"Jag har känt mig lite som det gula trafikljuset"

Foto: Olof Grind 

Tobias Arbo har idag släppt albumet Yellow woods. Det är ett vackert album som fängslar och Tobias har mycket att berätta för oss. Det är mycket kring relationer och kanske allra mest den till honom själv. Det är många tankar som han bär som jag känner igen mig i. Det är vackert att få ett slags soundtrack till många av ens tankar. Idag, i en längre intervju, berättar Tobias självreflekterande om arbetet med albumet, om konflikter och om hur hans relation till sig själv har utvecklats. 

Hur är läget Tobias? 

- Jo tack, det är bra! Precis varit helt ledig i två veckor för första gången på länge vilket känns toppen. 

Är det möjligt att i ord sammanfatta vad du försökt åstadkomma med den här plattan, musikaliskt och tematiskt? 

- Ett centralt tema har för mig varit konflikten i att se mig själv genom andras ögon. Vad vill jag av egna motiv och vad vill jag för att jag vill leva upp till omvärldens förväntningar? Jag har känt mig lite som det gula trafikljuset, mellanakten mellan det gröna och det röda. Ambivalensen i att inte veta på vilken fot jag ska stå på. Titeln kommer från det gula lövet, när naturen står och väger i sin övergång. Kommer jag klara mig om jag släpper taget? Om jag vågar utmana mina rädslor och brister? Om skogen aldrig vågar fälla sina löv och göra sig bar kommer den heller aldrig kunna bli grön igen. Samma sak gäller för oss människor. 

Mycket i din musik handlar om din relation till dig själv. Hur har den relationen utvecklats och vad har varit mest bidragande till den utvecklingen? 

- Skrivandet har för mig blivit en plattform där saker inom mig tillåtas komma fram under andra förutsättningar, där filter kan avväpnas som annars står i vägen. Som att en dröm avslöjar ditt undermedvetna i det sovande tillståndet, så avslöjar låtskrivandet för mig mitt undermedvetna i vaket tillstånd, om du förstår vad jag menar? 

Skulle du beskriva låtskrivande som ett slags terapisamtal med ditt inre jag? 

- Det skulle jag absolut. Utforskandet av min första EP blev verkligen ett uppvaknande för min relation till min självbild, där jag synade mönster som jag länge mått dåligt av. 

I Quaker gun skriver du om dina inre rädslor och hur ångest ofta bottnar i inbillade hot. Jag läste en intervju med Di Leva där han sa ”Människor har svårt att hantera sin rädsla, de tror att de måste försvara sig mot nånting. Jag förstår inte vad det är de ska försvara sig mot. Man måste inse att även rädslan har något att ge.” Kan du hålla med om det, att det som skaver behövs för att man ska utvecklas? 

- Jag håller med om att lite skav i längden gör en gott, för utan kontrast kan man väl heller aldrig uppleva glädjen i det skavfria. Det vanskliga med rädsla är ju dock att det kan slå åt olika håll, både som en drivkraft för att bryta ny mark och utvecklas, men också som en katalysator för att fly undan och isolera sig. I en tid då vi överexponeras av en ogreppbart stor omvärld som ständigt tränger sig på genom det digitala, så tror jag att det andra alternativet tyvärr är vanligare. När oron inte kan kategoriseras utan fragmenteras i alltifrån to-do-listor till pushnotiser får vi ett behov av att skala ner verkligheten till något den inte är. Då ger rädslan inte upphov till positiva krafter, utan snarare till mer populistiska strömningar, där det förenklade och fyrkantiga lätt vinner över det nyanserade och grumliga. 

Tror du att konflikter med en själv eller med andra är de mest kreativa? 

- Svårt att svara på. Jag tror att jag får syn på konflikter inom mig själv genom hur jag hanterar konflikter med andra. Därför tror jag att det är viktigt att inte bli alltför undvikande i konfliktsituationer, då det kan finnas mycket kreativitet och självutveckling att hämta i att våga möta konflikter. 

Jag älskar hur du fångar det stora i de små ögonblicken i dina texter, som i din låt Within där du sjunger ”Can you at least come home for dinner some time soon? Cause I miss the messy way you eat”. Vad har du för förebilder när det kommer till det textmässiga? 

- Skulle jag få ta DNA:t från fem akter och sen injicera dessa i en och samma låttextförfattare skulle jag välja följande: Simon & Garfunkel (poesin), Phoebe Bridgers (det enkla som hugger), David Bowie (det råa och bisarra), Sufjan Stevens (det osagda mellan raderna), Regina Spektor (humorn och lekfullheten).

Utforskar du andra sätt att skriva förutom musik? 

- Jag har i perioder skrivit poesi på svenska. Jag pluggade litteraturvetenskap under ett halvår precis efter gymnasiet, vilket blev ett sammanhang för det. 

På albumet har du samarbetat med Linus och Hannes Hasselberg liksom Zach Hanson. Hur kompletterar ni varandra? 

