Elin Wiighs låt Mammalåten är något jag spelat mycket sen den släpptes. För en som är familjekär så blir en sån låt både en sorg och en otrolig lycka. Det är en låt som får mig att tänka på minnen med mina egna föräldrar och hur de alltid varit broar för mig att gå över mörka tider. De har öppnat lyckor i de svartaste himlarna och fått solar att sticka fram där. Det är fint hur Elin i låten lyfter fram en tuff tid där mamman fanns där med fina ord som bar på en massa tro och minst lika mycket hopp. Det är en låt som berör till tusen. En låt som andas och lever kärlek.
Jag tyckte mycket om även People pleasin’ som släpptes i september förra året. Finstämd och känslosam. En fin uppmaning om att man behöver vara vän med sig själv. Det är förstås inte den enklaste relationen. Det är lätt att försumma just relationen till sig själv. Kasta sig själv överbord och koncentrera sig på andra och se till att åtminstone de har det bra. Men relationen med sig själv är minst lika viktig och det är inget som det ska sparas in på.
Nya låten Jag är ett monster är även den en känslomässig drake. Det är en låt som tar av sig plagg efter plagg och blottar själen. Det är en naken och ärlig text som Elin skrev efter att ha fått diagnosen ADHD. Låten är en korg av känslor, såsom skam och ilska men bär samtidigt på en förståelse över vad det innebär att vara människa och vilka behov man har. Samtidigt att känna sig som ett monster och bära på rädslan att man håller på att sabba relationer. Elin sjunger ”Snälla, stanna med mig när jag har sabbat alla vänskaper”. Det är ytterligare en djupt berörande låt, en låt som fyller hela min själ och det är just själen som sätter den på repeat gång på gång. Texten, Elins unika uttryck, Sophie Verdonks körande… hela kroppen applåderar, ända in i magen.
Lyssna här nedan!
