KKPA - Pestens tid

Punken räddade mig till stor del när jag växte upp. Det finns mycket spärrar och hinder när man växer upp. Både i mindre och större städer. Ofta ter de sig lite olika bara. Vad som ses som okej just där och vad som inte ses som okej. När jag såg Strebers på Hultsfred 2003 och Asta Kask året därpå så kände jag att jag hittat hem i mig själv. Hittat den där gemenskapen jag sökte. Den där gemenskapen som man aldrig riktigt ska eller kan ta för givet. Det hade brunnit i våningen högst upp en stor del av min uppväxt, men nu fanns det något som släckte den där elden, som lugnade oron i huvudet. Hemma fanns punksamlingar jag hade fått från min bror, Definitivt 50 spänn fick mig att upptäcka nya världar. Det var allt från Charta 77, Strebers, Big Fish till Radioaktiva Räker. Fantastisk musik än idag och även om den svenska punken lever i en mer undanskymd tillvaro idag så finns fortfarande lågan kvar. 

Punkbandet KKPA bildades i början på 90-talet och släppte det självbetitlade debutalbumet 1997. De splittrades några år senare men är sedan 2010 aktiva igen. Det har blivit en hel del medlemsbyten och idag består bandet av Martin Hansson, Ztikkan Blomberg, Mathias Engman och Martin Wegren. Jag vet inte hur stor del Ztikkan, från tidigare nämnda Strebers, har i att det nya albumet Pestens tid låter mer folkmusik än tidigare, men så är det i alla fall. Tydligast blir det i titellåten och i duetten En riktig man där Jenka Jenkins från Vet Hut bidrar på ett fint vis. 

Överlag är albumet melodiöst och tungt på samma gång (rå-melodiöst!) och det är inte främst folkmusiken som dominerar. Långt därifrån. Strebers blev ofta omskrivna på grund av sina folkmusikinfluenser men bandet var förstås mycket mer än så och i alla genrer blir det lätt att man söker sig blind efter olika referenser och glömmer artisters egna identitet. Absolut finns det bitar av Strebers i hur KKPA låter men det är samtidigt något eget, som byggts från och till under många år. 

Texterna rör sig både kring rasism och pandemin som var. Samtidigt blir det även lite mer lättsamt, i låtar som Glad i hågen och avslutande Plüra är guld - men det är i allvaret bandet når längst. Texterna är, generellt, strålande och låtar som Tidsmaskin längtar jag efter att få höra live, bröstkorgen är tom efter refrängen. En sån fantastisk härlig energi. I Glad i hågen påminns jag om Winnerbäck i verserna. Det är som en punkig visa. Kanske hade den fungerat ännu bättre helt akustiskt, dock. 

Texterna bär på mycket sorg. Främst över världsläget, men även kring ämnen som ensamhet. Pandemin nämns som sagt i Pestens tid och att vi är så belånade idag lyfts fram i Belåten. Miljön tas upp i starka Vi brinner och det är verkligen så att individer förväntas att både källsortera och konsumera på. Köra på så att det ryker. Allt är dubbelt. Vi förväntas vara både medvetna och samtidigt konsumera för pengar vi inte har, belåna oss så att samhällsekonomin fortsätter att öka i snabbast möjliga takt. En riktig man rör sig kring mansrollen och att det är en ganska ensam tillvaro. Den kanske ofta stoltserar men för vem egentligen? Kvar finns bara förlorare som varken ändrar sig eller växer upp. Sorgligt på många sätt. 

Överlag är detta ett utmärkt album som visar hur mänskliga svårigheter och samhällets svårigheter hör ihop. Det är en både arg och tung skiva men som stundtals lyfter fram något mer lättsamt. Och jag minns tillbaka till min uppväxt i Småland och jag känner att även KKPA hade känts som en hand genom mörkret, ett försvar mot allt tungt. 

Lyssna här nedan!