- På skivan Yellow woods så började Linus, Hannes och jag med 3 dagar i ett gammalt kapell som gjorts om till studio utanför Norrköping (Studio Skogsbacka). Jag kommer alltid med färdig text och musik, sen blir det hur vi utforskar instrumentation och arrangemang tillsammans, där Linus främst spelar sträng- och blåsinstrument, Hannes slagverk och klaviatur, och jag allt möjligt. När produktionerna väl börjat ta form så har Zach kommit in som ett fräscht öga när vi andra blivit lite snöblinda, där jag och Zach via Zoom finslipat låtarna, för att sedan mixa dem. Processen har känts väldigt självklar och det var egentligen bara med Spacecraft som vi behövde göra fler än en version innan vi nådde i mål. 

Jag älskar känslan i vackra Tinfoil hat. Berätta mer om texten till den! 

- Vad roligt! Den är en favorit för mig också. Dels för att det var så härligt att utgå ifrån en one-take. Men även för att jag skrev den tillsammans med min barndomsvän Viktor Spasov som också är musiker och låtskrivare (bland annat gitarrist i bandet Girl Scout). Låten handlar för mig om maktlösheten i att följa hur en familjemedlem förlorar sig i konspirationsteorier. Hur ont det gör att inte kunna nå fram, att se den andre tappa bort verklighetsförankringen. Vi skrev låten under covid-isolationen, en tid som speglade temat i hur sårbara vi människor blir när vi ofrivilligt spenderar för mycket tid i ensamhet. 

Har du någon särskild metod när du skriver texter? 

- Ofta så börjar en låtidé för mig med att jag känner borren i bröstet. Som en hunger i magen, en törst i munnen, fast i bröstet. I det läget brukar jag oftast inte veta vad det är jag vill eller har behov av att skriva om, men det brukar falla sig naturligt när jag väl får fatt i en tråd. Det börjar vanligtvis med en melodi och någon form av ackord som jag improviserar över, där jag i improvisationen hittar en eller flera fraser som sätter sig och blir ingången till låtens handling. Ibland blir det att jag får tunnelseende och skriver låten i en enda sittning, andra gånger har jag den i bakhuvudet och så skriver jag små rader här och var – när jag släckt och ska sova, står i duschen, är ute och springer, sitter på tunnelbanan – tills texten blir klar. 

Foto: Olof Grind

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Jag tror jag trivs bäst i miljöer med tillgång till kontraster. Att bo i naturen utanför staden, men samtidigt ha nära till staden. Att kunna dra mig undan och vara själv men samtidigt ha promenadavstånd till vänner. Att ha årstider som roterar, med en omgivning som är i förändring och inte stannar av. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 

- Jag känner precis som Bowie skrev: “att bli äldre är att bli mer av den du alltid borde ha varit”. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för mig själv att det inte finns någon destination att nå, ingen version av dig själv att bli som är “komplett”, och att vi därför inte kan vara annat än ödmjuka inför våra självupplevda tillkortakommanden och misstag. Jag tror att jag hade känt mig så mycket friare, både som låtskrivare och individ, om jag hade kunnat ta till mig sådana tankar tidigare. 

Du bor på Södermalm i Stockholm. Vad har du för smultronställen där? 

- En ultimat smultronrunda skulle en ledig sommardag för mig vara lunch på A Bowl i trappan upp till Mariaberget. Om du äter kyckling, beställ den! Promenera sen via Monteliusvägen och över Skinnarviksberget bort till Reimersholme för ett bad och en öl på Reimersholme Hotel. Ta sen bussen från Reimersholme till Slussen och gå upp till Mosebacke terrassen innan solen försvinner. Därefter, en ramen på Kapibara påväg ner från Mosebacke, en sväng till Hommage, och till sist vidare till Trädgården. 

Vilken var det senaste artisten du hörde som fick dig att lyfta långsamt mot taket? 

- The Japanese House. Sätt på Sunshine Baby när du sitter i bilen och är på väg någonstans, bonus om det är mot något nytt och läskigt men spännande. Amber Bain är en sån otrolig artist och låtskrivare. 

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig? 

- Får jag göra ännu en cocktail? I så fall 1/3 Adrien Brody, 1/3 Paul Mescal och 1/3 Adam Driver!

Lyssna på Yellow woods här nedan!

Musikminne från Oscar Lund

Foto: Philip Robertsson

Oscar Lund släppte i början av augusti låten Saltholmen. En låt som följde upp den poppiga dängan Långedrag. Som ni förstår så är det Göteborgskt så det förslår. Det är skriande måsar över havet och låten är mjuk som de första sommarkvällarna. Man känner dofterna, man förnimmer smakerna. Det är fantastiskt härligt och jag njuter verkligen. Oscar fångar känslan perfekt. Idag gästar han bloggen med ett musikminne!

Ett väldigt starkt musikminne är min relation till pianon under uppväxten. Jag kunde jag inte låta bli att lysa upp så fort jag såg ett. Det var som om en varm glädje spred sig genom kroppen, och jag ville bara sätta mig ner och spela. Gärna ensam. Det spelade ingen roll var jag var, bara synen av tangenterna gjorde mig glad. 

