 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Idag släpps Glenn Udéhns nya album Det kommer att vända. En skiva som var långt ifrån självklar. Glenn har under en längre period ifrågasatt sin roll sin musiker och strävat efter att hitta en mening och en annan roll i det hela. Vem är jag och vad gör jag? Det nya albumet är, enligt mig, hans bästa hittills. Det är ett album som ser en, som frågar hur läget är - och faktiskt bryr sig om svaret. Och någonstans var det just det där som jag och Glenn också insåg när vi möttes upp över en öl på Fyrens Ölkafé. Det är det genuina, det mänskliga och det verkliga som vi människor både prioriterar bort men samtidigt också söker efter hela tiden. Det är just det sökandet som Glenn har tonsatt på nya albumet. I ett långt samtal närmade vi oss det som betyder något på riktigt.
Hur är läget, Glenn? - Det är bra! Jag är inne i en ny fas i mitt liv. Vi fick ju barn i September förra året.
Grattis!
Tack! Han fyller sex månader snart och det har varit en stor omställning. Jag har nog släppt lite på mig själv - vilket har varit både hälsosamt och nyttigt för mig.
Man brukar ju säga att när man är en orolig själ att man släpper lite av den oron när man får barn.
- Precis, det är bra att välja den vägen istället för att applicera ännu mer oro på ytterligare en person. Jag tror att det gäller att ganska snabbt välja den hälsosamma vägen i det och inte ifrågasätta allt möjligt, typ ’är det här normalt?’, ’är det såhär det ska vara?’, ’hur ska vi någonsin kunna överleva?’ vilket samtidigt är lätt att göra när man inte får den återhämtning man är van vid - men det har verkligen blivit bättre och bättre och just nu mår jag bra.
Hur länge klarar man sig utan regelbunden sömn, tror du?
- Jag klarar väl ett dygn - sen blir jag tokig. Det är en otroligt högprioriterad hobby för mig att sova. Jag har fått ändra mina vanor lite men jag vet inte, det måste väl finnas någon studie som visar hur många nätter man klarar generellt innan man blir tokig. Det är ju ändå ett känt tortyrredskap… men där är jag inte än!
Vad skönt! Tycker du att Göteborg är en stad som frågar hur folk mår eller är det en stad som inte bryr sig?
- Bra fråga. Jag tror att det är en stad som kan fråga hur man mår men som kanske inte bryr sig om svaret så mycket. Vi har liksom inte bett om trängselskatt eller om västlänken. Det röstas emot det men klubbas ändå igenom. Det kanske är en mentalitet som präglar staden att många är så rotade i sina egna problem att man glömmer bort att det finns andra som också lever i den här staden och också mår på olika sätt. Så tror jag att Göteborg behandlar oss.
Jag tror det är vanligt generellt. Man träffar nån bekant på stan och så förväntar man sig att personen ska svara bra när man frågar hur den mår och så går man vidare…
- Verkligen. Folk blir chockade om man säger "Äh, det är inte så bra faktiskt!" Och så får man till svar "Ah, trist, jag ska gå och handla så att…"
Det kanske är så att svaret inte spelar så stor roll egentligen?
- Nej, precis. Allt ska gå så snabbt hela tiden och det är lite som att man scrollar med vänner också. Typ ’Bra, då har vi betat av hur du mår. Nu kan vi beta av hur jag mår - och sen springer jag iväg och handlar inför ikväll’ På ett sätt så är man ständigt på språng.
Är du själv bra på att släppa allting?
- Verkligen inte! Jag önskar att jag var det och jag vill träna på det. Jag har till och med ett verktyg som låser mina appar när jag varit inne i en timme. Överlag tror jag att det kan vara svårt att komma till det där stadiet när man genuint kan släppa allting. Allt är så lättåtkomligt. Man matas med hur allt går i världen samtidigt som man ligger sömnlös över att folk tror att Jim Carrey är en klon… Det är så konstigt hur mycket som bara öser över en. Det känns nästan som tidningar har gjort krig till något som ska ge klick också. Det blir väldigt svårt att släppa allting. Sen när jag umgås med kompisar eller som du och jag sitter och pratar nu - då sitter jag inte och tänker på annat.
Jag tror man längtar efter det genuina hela tiden.
- Exakt och det är så härligt att känna att det fortfarande finns kvar bland vissa. Tyvärr inte hos alla. Jag säger inte att jag är någon duktig person som kan släppa min telefon, det är inte så jag menar. Men det är en samhällsfara för människors mående.
Själv skulle jag säga att jag har svårt för grejer som liksom aldrig har ett slut. På sociala medier finns hela tiden någonting nytt - det blir något annat med en bok som tar slut och så lägger man bort den.
- Det var min grej för några år sedan. Jag började läsa och försökte läsa en bok i månaden.
Blir det fortfarande av?
- Nej, nu har det varit väldigt svårt med barn och så - men de senaste åren har jag läst en bok i månaden och jag vill komma tillbaka dit. Men det är så lätt att ta upp sin telefon och kolla på fyra hundra roliga klipp.
