 |
| Foto: Ola Lindgren |
Victoria Skoglund, känd från Mire Kay samt Audrey, och hennes Viic Woods har idag släppt solo-debutalbumet Unravel Time och redan från första spåret, Wasted all those years, är jag fast. Det är en låt som ifrågasätter människans egoism framför samarbete och omsorg - över planeten och oss själva. Varför ser vi inte varandra och det vi har? Vi tar flera kliv över planetens gränser och de fotstegen består ofta av en egoistisk girighet. Texterna är fantastiska och de vilar inte, utan de funderar, ifrågasätter och andas. Landskapet består av indierock med ljuvlig atmosfär, organiskt och tungt. Allra finast låter det i Viljan. En låt jag kommer återvända till gång på gång. Idag pratar jag med Victoria om tid, tempo och klimatkrisen.
- Tack bra! Taggad på att släppa min nya skiva och att spela de nya låtarna med mitt liveband “The Dreamers”. En annan känsla är att världen är rätt mörk just nu.
Unravel Time kretsar kring tid och tempo - vad i ditt eget liv gjorde att just de frågorna blev så centrala?
- Under många år har jag sökt mina egna samiska rötter och färdats bakåt och framåt i tid av sår, skav, skam och släktnamn. Det som finns kvar mellan oss idag är det eviga - fjällvyerna, midnattssolen och stjärnhimlen som vi delar över tid. Jag tänker att det pågår parallella tider, som i bergstid (långsam) och den moderna människans tid (snabb). Det känns läkande på något vis att röra sig emellan i tanke, jag känner hopp i att förstå tiden bortom min kropp.
Handlar albumet om att försöka förstå tiden, eller om att acceptera att den inte går att kontrollera?
- Jag är rätt uppslukad av att förstå arten människans idioti och hur vi på kort tid ställt till det för många andra arters möjligheter (och vår egen) – till ett schysst liv. Olika maktförhållanden som skär igenom vår gemensamma tid och skapar orättvisor.
Delvis handlar albumet om klimatkrisen. När blev du mer samhällsmässigt engagerad skulle du säga?
- Viktiga händelser, värderingar och vänner i mina tonår på 90-talet har präglat mig mycket. Vi var några ettriga kids på Orust som började ställa många varför-frågor om djurrätt, miljö och feminism. Vi fick bränsle av musiken, aktivismen, tron på framtiden, att vi kunde vara med och förändra med våra val och värderingar. Idag är väl min blick på framtiden lite grumligare men värderingarna är fortsatt kompassen i valen genom livet.
Samexistens är ett nyckelord - mellan vilka krafter eller tillstånd uppstår den konflikten för dig?
- Konflikten ligger i att tappa helheten, hur allt liv hänger ihop i en större planetär kontext.
Ditt låtskrivande beskrivs som poetiskt – när känns en text “klar” och när lämnar du den medvetet öppen?
- Jag tycker det är spännande att leka med stämningar av ord, det är klurigare för min del på engelska att nå in till det lagret av dubbelbottnade meningar som jag gillar men också det som gör det spännande och utmanande att skriva på engelska. Det känns mer utforskande och fritt.
- Jag brukar samla på mig ord och uttryck som jag gillar av olika anledningar och som jag återbesöker när låtar formas. Till exempel “Birds don’t sing in caves” från Walden av Henry David Thoreau – om frihet, den fick bli en rad i min låt DNYPOW på min debut-EP The Water Between Us. Och Silent spring av Rachel Carson är en viktig historisk titel i miljörörelsen och kändes spännande att inspireras av den kontrastverkan av ord i tyst vår och att väga in det orden i meningen som blev “Silent spring and a rainy fall” i min låt Viljan på nya albumet, som beskriver förändringar i årstiderna.
Hur mycket av albumets melankoliska stämning var ett medvetet val och hur mycket bara hände?
- Det hände rätt omedvetet.
Samarbetet med Kristofer Jönson - vad i processen var mest avgörande för hur skivan till slut blev?
Jag skulle säga att syntharna i öppningslåten Wasted all Those Years satte tonen för att våga lämna gitarren och ge sig in i något nytt outforskat för mig.
Du lånar ord från Rachel Carson och Vanessa de Oliveira Andreotti – varför var det viktigt att släppa in andra "röster" i albumet?
- Jag har alltid varit svag för att bygga collage med olika element. De hjälper mig att berätta på ett sätt jag inte själv kan och de inspirerar.
Nu när skivan är ute - vad hoppas du att lyssnaren ska känna?
- Oh. Att det känns. Det vore ju fett.
Lyssna på Unravel Time här nedan!
