Ett ödesmättat piano i ett mörkt och nervigt landskap. Jag blir lugn och sorgsen sådär som man kan bli om kvällen. Ibland är ju livet plågsamt vackert på något vis. Sorgens och lyckans vind drar i en på samma gång. I takt med att jag blivit äldre så har jag alltmer fastnat för musik som bärs upp av insikter, som känns personlig och som inte blundar för tillkortakommanden. Varken ens egna eller livets. Musik som inte håller i sig och som släpper ut känslorna över våra fält. Petter Alatalo har gjort en precis sån låt. Mänskligt och nära, samtidigt ödsligt och mörkt.
Dumskallarnas vind heter både det kommande albumet och albumets första smakprov, den inledande huvudingrediensen.
Själva låten är som sagt pianodriven och sådär nattligt klädd, som omgiven av ljus och grubblerier när man sitter där själv och tittar ut genom fönstret. Det är en låt som helt utforskar musikens fulla känsloregister och även om jag inte uppfattar alla ord i texten, så känns allt som Petter yttrar genom låten väldigt starkt. Den klär sig i ett poetiskt lugn och jag skulle säga att om resterande delar av Petters album är såhär starkt så kan vi få ett av årets bästa album tidigt i år. Och när så mycket skär i samhället och känns så elakt och kallt så känns det fint att Petter här ger oss en värmande jacka. Kanske kan den skydda oss alla från dumskallarnas vind. Det här är en strålande debut.
Lyssna här nedan!
