Jag minns att det fanns en låt som spelades på radio när jag var liten, att den kom ibland när vi åkte bil. Det var enda stunden jag fick höra den, jag visste inte vad den hette och det var inget mina föräldrar lyssnade på hemma. Jag var för liten för att fatta vad det var, det fanns inget sätt för mig att veta. Det var en fin tid ändå, ovetandes om världen och med stor tilltro till bilradion. Jag minns inte vad den fick mig att känna, glädje och spring i benen kanske. Eventuellt total lycka. Några år senare fick jag veta att låten hette Hey Ya! och att den framfördes av Outkast. Magin dog inte av att jag fick veta, men det var så skört och vackert att få älska något så gränslöst utan att veta vad det är. Jag tror att Hey Ya!-ovissheten gjorde mig ödmjuk inför mina egna och andras musikupplevelser. Det spelar ingen roll hur mycket man vet om en låt eller artist, det kan finnas en liten femåring någonstans som känner dubbelt så mycket känslor, någon ovetandes som upplever en låt hundra gånger starkare än vad ett tvättäkta fan (som typ vet vad trummisens mormor heter) gör. Jag unnar er att bli berörda utan info, jag tror att det i vissa fall kan göra er gott.
/ Matilda Augustine
Lyssna på albumet här nedan!
