Musikminne från Niccokick

Foto: Samuel Ekman 

När jag bodde i Stockholm 2004-2005 var bandet Niccokick ständiga vänner i öronen. Jag gillade det riviga vemodet. Jag gillade rivet i öronen som blev som plåster för min själ som själv var något slags rivningsprojekt. Jag har alltid gillat hur Niccokick känns ärliga i sitt uttryck och hur de genom alla år gjort sin grej. Tjugo år har passerat sedan debutalbumet Awake From the Dead, My Dear Best Friend släpptes och nu är nya singeln Our way här. Soundet har mognat och åldrats, men kostymen är sig lik och den passar mina öron minst lika bra som för tjugo år sen. Låten har sin grund i att kämpa i ett långt förhållande. Alla relationer har sina prövningar förstås, särskilt om de pågår en lång tid men så ska förstås livet vara. Det är en känsloexplosion till låt som likväl kan beskirva bandets resa genom åren. Jag är så glad att bandet är tillbaka. En ny EP är på ingång och flera spelningar är planerade till början av nästa år, med start på Plan B i Malmö i slutet av januari. Idag gästar Andreas Söderlund och hans Niccokick bloggen för att dela med sig av flera musikminnen!

Demos i garaget 

Det finns fina minnen från när mina första demos skapades. Helt själv i garaget med en 4 kanals-portastudio och en mikrofon som jag fått låna av min kompis Nisse. En Shure SM7 som är så populär idag. Jag kommer ihåg hur jag mikade upp trumsetet med endast den mikrofonen, så även på gitarr och orgel. Sen på sista kanalen sjöng jag lite. SÅ enkelt och primitivt. Jag hade skrivit låtar med vårt band Limepit som sedan blev Sounds Like Violence, men hittade aldrig riktigt in naturligt till att göra en enkel poplåt. Jag tror det skedde där i garaget mellan plugg och fika, att snickra poplåtar. Garagelukten, ensamheten, skapandet och fikan inne i huset med föräldrarna, oslagbart. Tacksam. 

Arvikaspelningen 

Om vi spolar framåt ca. två år. Bandet Niccokick hade formats. Våra första två Ep:s var släppta, debutskivan var på gång, vi hade synts och hörts överallt. Mäktigt tyckte vi. Vi gjorde en turné för att göra reklam för Hultsfredsfestivalen, med duon Snook. Vi kom från två helt skilda världar musikaliskt, men vi kunde ändå mötas där i turnébussen som kollegor, vi lärde oss av varann, vi hade väldigt kul och hade respekt för varandras genres. Detta skulle såklart mynna ut i att båda banden spelade på festivalen. Ett överfullt Teaterladan. Nervöst. Det gick bra men vi kunde bättre, vi visste det. Som på Arvikafestivalen en månad senare. Allt stämde, galen publik, vi var i vårt esse, vi hade fått spela halva sommaren, vi var uppvärmda. Vi var faktiskt bäst, just där och då. 

Lasse i Parken 

Vi spolar fram ca. tio år. Vi hade inte stått på scen sedan andra skivan The good times we shared, were they so bad?. Kunde vi fortfarande spela live? Och vi hade ingen tanke på att fortsätta göra det. Men, av en slump på något festivalmöte med Parklife-festivalen-gänget så hade vårt namn dykt upp. De ringde. Vi svarade direkt. Japp vi kör! Det kändes förenande för oss i bandet. Vi sågs alla igen, repade, det kändes nytt och kul trots att vi inte hade några nya låtar. Detta blev som en slags återföreningsspelning. Bemötandet av publiken som var på Lasse i Parken i Hornstull var magisk. Vi kände oss hörda och sedda, som att skev poprock fick plats igen. Och fansen fanns kvar, de hade aldrig lämnat oss trots en paus på sex år.

/ Andreas Söderlund, Niccokick

Lyssna på Our way här nedan!