lördag 31 oktober 2026

demekech - Jawbreaker

Foto: Rebecca Morén

Jag uppfattar Jawbreaker, den nya EP:n från demekech, som ett sökande. Dels genom låtarna i sig, dels genom försöken att förstå sådant som hänt under livet och på något sätt lära sig att hantera det. 

För mig, som själv har genomlevt en stor sorg det här året, torktumlas själen lite extra när jag hör Agnes Demekech Hedlunds röst byta om till sorgsna svarta kläder. Särskilt när hon sjunger om sin mamma som dog när hon var liten. Stoney Shore är en fantastiskt vacker låt som inte bara genomborrar en med sorg, utan också med en väldig massa kärlek. Den hör jag i varje ord Agnes sjunger. 

Titeln Jawbreaker anspelar på att Agnes tvingades genomgå en större käkoperation, vilket gjorde att hon inte kunde sjunga under en längre period. Jag blir berörd av hennes texter och bilderna jag får av hennes historia. Ju mer jag lyssnar, desto fler bilder dyker upp och desto större blir känslorna. Jag minns själv när jag var trettio och en del av hjärnan blickade bakåt medan en annan försökte förstå vart jag var på väg. Det blir många krockar när man befinner sig någonstans mitt emellan det man varit och det man ännu inte blivit. Skyltarna är inte färdigmonterade och man vet kanske inte riktigt vart man ska, bara var man har varit. Men någonstans där finns också svaren. I människorna man mött och i situationerna man upplevt. Erfarenheter som lär en att sätta gränser. 

Just gränssättande tycker jag präglar den dansanta We Don't Talk. Samtidigt fångar låten det dubbla i att själv försöka gå vidare medan någon annan fortfarande är fast i ens huvud. Man vill nästan be den där personen att ta sig ut genast. Det finns inget här för dig längre. Hjärtats hälsa kommer att må bättre någon annanstans. 

Styrkan i refrängen på I Could Be the One är magisk. Här finns ett sökande efter kärlek där jag hör både ironi, humor och sorg i raderna om att efter fem öl fråga var hennes Romeo håller hus. Jag skulle säga att alla känslor får plats på de sju låtarna på Jawbreaker. Det är en väldigt mänsklig samling låtar. Här finns en ensamhet som söker och gränser som behöver sättas, inte minst i vackra Mailman. Rent instrumentalt tycker jag mig höra hur gränsen mellan vår och sommar möts. Det är vackert, längtande och pirrigt på samma gång. 

Heartbreak är en av årets absolut bästa låtar. Den beskriver hur kroppen påverkas av att förlora någon, men jag tänker också på hur kroppen kan reagera nästan likadant när man börjar bli förälskad. Försöker man undvika att bli sårad undviker man ofta också möjligheten att bli lycklig. Jag har dansat flera kvällar till Heartbreak sedan den släpptes som singel och golvet i lägenheten får faktiskt passa sig snart. 

Teenage Fantasy är ytterligare en höjdpunkt där Agnes sjunger alldeles magiskt. Jag upplever att den handlar om att våga behålla sina drömmar, oavsett vilka ord andra människor kastar mot en. Låten hade gärna fått vara ännu längre, men det är lätt att den hamnar på repeat i stället. Den följer med mig när jag handlar, när jag åker spårvagn och när jag går i backarna upp till jobbet. Den gör helt enkelt allting lite enklare. 

Avslutande God Natt är en kort och stämningsfull viskning till låt. Jag blir lugn när jag lyssnar. När jag ser tillbaka på de sju låtarna har jag hunnit gå igenom nästan alla tänkbara känslor, och det är kanske inte så konstigt. Det här är musik som betyder något. Musik som skakar om och visar vad sorg kan göra med en, men också hur svårt det kan vara att bli äldre och samtidigt försöka navigera i en värld där man ofta tappar kartan. Eller kanske inte ens har hunnit uppfinna den. 

demekech är en fantastisk artist som sjunger för oss som också saknar den där kartan.

Lyssna här nedan!

