söndag 28 februari 2021

Musikminne från wanda hbr


Göteborgsbaserade wanda hbr är drömsk och vacker musik, som gjord för sena kvällar när man bara vill stanna vaken lite lite till. För en dryg vecka sedan släpptes EP:n Moon of my life. Idag så gästar Demi, personen bakom projektet, bloggen och berättar om ett musikminne! 

Att återberätta ett fint musikminne handlar väl om att beskriva en magisk stund, en sinnesstämning som för ett ögonblick tar oss någon helt annanstans, samtidigt som vi i allra högsta grad är närvarande. En stund som kan påminna oss om nya platser i sinnet, livet, världen och tillvaron. Och för oss till en plats långt ifrån vardagens tristess, men som också skänker vardagen liv och ljus. Något som gör livet lite mer värt att leva. 

Det känns som att vi lägger otroligt mycket tid i att söka efter dessa magiska stunder, men det häftiga med dem är väl just att de inte riktigt går att söka. De kommer av sig själva, av helt egen vilja. De uppstår i det spontana. 

För mig är det svårt att jämföra såna stunder och dess sinnesstämningar, just för att de är så unika och omätbara. Varje heligt, minnesvärt ögonblick har liksom sin säregna plats. Mitt bästa musikminne handlar därför inte om ett, utan ett av mångamånga. Många som är för utlämnande eller explicita för att återberätta just nu. Men också många som jag glömt, eftersom de hade sin plats i ögonblicket och inte i historien. 

Ett av dessa många musikminnen var för en tid sedan då en vän och jag var hemma hos en tredje kompis, i ett hus som han squattade. Han hade blivit utkickad av myndigheterna, hade några dagar på sig att flytta ut och den dagen blev som en slags avskedsceremoni för huset. Vi hängde i hans musikrum och jammade i timmar, och det blev så heligt på något sätt att vi var tre. Vi var en perfekt ”trinity”, hade en perfekt synk med varandra, och skapade en slags utomstående musikalisk entitet som fick eget liv. Det blev så tydligt att vi i vårt jam skapade nånting som var utanför oss själva som individer och som grupp, och som styrdes och bestämdes av andra krafter än vad varje person spelade för ton. Lite som anden i glaset — alla är med på ett hörn, men vad är det som styr glaset? Det kollektiva blir förkroppsligat till en yttre kraft som styr. Det var helt enkelt musiken som hade rodret och vi var dess förmedlare. 

Eftersom vi hade skapat denna entitet som ledde musiken gav det oss utrymme att sjunka in i oss själva. Som ett slags, närmast spirituellt, äventyr i våra inre liv. Samtidigt som musiken och jammet pågick. En var på ett sätt väldigt närvarande men också någon helt annanstans. Och det är en av de saker som jag tycker är så spännande med musik — den kan ta en till flera platser samtidigt. Den uppstår och existerar både i och bortom tid och rum. 

Vid något tillfälle gick vi ut i skogen som ett levande marching band, slukades av skogens magi och kände närvaron av andra lyssnande väsen. Och musiken blev som en gåva till vår omgivning. 

/ wanda hbr 

Lyssna på Moon of my life här nedan!