hejdå debuterade med singeln Under jord i september. Det var en låt där jag älskade intensiteten och jag nämnde i min recension att jag älskar att höra band där man märker att det de gör betyder någonting för dem. Det är inte musik som går klädd för att passa in på festen, för att tyckas om av gemene man, för att hamna på listor. Det är mer musik som formas av något trasigt, där singlarna utformas som dödsannonser och där gitarrerna symboliserar inre skrik. I alla fall får jag den känslan. Lyssna på slutet av Under jord exempelvis. Det är känslor som vill ut på riktigt, som inte bara sminkas på en tillrättalagd fasad.
Bandet ger mig ungefär samma känsla som när jag hörde Kent första gången och kände gitarrerna krossa min värld i Stenbrott eller när Broder Daniel Forever tonsatte mitt liv när jag var 14. Det känns uppriktigt, naket och hela tiden fantastiskt bra.
Nya singeln Lilla döden fortsätter på samma explosiva sätt och lånar på ett snyggt sätt en rad från Kents Järnspöken. Låten är drygt en och en halv minut lång men lyckas ändå fånga det viktigaste i popmusiken. Det är så levande, vilket förstås är lite ironiskt med tanke på alla referenser till döden.
Det är inte mycket som går att få reda på om bandet men vad spelar sånt för roll egentligen? De berättar det de vill genom musiken och de berättar det fantastiskt bra.
Lyssna här nedan!