Verkligen - och det tar heller aldrig slut. Det är hela tiden något nytt som anpassas efter det man själv har tittat på innan…
- Exakt och sen blir det typ. Det klippet tyckte jag var kul och nu när det någon som reagerat på just det klippet - jag undrar om den tyckte det var lika roligt som jag tyckte för fem minuter sen? Man kan hamna i en helt galen loop. Men då är mitt tips att ha ett verktyg i telefonen som låser appar!
Jag ska testa det!
- Gör det!
Det är en rad (”Allt känns bättre när man slipper vara själv i sin egen skalle”) som återkommer i flera av låtarna på ditt nya album - vad skulle du säga händer när du är ensam i din egen skalle?
- Det är där det ofta spinner iväg åt det negativa hållet och det är väl det det handlar om ganska mycket. Hur mår man när man inte får sitta och prata med en riktig person till exempel? Ju längre vi kommer i utvecklingen desto mindre blir det ju. Man går till Hemköp och man går till själv-scanningen, man säger inte hej till någon i kassan, man kollar i sin telefon på spårvagnen och sen sitter man hemma i soffan och tittar på sin favoritserie på TV och sen kommer man på att just det, jag har inte sagt någonting alls idag - är min röst samma som igår? Jag har velat lyfta den tanken om hur mycket bättre man mår av att inte grotta ned sig i sina egna tankar. Jag tänker att ofta om man har en negativ tanke så är den sällan så dålig som man själv tänker att den är. Om du bara säger den högt till någon annan så kommer förmodligen den säga att ”Va? Hur kan du ha ångest över det? Det är väl inget” och ofta beror det på att man har tänkt på det för mycket och för länge.
- Ju mindre ett samhälle gör att vi behöver umgås på riktigt desto större kommer detta problem bli. Tekniken går framåt, men vi kommer samtidigt behöver skjuta in ännu mer pengar till psykologer, till vården, till ångestdämpande. Folk kommer bli deprimerande.
- Jag skulle säga att det nya albumet är väldigt bejakande ur ett samhällsperspektiv. Första albumet var mer om mina känslor, som en dagbok men nu på senare tid handlar det mer om vad jag ser i samhället.
Blir det inte lätt så när man blir äldre också? Man reflekterar mer…
- Jo, jag hoppas det, att de flesta ändå blir så. Ofta när man är ung så tänker man väl att man är huvudpersonen i den här tragikomiska serien och ju äldre man blir desto mer kanske man ser att det finns flera liv där ute. Det känns som att varje album har kommit längre och längre och just nu är jag i den här fasen, där jag kanske inte skriver lika mycket om mina upplevelser utan mer om hur människor mår och hur andra människor lever i Göteborg. Det är den enda röda tråden, mellan den första skivan och den nya att allt utspelar sig just i Göteborg.
Jag minns i en tidigare intervju att du sa att du aldrig vill lämna Göteborg…
- Nej, och här sitter vi på Fyrens Ölkafé!
Haha, känner du fortfarande så?
- Nej, men jag kommer nog bli kvar. Jag kan leka med tanken mer nuförtiden och undra hur det hade varit att bo i en stad som har årstider. Det är väl mest det, men nu är det ju härligt när det börjar bli vår och så. Men om vintrarna kan jag känna att det vore nice om det inte regnade alla årstider.
Den här vintern måste du ändå vara nöjd med då. Det har ju varit jättemycket snö.
- Ja, det har varit bättre! Men alltså, det är svårt att komma ifrån Göteborg på något sätt. Det är också en väldigt lagom stor stad.
Absolut, jag önskar bara att Göteborg värnade mer om de lite mindre ställena, som Café Fluß till exempel. De tvingades flytta och motarbetades av staden, upplevde jag det som.
- Det var väl till och med snack om att Fyrens behövde flytta?
Ja, på grund av ljudnivån…
- Jag känner bara att du bor faktiskt i en stad. Det är som att klaga på att spårvagnen låter när den svänger. Men det är väl återigen det här med att människor ser sig som att de spelar huvudrollen här på jorden. Det är väl samma i Stockholm att folk har klagat på att klubbar låter för sent. Så det ska inte finnas något nattliv för att någon tycker att det är dags att lägga sig vid 22 när andra tycker att det är 02… På en lördag liksom.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Verkligen. Jag tror att en stad där det händer något, där det pulserar, där det är folkliv - det är en stad som mår bättre till skillnad från om det skulle bli instängt och inga människor möts.
- Ja, vad är det för mening med att ha en stad i så fall? Men det visar väl också vad som händer när kultur och sånt motarbetas. Vissa grejer kan dras in så snabbt också, medan i andra fall kan det dröja upp till tio år innan man kan klubba igenom något - men pengar till folkbildning och till livescener kan man strypa på en dag.
Det bidrar ju också till det där samhället som du beskriver - att folk i en större utsträckning kanske inte ens lämnar sina hem.
- Precis. Man bara det finns inga spelningar ikväll men jag kan ju se en på Youtube istället. Varför gå på något live när jag kan se på något inspelat?
