Jag tyckte verkligen om debutsingeln från Livets Symfonier. Aldrig normal var en låt om en destruktiv relation. Låten blandade vispop med socialrealism och var en finfin debutsingel. Marcus Ekdahl, personen bakom Livets symfonier, har också en röst som fängslar, samtidigt som han är som en konstnär i hur han målar upp sina texter. Jag gillar också det visuella i uttrycket och hur ett blått paraply följer varje release. Jag tolkar paraplyet som ett slags skydd mot det han målar upp i texterna, att texterna blir ett sätt att hantera det jobbiga och det i sig bygger upp ett paraply som mer och mer skyddar en från att tyngas ned av mörkret som strilar ned.
Kom sorg hade också en fin berättande text, att närma sig ett nytt jag och arbetet med det, vilket kommer i efterdyningarna av att ha blivit lämnad. I mörkret små glimtar av ljus som skickar upp nödraketer och blir hörda. Att förlora någon kan ofta leda till att man tar ett kliv närmare sig själv och hur man vill vara. Livets dubbelhet.
Nya singeln heter Mammas tårar torkade och det är en berättelse som griper tag. Introt påminner mig lite om Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon vilket är en fin influens om något. Texten, om föräldrarnas seperation är en lång resa genom tvivel, sjukdom och sorg. En ensamhet som tär och en ånger över den väg som livet tog.
Marcus beskriver det hela med en röst som brutit arm med sorgen och man hör att det är en röst som går igenom jobbiga känslor. Men det är också det som berör så otroligt. Han berör oerhört med hans sätt att öppna upp om sitt liv, hans sätt att skildra det tunga i vardagen.
Lyssna här nedan!
