(Rebecka) - Även om det är fint att vi har ett band tillsammans nu, så är det en ganska tragisk historia. Jenny var bästa vän med min storasyster Maria sedan mellanstadiet, och de sjöng tillsammans i många olika konstellationer. De hade väldigt kompatibla klanger i rösten och fungerade väldigt bra ihop som sångerskor. När jag flyttade till Stockholm som 18-åring så bodde vi alla tre i samma stad och sjöng en hel del tillsammans i en sånggrupp, även om vi aldrig uppträdde publikt. Tyvärr fick Maria aggressiv cancer för tio år sedan och dog bara ett år efter att hon fått diagnosen. Jenny känner ju hela min familj sedan barnsben och vid en namngivningsceremoni i slutet av 2018 så sjöng jag och Jenny ihop igen, och bestämde att vi skulle starta ett band. Jag och Maria har ganska liknande klang i rösten, och min och Jennys röster fungerar väldigt bra ihop. Vi verkar även intuitivt närma oss texterna och melodierna vi sjunger på liknande sätt, vad gäller exempelvis rytm. Det gör det otroligt lätt och roligt att sjunga ihop!
William och jag träffades genom jobbet 2012. Vi är gifta sedan ett år tillbaka. Det var han som sporrade mig till att köpa ett piano och lära mig ackord, och det är han som uppmuntrat mig att skriva mer musik och slutligen börjat arrangera mina tonsättningar. Så bortsett från faktumet att han spelar gitarr så kändes det ju väldigt naturligt att inkludera honom.
Hur kom det sig att ni valde att bilda en trio?
(Rebecka) - Det är väldigt inbakat i berättelsen om hur vi egentligen träffades, men tanken om ett band började när jag och William uppträdde tillsammans första gången. Vi sjöng tillsammans vid hans morfars begravning hösten 2017. Då sjöng vi bland annat Strövtåg i hembygden av Mando Diao, som ju är en tonsättning av Gustaf Fröding. Den tonsättningen inspirerade oss verkligen. Williams morfar tyckte mycket om visor, och lite som en bearbetning av vad som hänt så började jag och William spåna fram lite tonsättningar till Dan Anderssons dikter tillsammans. Jag blev som besatt av att tonsätta dikter efter det och fortsatte hela våren. Jag arbetade deltid som receptionist och skrev musik hela förmiddagarna, varje dag, innan jag gick till jobbet. William tyckte att det vore synd om tonsättningarna aldrig spelades publikt och började därför arrangera dem för gitarr.
(William) - Ja, i början gick det ju dessutom väldigt snabbt. Det räckte med att jag var på jobbet en dag och när jag kom hem hade Rebecka redan hunnit skriva flera nya tonsättningar. Jag hann knappt ta in allt.
(Rebecka) - Att vi frågade Jenny om hon ville vara med föll sig också väldigt naturligt, inte bara för att få umgås mer, utan framförallt för att hon är så säker sångerska och att hennes röst har en klang som passar med min. Men jag tänkte också att hon ju sjungit mycket i kör och troligen kunde plita ihop fina stämarrangemang, vilket ju verkligen visade sig stämma. Från början hade vi även tänkt att en cellist skulle passa vårt sound, men vi kände tyvärr ingen sådan och körde på som trio istället.
(Jenny) - När jag fick frågan från Rebecka och William om jag villa starta ett band med dem så var det nästan något religiöst över det hela. En viktig del av mitt liv försvann när Maria gick bort, och nu kom det på ett sätt tillbaka. Den som sett filmen Blues brothers förstår vad jag menar. Jag svarade så klart ”JAAAAA!”
Hur har sommaren varit?
(Rebecka) - Tyvärr både hektisk och stillsam samtidigt på grund av Coronan. Vi fick dock in tre spelningar i augusti, samtliga utomhus, vilket vi är oerhört tacksamma för.
(Jenny) - Lugn och fin. Inte för att jag önskar fler pandemier, men lite mer ”Coronamentalitet” passar mig mycket bra, förutom det tråkiga med avbokade konserter förstås.
Det är mycket förändringar i kulturbranschen nu på grund av Corona. Känner ni att det finns någon förändring som ni känner att ni gärna vill ha kvar efter att allt med Corona är över?
(William) - Väldigt svårt att säga. I början trodde åtminstone jag att live-stream kanske skulle kunna etableras som ett helt nytt sätt att hålla konserter på. Men jag tror det kommer att försvinna när större konserter blir möjliga igen.