Verkligen. Du har ju valt att donera till olika organisationer, som Aldrig ensam. Hur kommer det sig?
- Folk pratar så mycket om det här med att AI tar över musikbranschen. Jag har väl mer börjat ifrågasätta min egen roll. Det finns så himla mycket musik och musiker - vad gör jag ens? Behövs min musik över huvud taget? Den här skivan är ju mer åt det samhällsbejakande hållet och då tänkte jag att mina pengar behövs någon annanstans än i min egen ficka. Jag överlever ändå liksom. Angående Aldrig ensam så har jag själv, sen tonåring, haft en ångestproblematik och jag får lätt perioder då jag har mycket ångest. Inte så att det går för långt, men det finns ändå där. I samband med släppet av Trasig från botten så kändes det naturligt med just Aldrig ensam och kopplingen till den låtens tema.
- Jag är så glad att Alice B ville vara med på den låten. Det var något jag hoppades på från början. Jag ville verkligen att det skulle vara en duett också - det hade varit konstigt att svara på sin egen refräng på något sätt. Aldrig ensam tycker jag jobbar på ett bra sätt för att förebygga psykisk ohälsa. Jag tänker att skivan ska fortsätta att på något sätt bidra med pengar till de olika organisationerna. Jag känner inte att jag behöver intäkter från streams och merch och hade jag inte skänkt pengar på det här sättet så hade jag skänkt pengar ändå.
Känner du att det är viktigt att din ilska över saker leder till handling?
- Ja, just för att känna att det finns någon mening med att hålla på över huvud taget. I början var ju drivkraften att stå på scen och spela musik bara. Den drivkraften finns väl kvar där någonstans, annars hade jag inte fortsatt men jag har svårt att som en person som bara står på scen nuförtiden. Jag funderar över vad jag mer kan göra och även om man inte får mycket pengar från streams så kanske det kan väcka något hos någon. Att någon börjar tänka 'Oj, intäkterna går hit - varför gör dem det?' och istället för att streama min låt 1000 gånger så får man jättegärna skänka 200 spänn till någon organisation. Det var viktigt att om det ens skulle bli en skiva att det inte skulle bli ett av de 70000 släppen som kommer varje fredag. Det var tvunget att betyda något annat än 'åh, vad roligt det är att skriva musik' - så kul är det inte, haha. Det finns massa klipp som är roligare än det.
Du beskriver känslan att ingenting spelar någon roll i press-releasen. Är det en tillfällig uppgivenhet?
- Jag försöker väl hitta tillbaka till det där att det ska spela någon roll. Allt känns ju värdelöst när man kollar runt i världen. Folk svälter och det är krig överallt, många är hemlösa. Det är svårt att hitta hopp någonstans. Men som allt så pendlar väl det där. Man måste väl försöka hitta hopp någonstans, annars blir man helt förlorad. Samtidigt ju mer man matas av allt det negativa, desto mer meningslöst kan det kännas att spela musik eller gå på bio eller vad som helst.
Det känns som att du har ifrågasatt mycket inför det här albumet. Både din roll som artist och hela grejen med det kanske?
- Ja, det var absolut inte självklart att det skulle bli ett nytt album. Jag tänkte egentligen stänga igen efter förra skivan. Sen blev det ett till men sen får vi se vad som händer efter det här. Men något ska man ju fylla det där tomrummet med och kanske är det bättre att skriva musik än att scrolla på telefonen. Men överlag är det mycket som känns meningslöst när det bombas. Det är inte så konstigt att man ifrågasätter vad man håller på med i det perspektivet.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Säg att någon sitter hemma och känner att inget spelar någon roll. Vad vill du att den ska känna efter att ha hört ditt nya album? Ska den känna sig mindre ensam?
- Ja, men precis! Kan en person bara känna att ”jag är inte ensam och exakt det han sjunger just nu känner jag och det kommer att vända” så är det värt det. Det är egentligen det hela skivan handlar om - att allt är idiotiskt och jobbigt men att det kommer att vända. Om det finns en där ute som kommer känna så så har jag investerat min tid och mina pengar rätt.
Fint. Jag tänker på singeln Trött på alla idioter. Du beskriver att du blir trött på mänskligheten samtidigt som du kallar dig själv för idiot. Ska man tolka texten som en blandning av samhällskritik och självkritik?
- Verkligen. Det är så lätt att bara sitta och tänka att alla är idioter och så sitter jag själv bara och klagar och är bitter. Den där textraden ”Idioter som jag som aldrig tar lycka för givet men som heller aldrig är glad” - vad gör det egentligen om man tar ut glädjen i förskott? Det är ju bara bra, då är du ju glad! Men inte ens det kan jag göra! Låten handlar också om att jag har en tanke om att tänka på något annat än att allting är bra för så fort man känner 'Fan, vilken bra dag' så tänker man snabbt 'Vad var det jag mådde så dåligt över igår?' och så är man där igen.
Det är lätt att som människa hänfalla åt det negativa.
- Ja, det ligger ju i vår natur. För de som är lite oroligt lagda så är ju den känslan ofta starkare på vissa sätt än lycko-känslan. Lyckan är mer outforskad.
