I sommar har jag lärt mig vad jag aldrig ska ta med mig till förhandlingsbordet.
Man ska aldrig förhandla med sin integritet, sin återhämtning eller sina gränser.
Jag har varit på en lång och fin vandring i Skåne och ätit glass med smak av popcorn i Helsingborg. Att röra på sig är det bästa gymmet för hjärnan. Jag har känt mig ful, irriterat mig på utseendefixeringen ena stunden och velat operera in en påse över ansiktet i nästa. Jag har insett att det jag lägger mest pengar på är skönhet och kläder. Jag är förmodligen en av få män över 40 som mest handlar från Ida Warg och beställer syrenparfym från Polen. Men det känns så onödigt att begränsa sig.
Jag har gått runt i Strängnäs och förstått vad som formade mina tonårsidoler Strebers. Jag har lyssnat på podden Vi var här först och spelat Fuck Marry Kill på grund av just det.
Min fru har blivit faster och det gör mig så lycklig och rörd.
Jag har varit på Gröna Lund med vänner och gått runt, runt med en barnvagn. Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla just då. Sockervadd, popcorn och människor flög förbi, men de kunde inte nå oss. Jag har sparkat fotboll, lekt kurragömma och blivit fastbunden vid ett träd med ett osynligt rep.
Som barn finns inga begränsningar för något. Det är väldigt härligt att tänka på.
Jag har piercat om mig i läppen. Ingen aning om vilken!
Jag har varit i Dalarna, spelat femkamp och bott i världens finaste härbre. Det enda svåra är väl att bo i över en vecka på ett ställe som bara har dass. Bra för magar som kan ABC, men inte för min som bara kan stava till IBS.
Resultatet i femkampen bevisade det jag alltid vetat: Jag är värdelös på att göra saker när andra tittar på.
Jag har också insett att man ibland passar bäst som en reel. Ett tomtebloss. Man blir aldrig lampan intill fåtöljen utan snarare ett levande ljus. Man lyser upp för stunden men tillåts aldrig brinna längre än så.
En reel hinner aldrig ta en öl eller prata om något djupare. Därför slutar man anstränga sig. Man hamnar längre och längre ner i inkorgen tills man försvinner helt.
Om jag måste välja är det bättre att avfölja människor på internet än i verkligheten. Jag hänger ju hellre där. Det är ett mer avslappnat häng och mindre filter. Samtidigt tror jag att många hellre hänger på internet. Det är enklare. I alla fall om man inte känner sig överväldigad och stressad av att svara på saker i den takt som andra människor tränar.
Men det blir jag.
Odiagnostiserad, men beter mig ofta som en patient inom psykiatrin!
Jag har äntligen hittat en tandkräm som gör att varje tandborstning inte behöver bli en del av någon slags obskyr Ozempic-reklam. Curaprox BE YOU med smak av äpple är svindyr, men den är den enda tandkrämen som inte får mig att må fysiskt illa.
Vill ni samarbeta vidare så är jag verkligen på. Jag säljer mig enkelt för allt som inte sponsrar illamående.
Jag har sett en kvinna lägga upp ett inlägg på Instagram om sin bröstcancer. Hon skrev om ångesten inför att berätta att hon saknar sina bröst och hur jobbigt allt känns, men att hon äntligen hade samlat mod till att berätta.
Några män svarade:
”Sorry, not sexy at all.”
”Fy fan, håll detta för dig själv.”
Empati och förståelse drunknar lätt hos vissa. Att vara snabbast med att kommentera något både onödigt och elakt verkar ibland viktigare än att vara människa.
Jag har också hamnat mitt i familjegräl på Facebook. Folk har bråkat, knullat, skrikit. Personer jag kanske känner?
Nej.
Men deras personligheter nästlar sig ändå in på ett märkligt vis.
Ibland får man vara glad att det bara är en av ens kroppsdelar som gått i livets hårda skola. Den lär sig allra bäst av muntliga förhör.
Min pappa begravdes.
Jag satt och höll andan nästan hela tiden. Jag tror att han satt bredvid mig och höll den tillsammans med mig.
Jag gick upp och höll ett tal för honom. När jag kom till den sista meningen brast det, som om alfabetet tog slut just där.
Resten av begravningen varvade mitt huvud mellan Sommarkort av Cornelis och minnet av hur pappa fick mig att somna när jag var liten. Han kittlade mig och sa:
”Det kommer något smått, kan det vara en liten rått…”
Jag somnade alltid efter det.
Och efter att ha legat på mage och läst Bamse förstås.
Jag har försökt finnas där. Jag har haft svårt att finnas till. Jag har skrattat och gråtit, haft svårt att sova och ibland fastnat i sängen.
Jag har sett min systerdotter genomföra Ironman och blivit rörd till tårar av att se henne gå i mål. Det var samtidigt lite komiskt att hela vårt sällskap tänkte:
”Ska vi gå hem och sova lite?”
Min systerdotter hade då simmat fyra kilometer, cyklat arton mil och var på god väg att springa fem mil, medan vi mest hade suttit, tittat på och druckit öl.
Men att vara åskådare kan väl också vara slitsamt.
Egentligen är vi ju alla någon slags åskådare i varandras liv. Vi följer med. Vi följer varandras med- och motgångar. Ibland står vi nära och ibland hamnar vi längre och längre ner i inkorgen.
Tänk att jag fick sitta där framme i min pappas buss i 42 år och se honom köra genom sitt liv.
Jag fick inte vara med vid den allra sista hållplatsen.
Men jag hoppas innerligt att han kom fram utan värk.
Utan oro.
.jpeg)