(Jenny) - Jag kan inte se att Corona har gjort något gott för kulturen alls, och livestream tycker jag personligen känns lite som att byta ut att gå och bada mot att torrsimma på vardagsrumsgolvet. Däremot hoppas jag starkt på att det har arbetats upp ett enormt sug efter att få ses och konsumera kultur tillsammans. Det har det i alla fall hos mig.
Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till exempelvis Gröna Lund och Liseberg istället. Har ni några tankar om det och hur de mindre scenerna ska finnas kvar?
(Rebecka) - Nej, det kan vi inte säga att vi har. Ibland funderar vi dock på att starta en egen. Vi har emellanåt spelat på öppna scener, vilket är ett otroligt sätt att träffa nya människor. Tanken finns att kanske arrangera en ytterligare öppen scen i Stockholmstrakten så att mindre kända musiker har någonstans att pröva nytt material inför publik. Det är dock bara tankar och ännu finns dock inga konkreta planer.
(Jenny) - Jag var med och drev en liten livescen i Stockholm på 80-talet, Café Stravinsky hette den. Det var fruktansvärt mycket jobb, men också fruktansvärt kul så jag hoppas att fler vågar prova.
Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra?
(Rebecka) - Vi hade faktiskt en livestream-konsert inbokad i juli, men den blev tyvärr hastigt inställd då jag, konstigt nog, blev tvungen att akut opereras för blindtarmsinflammation. Det vore väldigt roligt att prova livestream, tycker jag!
Vad var det du Rebecka fastnade för hos Harriet Löwenhjelm?
(Rebecka) - Mitt intellektuella svar vore hennes sätt att skriva om allvar på ett ironiskt och humoristiskt sätt. Det gör nämligen att hon aldrig blir uppenbart pretentiös eller sentimental, två aspekter i poesi och konst överlag som jag har väldigt svårt för. Men hennes avsaknad av sentimentalitet är kanske snarare det som gör att jag fortsätter läsa henne. Mitt ärliga svar om hur jag fastnade från början däremot är nog att rytmiken i hennes poesi tilltalade mig, samt de tydliga och säregna bilder och stämningar hon arbetar med. Det gjorde att jag förstod att det skulle vara både intressant, givande och roligt att göra flera tonsättningar av hennes dikter. Jag ville med musik förstärka den rika, spännande värld hon själv förmedlar i sin poesi. Lite som att jag kände ett behov av att flytta in i hennes värld.
Många som gör tolkningar kan ibland ändra i originalet av olika anledningar. Hur har tankarna gått kring det? Finns det något som är annorlunda än i originaldikterna?
(Rebecka) - Jag har ju tonsatt många olika poeter och vissa dikter har varit mycket gamla. Konsekvent har jag velat respektera originalverken samtidigt som jag valt att fräscha upp dem lite. Jag skulle aldrig ändra ordval, men exempelvis vägrar jag sjunga "icke" eller "ty" oavsett vem som skrivit dikten, det känns helt enkelt för förlegat för att jag ska kunna sjunga det på ett trovärdigt sätt. Vi använder ju "inte" och "för" idag som innehåller exakt lika många stavelser, och då tycker jag man kan byta ut dem. Förhoppningsvis gör det att dikterna känns mer aktuella och når ut till fler. Vad gäller Löwenhjelms poesi så sjunger jag till exempel inte "i krasse" utan "ni krassa" i Jakt på fågel, men i övrigt så tycker jag att hennes poesi känns ganska modern. Jag kan inte komma på något annat som jag ändrat. Ibland upprepar vi ju strofer dock. Exempelvis i Vaggvisa så upprepar vi vaggvisan många gånger, jag tänkte att inga barn väl somnar efter enbart en vers.
Har sett att du även tonsatt dikter av andra poeter. Är det svårast att tonsätta någon man har en relation till än någon som är mer okänd för en sen innan?
(Rebecka) - Nej, det tycker jag nog inte. Det bästa är nog att inte veta något om författaren så man inte färgas av dess livsöde, utan bara skriver musik utifrån stämningen i dikten. Den enda skillnaden jag kan komma på är att jag nog känt mig lite pressad när jag tonsatt stora favoriter, ibland så pass att jag inte fullföljt tonsättningen för att jag blivit för perfektionistisk. Av någon anledning blev det aldrig så med Löwenhjelm, fastän jag verkligen älskar hennes poesi. Men jag har en tonsättning av en av mina favoritpoeter, Gunnar Ekelöf, som jag fortfarande går och tänker på men aldrig gör klar, exempelvis.
Om var och en i bandet fick välja en favoritdikt av Löwenhjelm, vilka skulle det bli då?