Svarta Solen - Inget ljus (Feat. Bonni Pontén)


Amanda Becirovic från Hyrda Knektar gör numera också musik under namnet Svarta Solen. Här ligger fokus på att tolka punklåtar i ett mer stillsamt format. Stillsamt, men med samma ilska. I augusti släppte hon sin tolkning av Strebers klassiker Högervindar. Jag har själv många minnen till den låten. Som när min lärare Lasse skjutsade mig till Hultsfred 2003 för att jag skulle få se Strebers. Det var fantastiskt att höra låten, både under Lasses bilfärd och förstås på spelningen som följde. 

Amandas version är pianobaserad och vacker, med en uppdaterad text som riktar en stark kritik mot Tidöregeringen. I sitt uttryck lyckas Amanda fånga den hopplöshet som många känner när vindarna som blåser riktar sig mot just dem som saknar makt. Mot dem som alltför ofta får slåss för varje ord. Att klä om Högervindar till en stillsam låt visade sig passa den alldeles utmärkt. 

Nu är Amanda och Svarta Solen tillbaka med en tolkning av Asta Kasks Inget ljus. Även här har texten uppdaterats och dessutom gästar Bonni Pontén från just Asta Kask. Originalet var faktiskt en av de första låtarna jag hörde med bandet. Jag gick runt och skrek med samtidigt som jag tyckte att det var underbart roligt att min systers mans mamma faktiskt hette Asta Kask. Vissa namn är helt enkelt svåra att värja sig mot. Där originalet i stor utsträckning riktar blicken mot det svenska samhället och den hopplöshet som många känner, sträcker Amanda nu blicken längre ut i världen. Originalets fråga om vad det ska bli av med "mitt liv" har här bytts ut mot "vår värld". Jag-perspektivet har blivit ett vi-perspektiv. Amanda sjunger om gränser som stängs och hem i Gaza som sprängs. Nej, det är svårt att se något ljus. 

Samtidigt finns det väl ett och annat ljus som tänds just för att två röster hörs, två blickar möts och människor ser samma problem. Jag blir verkligen rörd av att höra Amanda och Bonni tillsammans. Och även om inte ljuslykta efter ljuslykta tänds över världen, så tänds åtminstone en inom mig. Någonstans är det kanske just där det måste börja.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Svartvatten - En kollektivroman

Foto: Press

Alla som läser bloggen frekvent minns väl hur jag hyllade Svartvattens debutalbum Nya friska tag som jag beskrev som ett av de bästa debutalbumen som släppts på flera år. Jag skulle säga att efterföljaren Digerdöden II träffar mig minst lika hårt - om inte med ännu mer kraft. 

Det handlar om både världar och kroppar utan skyddsnät. Både det inre och yttre saknas. Saker som går sönder och går under i olika skalor. Kärleken går åt helvete och på något sätt tar sig mörkret in överallt, som om någon injicerar det i världen. 

Det är en ohämmad skiva, stökig och industriell. Helt utan stängsel. En låt som Jag sa precis, som musikaliskt och textmässigt beskriver ett inre kaos, hamrar mot själen gång på gång. Det är så rått och så fantastiskt. 

Idag gästar Svartvatten bloggen med flera musikminnen!

Vi minns IceAge en vinter i Stockholm. Sammanstrålade armar i ett hav av bröl och stön. Våra skor som gick sönder på mitten. Sulorna vi lämnade på scenkanten. Den vilda dansen i strumpor och blod. Tunnelbanan hem med snö innanför tånaglarna. 

Vi minns Arcade Fire sista kvällen på Roskilde. Den ängsliga väntan på huruvida de skulle spela Afterlife eller inte. Euforin och lättnaden när de faktiskt gjorde det. Resan till Danmarks vindpiskade slättlandskap som inte varit förgäves. 

Vi minns resan på Gotland i våra föräldrars gamla husvagn. Sommaren vi blev bästa vänner. Vi körde på de torra vägarna och spelade Cadillac med Pascal på högsta volym. Sen gick bilen sönder och vi fick bärga den. Husvagnen ställde vi på en kompis gudföräldrars tomt. Vi kände att vi hade levt våra liv försiktigt. Att vi var late bloomers. Nu skulle vår blomstertid komma. Vi hade äntligen ett sammanhang. Vi lyssnade på Fuck like a beast. Den skivan var ny då. Det var som att den låten precis stämde in på oss, men sett från framtiden. Om 10 år till kommer det vara 15 år sen vi lyssnade på den. Om och om igen. Den där sommaren. 

