Musikminne från Gustaf Rasch

För en dryg vecka sedan släppte Gustaf Rasch sin andra singel. Pouring rain är en låt som bär på tröst när man behöver det som mest. När allt känns skit och man behöver någon. Ett sammanhang. En gemenskap. När livet är tungt och ens hjärta, ens armar söker efter någon som känt samma känsla. Idag gästar Gustaf bloggen för att berätta om ett musikminne, kopplat till The Ark!

Det är förväntansfull stämning och rejält rökigt i lokalen. Och röka får man, ska ni veta. Jag är tretton år, möjligen fjorton. Jag får såklart inte röka, även om jag är bra sugen förstås. Inte ens fast jag känner hon som bestämmer. Hon heter Hedvig och råkar vara min storasyster, lämpligt nog. 

Hedvig är tio år äldre och har smugglat in mig som nån slags maskot. Hon har bokat kvällens band till klubben på Allhuset, Stockholms universitet. The Ark ska uppträda för andra gången under hennes tid på Klubbmästeriet. Första gången hade hon gjort ett riktigt klipp genom att vägra omförhandla gaget, trots att bandet hunnit slå igenom mellan bokningstillfället och själva giget. Den här gången är det inget billigt band på scen, men vad gör det när lokalen fylls och ölen flödar i barerna. 

Jag är en finnig tonåring med begynnande drömmar om en egen musikkarriär. Så när jag får hänga bakom scenen och ser bandmedlemmarna sitta sådär självklart uttråkade i en klassisk skinnsoffa blir jag förstås livrädd. En tjejkompis till syrran frågar om jag inte ska be om autografer, jag piper till svar att jag minsann redan har dem därhemma. Min puls är på en sådan nervositetsfrekvens att det känns helt otänkbart att ens få fram ett hej till mina stora idoler. 

När bandet kliver på upphör allt utom musiken att existera. Ola Salo är magneten som, smålänning som han är, vet precis hur man predikar och trollbinder. Röken ligger fortsatt tung över publikhavet och mellan två låtar bränner Salo av en vågad teori om Irakkrigets uppkomst, kanske en försmak till det ödesdigra mellansnack som ett par år senare skulle skicka ut hela bandet på öronen från Svenska ambassaden i Washington, och från USA överhuvudtaget för den delen. 

Men publiken är i fullständig extas. Vi får lyssna på ett hungrigt band som nyss släppt sitt andra – och i mina öron bästa – album In Lust We Trust. Powerballaden Tell Me This Night is Over kastade in mig i ett högstadium av närmast konstant olycklig kärlek och allsången i Calleth You, Cometh I, med mååånga omtag, är än idag en av mina absoluta favoritlåtar. 

Jag hade hört stories om Ola Salo, ögonvittnesskildringar om hur han gradvis klätt av sig under första turnén till ett absolut minimum av tyg. Den här gången nöjde han sig med bar överkropp. Man kan säga att jag hade fått valuta för pengarna jag inte betalat ändå. Jag bär med mig mycket från The Ark i mitt eget musikskapande, när jag nu förbereder första albumsläppet: scennärvaro, tydliga melodier, texter med ryggrad. Och kanske ett och annat ogenomtänkt mellansnack. 

/ Gustaf Rasch

Lyssna på singeln här nedan!