Lyckan kan ju uppfattas som väldigt skör medan ångesten gör en själv skör på något sätt.
- Ja, och då är det på något sätt att det här drabbar bara mig. Vad skönt! Men alltså, det är ju helt idiotiskt att inte vara glad om man kan vara det!
Du har berättat att du inte kan låta bli att lägga dig i när du ser något på stan till exempel. Har det någonsin lett till konsekvenser?
- Inte så att jag åkt på någon smäll, men det har ju varit nära. Det är ju oftast i kön till någon grill som någon uttrycker sig rasistiskt till exempel. Det är det vanligaste. Ibland undrar jag om jag har någon knäpp liksom. Jag kan inte låta bli. Det var någon gång en påverkad person gick på en annan på vagnen… Alltså, jag mår nog bättre av att få en smäll och i alla fall ha hjälpt till än att bara stå där och se på. Det är bättre att visa att det här är fel. Men jag har aldrig känt att ”oj, nu kommer jag bli misshandlad” eller så. Jag är ganska snabb också!
Det är en bra egenskap! Jag har också svårt att inte säga till och varje gång har jag åkt på något på grund av det. Men jag känner ändå som dig, vad skulle göra det bättre om jag inte sa någonting? Någon måste ju reagera.
- Ja, precis och när man själv reagerar så får man ofta andra att reagera - och även om det inte blir så så kan man ändå känna att vilken tur att det ändå var någon som sa ifrån för man ska inte kunna bete sig hur fan som helst. Jag tror att jag hade mått sämre av att inte göra någonting än att åka på en smäll. Det är klart om det skulle bli en allvarlig smäll så är det ju en sak men jag hade garanterat legat sömnlös i en vecka eller sex månader och tänkt ”Varför gjorde jag ingenting för?” Men jag fattar också varför folk inte alltid reagerar, det kan finnas knivar till exempel.
- Samtidigt så kan vi prata i timmar om hur samhällsutvecklingen påverkar oss och om hur det gör oss ensamma på så många sätt. Det är en skillnad på att vara själv och vara ensam. Man kan ju exempelvis känna sig ensam bland tusen vänner. Ensamheten kan också påverka hur vi ser på civilkurage, typ 'det där är inte mitt problem' och det är farligt att börja tänka så, att det angår inte mig. Om du själv hade inte varit i den situationen, hade inte du velat ha hjälp då? Utvecklingen leder till att vi bara ser varandra som individer istället för att vi skapar ett enat samhälle. Genom skivan så handlar det mycket om att lyfta upp organisationer som finns där för människor som behöver det.
Det låter fint.
- Ja, men ibland så. Jag är ändå tolv år äldre än när jag släppte första skivan.
Haha, jag tänker på gitarrsolot i Trött på alla idioter. Det består av två tagningar som bråkar med varandra. Är det som en metafor för det inre kaoset som texten speglar?
- Nej, men nu önskar jag att det var det! Det kommer jag säga i nästa mellansnack. Jag stjäl det rakt av.
Just do it!
- Det är min gitarrist Jonte som lagt för många bra solon! Klara (Goliger) som producerat och mixat fick det också att låta så långt ifrån det P3-polerade. Vi är mer tillbaka till ett 60-talssound där dåtid möter nya funderingar på ett sätt. Men just de där solona var inte tänkta som en spegling av texten… men nu är de det, haha.
Jag anade att jag var något på spåren…
- Undermedvetet kanske jag hade tänkt så!
Vi har ju pratat en del om albumtiteln och den signalerar ju ändå hopp. Är det ett löfte till dig eller till lyssnarna att det kommer att vända?
- Till alla, oavsett om du kommer lyssna på skivan eller inte. Vänder det inte så kommer det inte finnas några människor kvar. Det är ändå hoppet som får en att ens orka gå upp vissa dagar. Det kan bli en bra dag, kanske händer det något positivt. Jag tror att många kommer tycka att skivan är ganska mörk och negativ men jag ser den som helt tvärtom. Jag har ju ett annat sätt att se på vad låtarna faktiskt står för. Det finns ett ganska mörkt tema men det handlar lika mycket om att orka slå tillbaks. Ett litet liv handlar om att vad man än gjort i livet så har man valt fel, man är aldrig nöjd. Du lyckades med allting, men ändå ligger du där och mår dåligt på natten. För lösningen var aldrig 150000 i månadslön. Framgång var inte lösningen.
- Jag har tänkt på det där ibland, jag är inte framgångsrik på något sätt och jag är lite orolig för vad det hade gjort med mig om en låt hade blivit en rejäl hit - hade jag tagit det på ett bra eller dåligt sätt då? Man kan inte ta det gör givet heller, typ bara den här skivan blir bra så blir jag nöjd men ändå så är man inte det. Bara jag får det här jobbet, eller köper det här huset, åker på den här resan eller bara jag blir tillsammans med den här personen. Det är aldrig lösningen på någonting. Lösningen är att försöka hitta glädjen i det som är nu och inte vad som kanske kommer ske.
