Jag vet nog ingen som kan sjunga så vackert om det tunga i att vara människa, när man fått ett täcke av mörker runt sig och inte klarar att ta sig ur det. I den jazziga visan så kryper Anas röst så nära, så nära om det fruktansvärda i att förlora ett barn och man kan känna hur hålet i kroppen blir större och större. Det brister när Ana sjunger ”Hon var ljuset i mitt liv.”
Det finns inte så mycket mer att säga. En av årets absolut bästa låtar har redan kommit ut. Men jag förstår förstås vad Ana menar när hon, i pressmeddelandet, sa ”Den här sången borde aldrig behövts skrivas.”
Lyssna här nedan.