Vi minns The Soundtrack of Our Lives på Hultsfred. Ebbot som kisade mot solen som en mätt padda. Tallriken med spaghetti och köttfärssås han tagit med upp på scenen. Känslan av att vara ung och att ha missat allt det roliga. 

Vi minns Sigur Rós på Hovet. Nattsvarta skuggor och den lilla skolpojken längst fram som sjöng som om rösten funnits i alla tider. Att någon kan tonsätta evigheten och sorgen på det där knivskarpt oklara sättet. Och kramarna vi gav varandra när allting var över. 

Vi minns Minami Deutsch på hus 7. Cymbaler och pukor som andades. Hur hela spelningen var som en enda lång utdragen slitning. Som att befinna sig i en pilbåge vars sträng spändes och slaknade om vartannat för att slutligen dras till bristningsgränsen och släppas lös i fullkomligt kontrollerat kaos. Vi hade aldrig tidigare så starkt upplevt att helt och hållet vara i andra musikers makt. 

Vi minns Jonathan Johansson i Johanneskyrkan i Malmö. Vi och våra systrar på den främst raden. Vågorna över altartavlan. Tårarna som rullat hela vägen från Atlanten. Och där stod pingstpastorsonen och sjöng om hur han skulle driva ut demonen. Och vi som trodde på honom. Att vi någon gång faktiskt skulle kunna få vakna i ett paradis.

/ Svartvatten

Lyssna på Digerdöden II här nedan!

fredag 30 oktober 2026

Moonica Mac - Blau Hajmel

Foto: Olle Bergman

Ibland kan livet kännas som ett enda långt avbrott - fullt av annonser. Man vill ju allra helst att det ska vara en fin genomresa. En resa genom någons skratt eller blodomlopp. Få se barn växa upp och sitta i trappen med vänner och familj och se ut över det man har. Se in på det man har. Men livets resa går förstås genom sorgen också och allt däremellan. 

Moonica Mac, eller Lisa Brolander som hon egentligen heter, sjunger om den där genomresan på albumet Blau Hajmel. Jag upplever att varje ord är en håv som fångar in det viktiga i det liv vi faktiskt fått till låns. Det handlar om bilar som kanske inte startar i minusgrader och liv som startar i minusgrader, fast det kanske inte riktigt kändes så först - när sorgen var som störst. 

Mycket på albumet är förstås färgat av hennes bror, som gick bort alldeles, alldeles för ung. Singeln Låns är bara ett exempel, men också albumets titel. Blau Hajmel var något hennes bror sa under ett engelskt glosförhör. Små detaljer blir till förstoringsglas som visar den där delen av livet som många kanske missar, men som utgjorde en del av grunden till ens nära och kära. När min egen pappa gick bort kom jag exempelvis att tänka på små egenheter som det kändes som att bara just han hade. Sådant som avvek från det förutbestämda manuset. 

Låns är fortfarande en av årets absolut finaste låtar och för mig har den varit som en inre näsduk - något som hjälpt mig att hantera den sorg som är svårare att se. Den djupare. Och hon sjunger som kanske ingen annan. En rad som "Har du kramat om dina barn med önskan om att få hålla kvar?" vrider om en på alla sätt. 

Jag hör mycket sorg, men också mycket tacksamhet. Ibland tänker jag att tacksamheten är en av sorgens grenar. Att sorgen med tiden kan växa till en slags tacksamhet över det som faktiskt fick finnas. Hon sjunger också om liv som blir till och i vackra Annars då ställer hon frågan: "Kan det räcka med att finnas till". Jag tänker på hennes flytt från Stockholm till Dalarna och funderar på om den tanken kanske lättare får fotfäste i lugnet, i ett annat slags tempo. 

Räkna lastbilar känns som en både vemodig och levnadsglad visa som hulkar och slår kullerbyttor genom livet. Melodin känns som solstrålar genom fönstret, med en förhoppning om att allting ordnar sig. Tänk att melodier kan ge en kram. Frid tar ett tag att ta sig igenom. Den träffar så hårt att jag måste stänga av flera gånger. Men den är oerhört vacker, skriven ur en sorgsen del av själen som ändå rymmer ett slags hopp. Varg bidrar med ett lugn efter den känslomässiga stormen och känns som en godnattvisa från skogen. So long Victor handlar också om hennes bror och tar på nytt tag i stormen.

