En höstnatt läste jag en roman om stan. Jag vågade inte stänga igen den. Jag blev plötsligt rädd för att ölandsbron inte skulle få luft, att Lindsdal skulle mosas, att Kattrumpan skulle försöka fly men inte lyckas finna en väg ut ur sidorna. Jag kände mig tvungen att knyta skosnörena för att natten skulle kunna gå vidare. Inte snubbla över utspillda stjärnor, rufsiga moln och välkammade regndroppar. Den natten satte spår och jag tänkte ofta på hur minnen äter och hur sällan något av ens rötter lämnas kvar på tallriken när de går från bordet.
Kalmar är fortfarande en stad jag aldrig vill sluta bläddra i. Varje natt så räknar staden fortfarande mina ögonfransar. Det gör mig lugn. Delar av staden är bara en kam med lite hår kvar, andra delar min ryggrad. Jag älskar att passera Nybro med tåget och inse att det bara är några få minuter kvar tills jag är i mina föräldrars armar. Jag är rädd för dagen när de kramarna bara har skisserna kvar. Aldrig kommer en sån trygghet kunna målas igen. Jag har alltid med mig mer i resväskan när jag kommer hem igen än när jag satte mig på tåget dit. I alla fall om man ser sin kropp som en ständigt växande resväska.
Med åren har mina tonår fått händer och jag tar dem ofta i hand. Jag är tacksam att jag överlevde, att jag fick skrika ut allt mörker till Broder Daniels I’ll be gone och till Strebers Betongbarn. De diskade det mörkret som mitt liv långsamt byggde upp. Nu smälter det mörkret in i natten över Kalmar slott, i kvällsskymningen vid Älvsborgsbron, på promenader från Skanstull genom Blecktornsparken till platsen där min fru växte upp. Det finns där hela tiden, men landar liksom aldrig i mitt huvud längre. Det tas iväg av fåglar, av regn, av vinden som kommer ut när vi blåser, fyller våra lungor med tusentals tända ljus och bara andas ut.