Tror du inte många har svårt att vara nöjda med det de har just nu? Det är liksom en ständig jakt på nya höjder, fler aviseringar, högre lön, större hus.
- Verkligen. Man ser ju också andra personer som är framgångsrika och lyckliga på ytan och så gjorde de en helt perfekt resa. Men så var kanske inte resan egentligen, men det är aldrig det vi ser. Det är en farlig jakt där det alltid tycks vara bättre ju längre fram man kommer. Samtidigt är det kanske det hoppet som får en att gå upp på morgonen, vetskapen om att det kan bli bättre. Att det måste bli det.
Jag tänker på när man pratar om psykisk ohälsa till exempel. I media lyfts ofta exempel om de som tagit sig ur det och kanske börjat föreläsa om det - men de som aldrig tar sig ur det, de som fortfarande mår exakt lika dåligt lyfts liksom inte. Det är bara solskenshistorierna.
- Ja, precis. Man lyfter gärna personer som 'Den här personen gick från att vara det här till att bli det här' men det finns samtidigt hur många som helst som det inte blev så för - är de värdelösa då för att de inte kommit lika långt?
- Men för att komma tillbaka till albumtiteln. För mig är det en hoppfull skiva och jag vill att man ska känna ’bra låt, men vad handlar den om?’ Känner man så om låtarna så tycker jag att det är en bra låt. Man ska kunna sjunga och dansa till låtarna - men när du inte gör det så kan du fundera över texterna. Vad är det som kommer att smälla egentligen?
Jag som lyssnat på hela albumet många gånger känner att det är en skiva med mycket hjärta och om vi ska återkoppla till det vi har pratat om innan så är det en skiva som verkligen frågar hur någon mår.
- Det är exakt så jag vill att man ska känna. Det är verkligen ett album på riktigt den här gången där låtar går in i varandra. Jag vill att skivan ska bli som ett tecken på att det faktiskt finns folk som bryr sig fortfarande - och jag vet att det gör det. Det finns också folk som bryr sig fast man tänker att de inte gör det.
Jag känner att det är en skiva som bryr sig. Att den är ett steg mot verkligheten. Vi har ju pratat om det där med AI till exempel. Det här är mer verkligt, det är ett möte på Fyrens, det är ett samtal där man faktiskt frågar hur någon mår på riktigt istället för att bara scrolla vidare.
- Vad skönt att du upplever den så. Det är väl som vi pratade om tidigare att om det skulle bli en ny skiva så var det viktigt att den blev något mer än en bara en skiva. Den kan inte bli ett brustet hjärta igen eller en gå hem från krogen 03. Den är mer riktad till de som ofta är själva i sina egna skallar lite för ofta - som en liten påminnelse om att det är viktigt att komma ur det där. Ni som är i det mörka, kom ihåg att det kommer att vända. Se till att ge dig det, för det är inte heller självklart att man ger sig själv den chansen. Tycker man att allt är värdelöst så blir det en sanning till sist. Det är också till de som kanske känner sig bäst i världen. Du kanske är det, men du kanske också kan se din medmänniska och det behöver inte ens kosta dig någonting. Du kan säga hej till personen som säljer Faktum och har du råd så köp Faktum! Om någon frågar dig om att köpa potatis, gör det om du har råd. Om någon sitter och gråter på hållplatsen, fråga hur det är. Ser du någon bli trakasserad, säg ifrån och visa att du bryr dig oavsett hur hög status du har. Det är lätt att tänka att man måste skydda sig själv men släpp det, vi är ändå döda snart. Då är det ingen som kommer ihåg nånting av det här.
Ja, det är så mycket jag-fokus.
- Ja, det blir ju bara mer och mer det också. Det är förstås också något jag har tänkt på. Varför ska just jag stå på scen och göra det här och det här? Det är viktigt att det ger någonting mer än att det är kul att stå på scen.
Nu vet jag inte hur du känner kring ny musik i framtiden men tror du att du skulle vilja testa lite nya uttryck också? Exempelvis göra en föreställning kopplad till ett album…
- Det hade ju varit kul, men frågan är bara om jag är en person som ska göra sånt. Jag har alltid haft prestationsångest och bara att spela live är jobbigt både innan spelningen och efter. Därför undrar jag ofta varför jag håller på med det.
Hur känns det under spelningarna då?
- Då är det det absolut roligaste jag vet. Det är ju det som är problemet - varför kunde inte det också vara skit? Då hade jag kunnat lägga ned!
Men tror du att du någonsin hade börjat spela då? Om det var jobbigt innan, under och efter?
- Nej, så klart - men detta är också något som har blivit mer med tiden. I början var det bara roligt - det var liksom spela musik med kompisar, stå på scen, dricka öl innan och efter spelningarna men så plötsligt kom prestationsångesten och kraven på mig själv att det här måste bli bra. Folk har tagit sig hit! Då måste det bli bra. Jag tänker dock att detta är ett vanligt problem för många som står på scen.