Bra musik träffar ju just så. Den blåser omkull en och rensar hela kroppen genom att storma en, attackera en och omfamna en. Moonica Macs musik lyckas med allt det där. Och när sista spåret, titelspåret, tar slut är jag säker på att det inte finns något bättre album i år att ta i hand på livets genomresa. 

Det här är verkligen årets allra bästa album. Moonica Mac lämnar oss med hopp i rader som "Du går aldrig ensam och aldrig vi heller."

Lyssna här nedan!

"I know that I am very afraid when I think of the world and where it’s going"

Foto: Herup Mørck

Danska kvintetten Lowly släpper idag albumet Softy i världen. Det är ett vackert och drömskt album där kärlek och mod blir två slags sköldar mot världen och allt det destruktiva som pågår i den. För mig handlar det också om nyfikenhet. Att våga vara nyfiken på livet och på andra människor är kanske ett sätt att värja sig mot det som gör oss mindre mänskliga. 

Allra bäst låter bandet i vackra Fighter och den mer experimentella At all, som verkligen väcker min nyfikenhet. Tilted måste också nämnas, där intensiteten rusar sig svettig ju längre låten pågår. 

Idag pratar jag med Soffie Viemose från bandet om det nya albumet och om känslor som musiken kan uttrycka bättre än ord.

After more than ten years together, what can your bandmates understand about you that even your closest friends might miss? 
- My band knows that I need a warm jacket and hot tea before we play a concert. I always start freezing. 

Has becoming a parent changed the way you listen to music, not just the way you make it? 
- Yes I either listen to music I like alone or I listen to the kid’s music with my kids. I have a hard time having good music, or music that I am trying to comprehend in the background while someone screams in my face. 

What part of yourself did you discover while making Softy? 
- My sentimental part. I’ve cried a lot during writing and recording it. 

Is there a feeling you can express through music that you still struggle to put into words? 
- The beauty of sadness. 

You chose to produce the album yourselves. What did you have to unlearn to trust each other more? 
- The need for the perfect circumstances to make a record. 

When was the last time a bandmate surprised you with something they brought to a song? 
- Nanna always surprises me. She makes noises with her sampler that are out of this world. 

How do you protect your friendship when life outside the band pulls you in different directions? 
- We have periods where we don’t see each other in person for quite some time as we are living in separate parts of the country, in those periods we try to call or facetime and remember each other’s birthdays. Except for Kasper’s birthday, we miss that every time. 

Did making Softy change the way you understand any of your fellow band members? 
- Every time we make an album, I understand them a little better, and I feel very privileged to have this very exclusive partnership built on our common creative curiosity and long-term commitment. It's a relationship unlike the one I have with my husband or my non-musical friends. It's something of a different species altogether. 

The album explores love and loss. Is there a song on it that feels almost too personal to share with the world? 
- I don’t think it explores loss so much as it explores the sadness of the state of the world and our own shortcomings. And no, the too personal ones are still hidden. 

What does being brave mean to you when the world feels increasingly unstable? 
- I know that I am very afraid when I think of the world and where it’s going. So I try to focus on smaller things. Being brave in front of my children. Asking for help when I need it. Singing in front of people. 

Do you think becoming more comfortable with yourselves has made you more adventurous as musicians? 
- Yes. I think as you get older you care a little (a little) less about what people think. 

Is there a part of your younger selves that you have had to let go of to keep Lowly alive? 
- The romantic illusion of long periods of touring. 

When you write music together, do you feel more understood by each other than by the people closest to you outside the band? 
- Yes.

If Softy had been made five years earlier, what do you think would have sounded different? 
- Probably more effects and layers, and maybe a bit more abstract lyrics. 

After four albums, what is something about Lowly that you still haven't figured out? 
- Kasper’s Birthday.

