ett decennium sedan? 

- Det här kommer bli bra men håll ner tempot lite och spela inte så snabbt.

Lyssna på EP:n här nedan!

"Det är lite som julafton hos ett älskat skilsmässobarn"

Foto: William Wilhelmsson

Befolkningen släppte en ny låt på midsommarafton, vilken följde upp den blott en vecka gamla Stanna kvar. Senaste låten, Redo för kärlek, bär på de ingredienser som gör att jag tycker om bandet så mycket. Det är aldrig konstlat, det är gasen i botten på rätt sätt samtidigt som texterna både är raka men samtidigt bär på eftertanke. 

Redo för kärlek känns verkligen som att se sig själv i spegeln och längta efter en fin kväll med någon medan Stanna kvar ger en annan slags spegelbild. En som frågar "Var det här allt som blev? Kan vi vända allting?". Båda låtarna är ljuvliga och idag pratar jag med Niklas och Gabriel från bandet. Om singlarna, om att vara en hopplös romantiker och om Tomas Ledin förstås. 

Ni beskriver Stanna kvar och Redo för kärlek som två sidor av samma mynt. Hur föddes idén att släppa dem så tätt inpå varandra? 

(Niklas) - Gör vi inte allt på en och samma gång så blir det inget av med något. Tanken var nog inte där från början och definitivt inte när låtarna skrevs. Men med facit i hand så känns det ändå som ett vinnande koncept. Det är lite som julafton hos ett älskat skilsmässobarn. Är första tomten snål så kanske nästa är bättre. Vi har kunnat fira lite längre. 

Stanna kvar handlar om slutet på något medan Redo för kärlek handlar om början. Vilken av låtarna känner ni er mest hemma i just nu? 

(Gabriel) - Vi är alltid i startgroparna så definitivt Redo för kärlek. Jag är hellre en hopplös romantiker än en som inväntar katastrofen.

Ni säger att ni inte är ett typiskt indieband. Vad tycker ni själva skiljer Befolkningen från många andra svenska indierockband? 

(Gabriel) - Vi har inget behov av att vara coola. Vi älskar stora refränger, ärliga känslor och musik som folk faktiskt kommer ihåg. Vill man lyssna på någon svart och svår som viskar fram sin skit finns det andra man kan kolla in. 

Era texter kretsar kring vardagens små dramer och stora känslor. Var hittar ni oftast inspiration till låtskrivandet? 

(Niklas) - Kärlek och fest är återkommande teman. Jag är osäker på om jag någonsin skrivit en låt utan att ha varit lite bakfull och precis upplevt något som berört mig. Musik, film, böcker, kärlek, fest och livet i stort. Sedan är det ju bara att försöka sätta ord och melodi på det. Ibland blir det bra. 

Från Les Gordons och Melodifestivalen till mer gitarrdriven rock - vad har ni tagit med er från den resan och vad har ni lämnat bakom er? 

(Niklas) - Majoriteten i befolkningen har spelat i Les Gordons på ett eller annat vis även om det bara är två i bandet som varit med i mello. Vi har blivit lite äldre och är väl införstådda med att musikbranschen är tuff. Den ängslighet som kanske funnits i både Nisse P och Les Gordons lämnar vi bakom oss. Det är väl det fina med att bli äldre också, vi bryr oss inte fullt lika mycket om vad andra tycker och tänker längre. Namnet till trots så kommer Befolkningen aldrig att tilltala en bredare massa men vi hoppas att vi kan växa lite till för att sedan självdö utan Mellos hjälp. Tills dess ska vi väl bara försöka njuta av att umgås, spela och skapa tillsammans. 

Ni började ju som Nisse P. Vill ni berätta hur ni plötsligt blev Befolkningen istället? 

(Niklas) - Inofficiellt var vi Nisse P och befolkningen vilket var en liten subtil vinkning till Lars Winnerbäck och Hovet. Anledningen till att släppa Nisse P berodde främst på att vi ville göra saker som ett band där alla får den cred de förtjänar. Sedan var det en otroligt dålig soloartistaura runt hela Nisse P. Det hjälpte ju inte heller att Nisse P var ett infantilt mellanstadieskämt, haha. Det är betydligt roligare att göra saker som ett band så det kändes väldigt naturligt att släppa Nisse och bara vara Befolkningen.  

Ni beskriver Redo för kärlek som om Ledin spökskrivit åt Ebba Grön. Vilka svenska artister eller band har format ert sound mest? 

(Gabriel) - Alla som är bra nog att stjäla ifrån. Thåström och Ledin absolut men även Kent eller Håkan. Inte som alla andra indieband? Jaja, man kan inte va unik hela jävla tiden, men hitta ett indieband som nämner Ledin så tillägnar vi dig en låt. 

Om någon aldrig har hört Befolkningen tidigare, vilken av de två nya låtarna skulle ni spela först för att förklara vilka ni är som band?

(Niklas) - Det svaret skiljer sig åt i bandet. Så det enkla är att låta lyssnaren själv avgöra. Vi glider in i dina DMs, spelar båda samtidigt i stereo, Redo för kärlek i vänster och Stanna kvar i höger, högsta volym och tvångströja på. Sedan får lyssnaren själv välja vilken den helst fortsätter lyssna på. Det är lite så det är att släppa musik överlag idag. Det är snudd på dammsugarförsäljarvibes. Fan vilken tur det är att vi tycker det är kul. Befolkningen - Dammsugarförsäljarrock.

Lyssna på Stanna kvar och Redo för kärlek här nedan!