Jag gillar ju The National mycket och sångaren där, Matt Berninger, har pratat mycket om ångesten han haft av att stå där uppe och att druckit mycket under spelningar bland annat på grund av den ångesten. Jag håller med dig om att det nog är vanligt. Man älskar att stå där samtidigt som det är jävligt mycket ångest kopplat till det.
- Ja, verkligen och det är sjukt ändå när man är i ett sällskap eller band som är väldigt framgångsrikt - att det ändå är så. Men det är lite det jag var inne på innan - hade min prestationsångest eskalerat vid framgång eller hade det mer blivit en känsla av att jag är klar, jag är nöjd? Jag nådde en miljon streams!
Ja… Alltså, känner man någonsin sig själv egentligen? Man kanske tänker att man gör det fram tills att något händer. Man vet ju innerst inne aldrig hur man kommer reagera.
- Ja, exakt! Jag undrar samtidigt om jag skulle bli lyckligare av framgång. Jag tror verkligen inte det.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Jag minns när jag släppte min första bok och fick skriva min första autograf. Det kändes ju jättestort. Samtidigt som allt sånt där lätt stiger en över huvudet om man inte aktar sig.
- Ja, men samtidigt är det viktigt att ge sig själva såna saker och känna ’fan, vad grymt det här var, jag har släppt en skiva’ och du fick släppa en bok och signera den. Men det blir förstås oproportionerligt om du börjar känna att om inte nästa bok säljs i en halv miljon exemplar så är det ingen lyckad bok. Det är väl där det blir farligt, typ om inte den här låten streamas fem miljoner gånger så betyder det att folk inte gillar låten - men så är det ju inte.
- Men oavsett vad vi gör i livet, jobbar på lager eller gör musik så är det så klart vi blir glada om vi får höra ’bra jobbat’ och att det alltid är bättre än att folk inte säger någonting alls. Men när man gör en skiva som tar fyra år att göra klart och så överlever den bara i en vecka - då kan jag ibland fråga mig vad jag gör det här för. Men det är där jag mäter fel, är det de här streamsen som är viktiga eller att jag faktiskt fick göra en skiva. Det, på ett sätt, borde ju vara målet. Jag skrev tio låtar och jag behöver inte ens släppa dem - jag har ändå skrivit tio låtar! Precis som att du kanske skriver en diktsamling. Men om du inte publicerar den så har du ju fortfarande skrivit den. Det är så lätt att hamna där att saker inte finns om de inte är framgångsrika - men vad betyder det ens? Är det tusentals sålda skivor, en miljon streams, en utsåld Filmstudion eller är det att kunna skapa något från ingenting? Det sistnämnda borde ju vara vinsten. Men det är ju en svår balansgång för när jag väl släppt en skiva så är det så klart jag vill att folk ska lyssna och tycka om den.
Kommer du läsa recensionerna av albumet, tror du?
- Jag kommer nog det, tyvärr! Jag tar inte för givet att det blir några men jag har nästan bara fått dåliga recensioner fram tills nu av medier som sätter betyg. Jag är nog ganska hårdhudad när det kommer till sånt.
Det här känns ju ändå som en väldigt personlig skiva på många plan. Skulle det kännas jobbigare att bli sågad då?
- Nej, jag accepterar det också eller om du - efter det här - ger den ett bottenbetyg, haha. Alla kan inte gilla allt. Men jag har väl lärt mig med tiden att det är faktiskt bara en person på den här tidningen eller bloggen som har en åsikt. Det är inte så mycket att säga om. Däremot skulle det nog såra om de som har lyssnat på mig i flera år skulle tycka att det här är det sämsta jag gjort. Typ här har jag gjort någonting för att hjälpa vårt samhälle och så tycker folk det är skit. Jag får börja skriva om att gå ensam hem från grillen igen om det är det ni vill ha, haha.
Du har beskrivit att ensam inte är stark. Har du själv haft svårt att be om hjälp?
- Det har jag verkligen. Jag har nog ofta tänkt att om jag ber om hjälp så tänker jag att 'åh, stackars den som måste hjälpa mig och lägga tid på det'. Och om jag inte bett om hjälp och det skiter sig så har det varit skönt att tänka att det bara drabbade mig och ingen annan. Det har känts skönt att inte blanda in fyra personer i det. Annars hade jag lätt känt att jag mår dåligt för att jag blandade in andra i det också. Jag har varit väldigt dålig på att be om hjälp men det kan man förstås öva på. Jag blir ju aldrig någonsin arg om någon ber mig om hjälp med något - och de flesta blir inte det men det är något som på något sätt är inpräntat i mitt huvud. Det kanske också är väldigt svenskt. Jag vill inte vara till besvär eller vara i vägen eller att någon ska tycka att jag är jobbig.
Det är en intressant kontrast tycker jag. Det är mycket jag-fokus i samhället men samtidigt har man svårt att be om hjälp och fokusera på jaget i svåra sammanhang?