Lyssna på Softy här nedan!

tisdag 27 oktober 2026

Järnaglass - Salt Karamell


Järnaglass var tidigare en småskalig aktör med fina budskap på förpackningarna, som "Ge blod, det behövs" och "Våga ha fel". Sedan köptes företaget upp, produktionen flyttades utomlands, budskapen blev färre och ingredienserna fler. För två år sedan utsågs företaget till "Årets matbluff". 

Sedan dess har produktionen flyttat tillbaka till Sverige och glassen tillverkas idag i Jämtland. Före försäljningen använde Järnaglass uteslutande mjölk, men den har sedan dess ersatts av skummjölk och i vissa fall skummjölkspulver. Jag upplever att det gör glassen grynigare och att en del av gräddigheten går förlorad. 

Det är också det största problemet med smaken Salt Karamell, som innehåller både skummjölk och skummjölkspulver. Att större delen av glassen är ekologisk är förstås positivt, men det väger inte upp det jag upplever som en försämrad smak. Glassen innehåller dessutom förtjockningsmedel, som varken är frigående, närproducerat eller ekologiskt. 

Salt Karamell är en av mina absoluta favoritsmaker när det kommer till glass. Österhagens variant Salt Gräddkola förvandlar ständigt mina smaklökar till båtar på ett underbart glasshav. Det är nästan det enda havet jag vill drunkna i. Järnaglass når inte alls samma höjder. 

Glassen hade behövt vara gräddigare och saltare, och kolasåsen hade gärna fått släppas lös i stället för att hållas i koppel. När man väl stöter på den är smaken ljuvlig, men jag hade gärna sett en hel flod av kolasås genom glassen i stället för utmätta små öar av agavesirap. 

Jag tror att smaken hade vunnit på att Järnaglass ägare blickade tillbaka mot hur märket var innan det växte ur sina småskaliga kläder. För ibland är det faktiskt inte fel att titta i backspegeln. Inte minst när man har tappat bort något på vägen.

"I was the only one in my cell singing"

Foto: Privat

Sami Hamami har levt ett liv kantat av händelser som på olika sätt format honom och hans uttryck. Han dansar och sjunger. Musiken och dansen blev ett sätt att överleva. Han flydde från Tunisien och hamnade i fängelse i Tyskland efter en administrativ miss. Så småningom kom han till Sverige och Boden, där han landade 2025.

Det har funnits många mörka stunder i Samis liv, men musiken har alltid varit det där stearinljuset som fått honom att orka och hjälpt honom att se bortom mörkret. Precis som dansen. I dag pratar jag med Sami om de mörka perioderna och om det som höll honom flytande.

Who were you before music became a way to survive, and who are you today? 
- Before music became a lifeline, I was someone lost in a storm of agonizing questions.  

- Today, I am someone who has walked through that fire and come out on the other side. I am a survivor, a dancer, an artist, and a guide for others who find themselves wandering through their own shadows. 

When you were alone in that cell, what was going through your mind when you started writing music? 
-Why me? Why did everything fall apart like this? Why was I doomed to suffer while the world kept turning outside? I was trapped not just in physical confines, but in a profound mental darkness - a place so deep and suffocating that there were moments I wanted to welcome death just to make the endless torment stop. 

Was there a specific moment when you realized that music was keeping you alive? 
- There wasn't a sudden, cinematic realization. It happened in the quietest, darkest seconds - when the rhythm in my head and the sound of my own voice became louder than the despair wanting me to give up. I realized that as long as I could sing and move, even in a cell, death would not win. My spirit could transcend those locked doors, and in that act of creation, I chose to stay alive. 

Did you ever lose your connection to music, even for a moment, during your darkest times? 
- Yes, there were moments when the darkness felt too heavy, and the connection to music flickered and dimmed. In the deepest valleys of despair, when the "why" questions beat relentless against my chest, inspiration felt impossible. But even when the words wouldn't come, a faint rhythm remained beneath the surface - a stubborn heartbeat refusing to surrender to the void. 

When you look back at the person you were in that isolation cell, what do you feel towards him today? 
- They called it a "closed camp," but let's speak the plain truth: it was a jail. Inside that small isolation cell, stripped of everything, the noise outside was overwhelming - shouting, banging doors, metallic echoes, and the heavy weight of collective despair. But in the middle of all that noise, I was in a place so dark that my mind constantly replayed the bitter "why" questions. Why did it all happen like this? In the quietest hours, the thought of ending it all felt like the only way to escape the pain. Yet, against all logic, between all the noise, I was the only one in my cell singing. My voice was frail at first, but it became a defiance against the dark. 