Jag kunde sitta där i timmar, helt uppslukad av melodierna och ljudet. Fingrarna rörde sig över tangenterna, och jag förlorade mig i musiken. Det var som om allt annat runt mig försvann, och jag kunde bara vara i min egen värld. Helt otroligt när man tänker på det. 

I de stunderna fanns bara jag och pianot. Jag spelade och lät musiken säga det jag inte kunde sätta ord på. När jag reste mig från pianot kändes det alltid som om jag hade fått ur mig något viktigt, även om det bara var för mig själv.

/ Oscar Lund

Lyssna på Saltholmen här nedan!

Svartvatten - Nya friska tag

Precis som på singeln Ångestlåten så lägger bandet Svartvatten in ett hjärta i varje minut de spelar på albumet Nya friska tag. Musik för mig blir som allra bäst när den känns som inslag ur verkligheten. Jag har sett fantastiska artister som tycks bjuda på sig själva, men allt har visat sig vara en scen för de känslor som säljer bäst. Där allt blir både tillrättalagt och påhittat. Det är oftast bra men det berör liksom inte. Det blir så tydligt när jag såg The National exempelvis i Köpenhamn. Någon som klär sig i musiken och gör det oväntade utan att det framstår som någon slags inövad scen. Det största finns ofta i något som överraskar. 

Svartvatten är också ett band som verkligen inte känns tillrättalagda och med det bjuder man också på ett album som överraskar på många sätt, särskilt tema-mässigt. Där ångestdrivna skrik och texter möter en kontrast i en slags andlighet. På ett sätt sökande, på ett annat sätt visar man hur verkligheterna inte alltid går ihop, att det är svårt att passa in i uppmaningen ”var glad” som det låter i Gå Sion. Samtidigt som många av texterna vågar visa upp en ”svaghet” och svårigheterna att hantera vardagen eller en själv för den delen. Mycket grundar sig i kontraster och många av låtarna slutar i crescendon. Ångestlåten exempelvis bär verkligen på en ljudbild av väggar som krymper och ett huvud som fylls av panik. Delaypedaler ger mig samma känsla, målar upp liknande bilder framför ögonen. Slutet i Frälsaren är öronbedövande på det bästa av sätt. Tempot sänks något i vackra Alla e här som avslutas med en orgel. Den återkommer även i titellåten som är en makalös låt på över åtta minuter. 

Jag sitter förstås inte på några svar och ska försöka undvika att tolka för mycket men för mig handlar albumet mycket om hur verkligheten ter sig för många. Man kan söka efter annat och gå in i olika roller, grupper - olika slags sammanhang - men allt blir inte ljust bara för den sakens skull. I det mänskliga, vardagliga måste alla känslor få plats. Inte bara de som klär sig enligt mallen. Albumet blir som en sten mot det skenheliga. En omfamning av gemenskapen. En käftsmäll mot det tillrättalagda och det är ett av de bästa debutalbumen som släppts på flera år.

Lyssna här nedan!

Gustaf Rasch - På sommaren

Omslag: Ada Hallgren 

”Jag kan va hopplös, vill du ha mig ändå?” frågar sig Gustaf Rasch i senaste singeln På sommaren. Gustaf, som gästade bloggen 2022, är en väldigt spännande artist som gör alla känslor melodiösa. Det är en låt som för mig är Gustafs finaste stund hittills. Jag hörde låten första gången på en slingrig gata i Piran i Slovenien. Nu när jag skriver om låten så tänker jag tillbaka på de där gränderna med tvättlinor överallt. Stadens hus som spred sina färger till ens inre. De där gränderna, de där händerna jag hade i mina. Varma kvällar när ens bröstkorg ville dricka bubbel. 

De känslorna väcks till liv i Gustafs fina ballad. Jag gillar generellt inte när man blandar engelska och svenska uttryck i låtar men här blir det närmast magiskt och bidrar till den fina känslan. Det är vemodigt, precis som sommarkvällar lätt utvecklas till, och stilla och Gustaf fångar en verkligen med sin röst. Det är en av årets finaste låtar och en låt som jag kommer bära med mig länge.

Lyssna här nedan!

Nora Lucia - Ladybug ring

Nora Lucias debutsingel Nightgown var verkligen ett varmt linne att lägga om ens kalla nätter. En lugnande hand över ett oroligt mörker. Texten om problem i en relation, ögonblick som bensin för poeter. Noras röst tycks bestå av tusentals lager av känslor och hennes texter är som ljuv poesi och texterna vandrar gärna genom vemod och svårigheter, samtidigt som gatlyktor av ljus och hopp placeras ut längs färden. 

På hennes nya singel, Ladybug ring, bjuder hon in sin pappa Anders att sjunga med henne. Singeln är precis som debuten stillsam, men med ett aningen mer mjukt sound. Det är som om något harmoniskt försöker ta sig in i melodin och brottas med det oroliga som präglar texten. En visa om att växa upp, från barndomens lek till vuxenlivets utmaningar. Nora och hennes pappa bjuder på ett ljuvt möte och deras röster vävs samman på ett mycket vackert sätt.

Lyssna här nedan!