- Jag tänker att det är en annan typ av jag-fokus. Som att man tänker att jag ska inte be om hjälp för jag är stark och jag klarar mig själv. Det blir mer det än att man tänker att alla borde hjälpa mig, jag är stjärnan i den här tragikomiska serien. Det finns två olika typer av personer, haha! Vissa är faktiskt så och tänker ’Grattis, du ska få hjälpa mig’ medan andra är ’jag kommer inte be dig om hjälp för det är jobbigt för dig’.
Det är mycket ljud från den göteborgska miljön på skivan. Är det ett sätt att dokumentera samtiden?
- Ljuden är nog mest för att visa att det här händer på riktigt i en stad där mycket upplevs vara så polerat. Att få höra sopbilen i slutet av en låt eller ljudet av övergångsställen till exempel. Låtarna har ju på sätt och vis kommit till av att jag upplevt alla de här ljuden. För mig är det alltid det som är på riktigt som är det viktigaste. Man kan klippa bort och polera saker och göra tio tagningar av något men känslan kanske var bäst när det lät lite falskt. Det sa jag till Klara också när vi spelade in Alice sång till exempel. Vi gjorde det i hennes garderob och helt plötsligt hördes blåljus i bakgrunden och då sa jag att det där måste vara kvar! Det är såhär det låter. Ibland måste det fula och fina få mötas. Det hade inte blivit bra om bara det fina lyftes. Jag hade exempelvis kunnat ta in glädjetjut från Gamla Ullevi men det är ju inte det jag hör varje morgon vid 06 utan det är sopbilen. Vissa ljud försöker vi filtrera bort genom att ha på oss lurar hela tiden men man får inte glömma bort att det är ljud som finns i vårt samhälle.
Jag pratade med Mr. Tophat om det här med ljud. I dagens samhälle har vi ju ett soundtrack till allting, så fort vi går in i en butik eller går på krogen eller lagar mat så har vi ständigt massa musik på…
- …och så somnar vi till white noise eller till ett avsnitt av Vänner…
Precis! Men vad tror du att det gör med oss om vi aldrig får längta efter ljuden eller efter musik? När det liksom är ständigt pågående istället?
- Jag har faktiskt börjat åka spårvagn utan att lyssna på musik - och utan att titta ned i min telefon. Jag har börjat se det som en paus från att lyssna på något hela tiden. Det är så farligt om man hamnar i det där att allting hela tiden måste ge en någonting. Varför inte läsa en bok bara för att det är kul att läsa en bok? Jaha, vad gav den dig? Vad spelar det för roll? Jag läste en bok! Och lyssnar man på en podd så ska den antingen vara rolig eller faktabaserad. Det måste ge dig något hela tiden. Kan man inte bara få vara och känna ’det här gav mig ingenting’ och att det är okej? Kontrasterna behövs och kommer alltid behövas. Allting handlar ju i grunden om att faktiskt bli en människa igen och inte bara leva framför en skärm eller i sin egna bubbla. Spräck den! Kom ut ur det där.
Precis. Jag tänker att det alltid är bra att ifrågasätta sig själv. Typ varför gjorde jag så, varför tänkte jag så och varför ingrep jag inte i den situationen exempelvis. På det sättet spräcker man också bubblor.
- Exakt. Man kan ifrågasätta olika saker, som varför man gjorde på ett visst sätt eller varför jag måste ha musik på hela tiden. Ibland kanske man kommer fram till att man faktiskt verkligen måste ha det för att annars blir man galen…
Det är som att man letar efter nya toppar hela tiden.
- Ja, det är som de där klippen vi pratade om tidigare. Det var kul, men det kan bli roligare! Nio hundra klipp in…
I press-releasen handlar det mycket om att ta avstånd från AI. Är det ett konstnärligt statement, en protest eller bara en längtan efter det mer mänskliga?
- Det är mer det sistnämnda än en protest mot AI. Det är mer en längtan om att allt ska bli mer mänskligt. Skivan handlar ju mycket om att om du inte själv är i de här tankarna, i det här mörkret eller i de här problemen så finns det faktiskt andra som är det. Du kan se dem och du kan hjälpa dem. Du kan vara en del av det på ett bra sätt och det är inget som jag tror att AI kan hjälpa de människorna med. Musik i all ära men det handlar om att sätta allt i ett större perspektiv om vad vi håller på med och hur ensam kan egentligen en ensam människa bli innan det är försent? Vi har ju redan gått från många mänskliga möten till att vi kan höras på teams eller skriva på messenger. Hur långt kan vi ta det där? Jag tycker det märks redan nu att människor är mer deppiga.
Jag är så glad att jag inte gillar så mycket digital kontakt. Jag kan bli så jävla stressad av det. Jag vill mer ha det typ ’Ska vi ses på Fyrens vid 16? Okej, då gör vi det’
- Det är helt sjukt hur mycket mer det också ger en att få träffa en person och prata med den än att bara ta ett möte på telefon eller via länk. Jag tycker nästan det är ännu sämre att ses på länk med webb-kamera än att prata i telefon. Det är kanske konstigt, men det känns nästan mer opersonligt.
Finns det något på albumet som skrämde dig att släppa ifrån dig?
- Ja, allt. Varje gång.
Hade det med prestationsångesten att göra?
