onsdag 22 januari 2025

Mitt liv var som slutbossen i Zelda: A link to the past

Jag var 18 år. Jag lyssnade mest på punk och på Broder Daniel. Musiken och skogen var mina kryckor. Jag hade en fin utsikt. Över skogen, över vattnet och över mina drömmar. Jag såg fiskmåsar fånga stjärnor och flyga iväg med dem. Jag såg inhägnade blommor som lyckades fly. Jag såg havet bli en gångbro över allt det jobbiga. Jag tänkte att hon jag var kär i skulle sms:a och föreslå en promenad just där. Det hände aldrig. Mitt liv var som slutbossen i Zelda: A link to the past men drömmarna var mina svärd. Min fantasi något som gjorde att jag själv aldrig kände mig inhägnad. Men jag hade ångest över min kropp och över hur jag såg ut. När jag duschade tände jag aldrig i badrummet, jag önskade snarare att dropparna doppat tårna i olja och fått mig att rinna ut i avloppet. Jag kände mig som en tändsticka med drömmar om att tändas samtidigt som jag dök ned i vattnet vid Värsnäs bara för att bli blöt om huvudet. Jag kände mig som Kalmars ringled. 

En höstnatt läste jag en roman om stan. Jag vågade inte stänga igen den. Jag blev plötsligt rädd för att ölandsbron inte skulle få luft, att Lindsdal skulle mosas, att Kattrumpan skulle försöka fly men inte lyckas finna en väg ut ur sidorna. Jag kände mig tvungen att knyta skosnörena för att natten skulle kunna gå vidare. Inte snubbla över utspillda stjärnor, rufsiga moln och välkammade regndroppar. Den natten satte spår och jag tänkte ofta på hur minnen äter och hur sällan något av ens rötter lämnas kvar på tallriken när de går från bordet. 

Kalmar är fortfarande en stad jag aldrig vill sluta bläddra i. Varje natt så räknar staden fortfarande mina ögonfransar. Det gör mig lugn. Delar av staden är bara en kam med lite hår kvar, andra delar min ryggrad. Jag älskar att passera Nybro med tåget och inse att det bara är några få minuter kvar tills jag är i mina föräldrars armar. Jag är rädd för dagen när de kramarna bara har skisserna kvar. Aldrig kommer en sån trygghet kunna målas igen. Jag har alltid med mig mer i resväskan när jag kommer hem igen än när jag satte mig på tåget dit. I alla fall om man ser sin kropp som en ständigt växande resväska. Med åren har mina tonår fått händer och jag tar dem ofta i hand. Jag är tacksam att jag överlevde, att jag fick skrika ut allt mörker till Broder Daniels I’ll be gone och till Strebers Betongbarn. De diskade det mörkret som mitt liv långsamt byggde upp. Nu smälter det mörkret in i natten över Kalmar slott, i kvällsskymningen vid Älvsborgsbron, på promenader från Skanstull genom Blecktornsparken till platsen där min fru växte upp. Det finns där hela tiden, men landar liksom aldrig i mitt huvud längre. Det tas iväg av fåglar, av regn, av vinden som kommer ut när vi blåser, fyller våra lungor med tusentals tända ljus och bara andas ut.