- Even inside that closed camp, I began to dance. I danced in that confined space because moving my body was the only way to prove I was still alive, that my spirit hadn't been buried under those concrete walls. 

- When I look back at the person I was in that cell, I don’t feel judgment. I feel a deep, overwhelming compassion.  I see a young man trapped in a dark room, staring into the abyss of death and begging for answers to questions that had no answers. I look at him with tears in my eyes and thank him for choosing to sing instead of giving up, because his refusal to break is the reason I am standing here today. 

Have you ever written a song about something you still find difficult to talk about? 
- Every artist carries truths that are too sharp to speak in everyday conversation. I have written songs about the raw, unfiltered agony of wanting to disappear, the terrifying silence of an isolation cell in a closed camp, and the scars left behind by places designed to crush a human soul. Music allows me to speak to the pain without letting it break me again. 

Do you think the pain you have experienced has changed your sound, your lyrics, or the way you perform? 
- Pain changes everything. It deepens the sound, strips away the superficiality, and infuses every lyrics and every movement with a truth that cannot be faked. When I perform or write today, that darkness isn't just a memory; it is energy transformed. It makes the rhythm heavier, the movement more urgent, and the connection with anyone listening infinitely more real. 

When you make music today, are you trying to understand your past, escape it, or turn it into something meaningful? 
- Today, making music and dancing is a way to transform the past. It is no longer just about escaping the memory of that jail or surviving the dark thoughts; it is about alchemy - turning poison into medicine, and isolation into a bridge that connects me to other human beings. 

Is there a part of yourself that you can only express through music or dance? 
- There is a visceral, unspoken language in dance and music that words simply cannot capture. The trauma of being locked away, the agonizing "why" questions, and the physical memory of dancing in a small cell all live in the body. Through movement, I reclaim absolute ownership of myself. I dance today because I danced when I was locked up, and now that rhythm belongs entirely to me. 

What has music allowed you to say that you have never been able to say to another person? 
- Music has allowed me to confess my absolute lowest moments - the times I wanted death, the anger at why my life turned out this way, and the utter desperation of my survival. It has allowed me to say, "I was at the very bottom, but I sang my way back up," in a way that I could never fully express in normal conversation. 

Foto: Privat

You now use art to help others find their strength. Who helps you when you struggle? 
- Even when you spend your life helping others, carrying those dark memories can make the weight feel heavy again. When I struggle, I lean into the stillness of northern Sweden, the grounding presence of nature, and the quiet moments where I can breathe without having to prove anything. I remind myself of what I tell others: that it is okay to rest, and that the dark times of the past no longer control the present.

When you meet a young person who has lost faith in themselves, do you recognize something of your younger self in them? 
- When I meet a young person who has lost faith in themselves, I see a mirror of my younger self sitting in that cell. I recognize that specific look in their eyes - the exhaustion of asking "why me?" and the temptation to give up. That recognition is precisely why I show up for them; I want to be the light and the voice I desperately needed when I was alone in the dark. 

Has helping others also helped you heal, or can carrying other people's pain become difficult? 
- Carrying other people's pain can be exhausting, especially when it touches the raw memories of your own past in closed camps and isolation. But seeing someone else find their rhythm, pick up their voice, and choose life over darkness - that healing is sacred. It rewrites the pain of the past into purpose. 

What does feeling at home mean to you today, after everything you have experienced and your move to northern Sweden? 
- After everything I have survived and my move to northern Sweden, home is no longer just a geographical place. It is a state of inner peace. It is found in the quiet expanses of the north, the crisp air, the stillness of the forests, and the deep-seated knowledge that the cell door is open forever, and I am finally safe in my own skin. 

If someone listened to your music without knowing your story, what would you want them to understand about you? 
- If someone listened to my music without knowing a single detail of my story, I would want them to feel an unshakeable belief in survival. I would want them to hear that even when you are locked in a closed camp, even when your mind is in the darkest place imaginable, you can still be the one who sings - and that voice can carry you all the way home.

Kolla in Samis kanal på Youtube här!