- Ja, så är det nog. Det handlar också om att tekniken så klart gått framåt, men att det är så lätt att hela tiden söka efter något bättre. Som ett klipp som är roligt men kan bli ännu roligare. Hur många tagningar ska man göra? Kan det bli helt perfekt och vad är det ens? Jag har spelat in all sång själv den här gången vilket har blivit ’bra tagning men jag tror jag kan göra en tagning ännu bättre’ och det där kan ta flera veckor. Ju mer man försöker desto mer kanske själen försvinner också. Sången kanske låter helt rätt till slut men orden jag sjunger känner jag inte längre - och vad är viktigast där? Klara har varit väldigt hjälpsam i allt det här och jag har kunnat bolla allt med henne.
Hur mycket har Klara betytt för dig på det här albumet?
- Det hade inte blivit en skiva utan henne. Hon är fantastisk på att lyssna på mina önskemål. Hon är samtidigt en väldigt duktig producent och musiker som jag själv har lyssnat på mycket.
Kände ni varandra sen innan?
- Nej. Vi har sprungit på varandra och så gjorde vi en visa tillsammans som jag släppte för några år sen, Vakna, som hon både mixade och sjöng på. När hon släppte sin första skiva så var jag där på Pustervik och hejade på henne. Sen gjorde jag ett studiebesök där hon jobbar och sen ville jag att vi skulle jobba tillsammans på det här albumet för det kändes så jävla kul att jobba med henne efter att vi gjort Vakna och det tycker jag fortfarande så jag hoppas vi kommer göra fler grejer tillsammans.
Jag tycker ju att det här är ditt bästa album hittills…
- Tack!
…så skulle det vara ditt sista så slutar du verkligen på topp.
- Fan vad kul att höra!
Det är ett väldigt mänskligt album som sagt och det gillar jag. Det är ju just det mänskliga som vi längtar efter. Man får fråga sig själv vad man får ut av att kanske hellre skriva med folk på messenger än att ses eller skicka 900 klipp till varandra. Vad betyder mest för mig? För mig är albumet ett väldigt mänskligt möte och det är jävligt fint. Låtarna ses på riktigt.
- Det är väldigt roligt att höra.
Jag tänkte också på det här med att inte känna sig klar med att växa upp som du nämner på albumet. Vad är det i dig som inte kan växa upp?
- Man har ju alltid drömmar och mål om vem man ska bli och vem man tänker att man ska vara. Just det där handlar också om att jag blir uttråkad av att sitta med gamla kompisar som frågar om man bor i hyresrätt eller om man har köpt sin lägenhet eller att sitta och prata om hur mycket skatteåterbäring man fick. Är det där en del av att växa upp så är det helt ointressant för mig. Samtidigt vill jag inte känna att det inte finns konsekvenser och att vara ute fem dagar i veckan vill jag växa ifrån. Det är så klart det är skrämmande att växa upp samtidigt som det finns något nostalgiskt i det. Jag kan tänka tillbaka ibland på hur lättsamt allt var när man var yngre och att vi spelade fotboll hela tiden. Det är viktigt att växa upp någon gång men det är också viktigt att inte släppa det som gör en människa nyfiken. Det är generellt tråkigt att vara vuxen, mycket handlar om att betala räkningar och olika måsten - men det roliga finns utanför det där snacket om att du måste köpa en bostadsrätt. Jag kan inte förstå det intressanta i att prata om det där…
Hur går det med aktierna, Glenn?
- Haha, exakt. Hur investerar du det som blir över? Man bara ’vadå, blir över? Min tid menar du? Jag scrollar’.
Vad skulle du säga att du hoppas på med det här året?
- De förväntningarna är väldigt låga! Det har liksom börjat med något som är på gränsen till världskrig. Jag hoppas folk röstar i år och att folk röstar medmänskligt. Att vi faktiskt får ett skifte på hemmaplan. Jag kan förstå önska att det inte blir några fler krig men det börjar ju kännas orealistiskt. Däremot kan jag önska att man hjälper de människor som faktiskt behöver hjälp. Om jag får önska något av 2026 så är det ändå eld upphör och ett maktskifte. Inget annat egentligen. Kanske att IFK vinner SM-Guld.
Eller Kalmar.
- Just det. Det skulle vara IFK eller Kalmar. Det känns samtidigt mer realistiskt än världsfred.
Absolut. Samtidigt tänker jag att det kan vara viktigt att behålla någon slags naivitet på något vis.
- Ja, ibland behöver man släppa på allt det seriösa. När man var yngre skyddades man ju mycket från allt det där. Det skyddet finns ju inte idag på samma sätt. Därför behöver man försöka släppa allt för en stund. Det kan handla om att gå på en konsert och det kan ge en paus i eländet. Svårare än så behöver det inte vara. Det behöver inte ge en mer än den där pausen.
Något som borstar bort mörket för en stund liksom.
- Ja, exakt. Det är ändå där hela tiden och vi kommer ändå leva i det. Att bara få släppa tanken, för en stund, på att allt är dåligt hjälper väldigt mycket.
Lyssna på albumet här nedan!