(Jenny) - Av de dikter som Rebecka har tonsatt och som vi spelar så är Min nattlampas veke rykte i tran något av en favorit för mig. Den har en galen känsla i sig, lite som en gammaldags karusell som skenar, men alla tycker bara att det är roligt.
(Rebecka) - Min är Nu så dansa denna världens barn. Jag gillar anaforerna, det mycket klassiska blomsterspråket, hur den är skriven på klassisk folkviseton och samtidigt känns så modern. Jag har alltid läst den som att den handlar om en kvinnas undertryckta kärlek till en annan kvinna, vilket känns som ett innehåll som står i intressant kontrast till diktens klassiska uppbyggnad.
(William) - Jag är väldigt förtjust i Det skiner en sol som är första spåret på vår skiva. Jag gillar också Jakt på fågel. Det har nog mycket att göra med Rebeckas tonsättningar som skapat en lite mystisk stämning kring dessa två dikter. Jag tycker också Bön om våren och kanske framförallt stroferna "Och var jag en älg eller var jag en lo
som löper i villande skogen.
Men nu är jag en mänska som mist sin ro
och lossat av rätta fogen." Det får mig att längta bort och tänka på hur det är att bra strosa omkring i skogen. Den dikten har tonsatts av Stina Nordenstam och är helt otroligt fint insjungen av Freddie Wadling. Rebecka ville därför helst inte röra den.
Hur gick första steget mot att göra musik av Harriets dikter till?
(Rebecka) - Som jag nämnt tidigare började jag ju med att tonsätta Dan Andersson. Jag utgick sedan från en diktsamling över svensk kanon och testade alltså poeter som Karin Boye, Ulrika Widström och Stagnelius, men var hela tiden nyfiken på Löwenhjelm. Jag fick nämligen en bok om Harriet Löwenhjelm, Boel Hackmans fantastiska biografi Att skjuta en dront, i julklapp av min mamma för många år sedan. Mamma sa då till mig att hon tyckte att jag påminde henne om Harriet Löwenhjelm och jag undrade ju vad jag skulle hitta i hennes poesi som kunde vara den där likheten. Sedan jag bläddrat i den där biografin hade hon funnits i mitt bakhuvud. Och att tonsätta henne var mycket enklare än att tonsätta andra poeter. Det var något med rytmiken som sagt, och de säregna bilder och starka atmosfärer som man sugs in i när man läser hennes poesi.
- Min första tonsättning av hennes dikter var Är jag intill döden trött, vilken jag skrev när jag var hemskt förkyld men ändå inte kunde hålla mig från att skriva musik. Jag tänkte att jag ville skriva lite av en medeltidsballad. Den skulle vara högstämd eftersom ju ämnet är så allvarligt och den ändå har en ganska religiös ton, men samtidigt ville jag göra den vaggvise-lik med tanke på den gungande rytmen i dikten. Senare såg jag ju att det är så de flesta av Löwenhjelms dikter är uppbyggda: vuxna och barnsliga, svåra och enkla samtidigt. Den kontrastrikedomen bär ju många människor på, men det är inte många som lyckas förmedla den dubbelheten i sin poesi på ett lyckat sätt.
Vad har varit det svåraste under processen?
(Rebecka) - Jag lärde mig spela ackord på piano bara något år innan jag gjorde min första tonsättning, jag spelar bedrövligt och kan fortfarande noll och ingenting om musikteori. För mig är det ju bara lustfyllt med musik, men William har helt klart slitit sitt hår när jag blandat kors och b-förtecken hejvilt i de ackord jag gett över till honom och bett honom arrangera för gitarr...
(William) - Ja, det är en del tolkningsarbete, eller hur man nu ska uttrycka det.
(Jenny) - Mitt största problem är att jag har en så skraltig hals som hela tiden krånglar. I övrigt tycker inte jag att någonting med ro.t är svårt, i alla fall inte i betydelsen besvärligt eller jobbigt.
Skulle ni säga att det finns det en röd tråd i hur ni valt att tolka hennes dikter?
(Rebecka) - Som jag sa innan så är många av hennes dikter högtidliga samtidigt som de är lekfulla, och hon närmar sig ju allvaret med hjälp av humorn. Jag har försökt få in denna skevhet och dubbelhet i melodierna också. Om det finns en röd tråd i mina tonsättningar, vilket jag hoppas och tror att det gör, är den alltså helt grundad i den röda tråd som finns i Löwenhjelms poesi.
(Jenny) - Jag vill lägga till att en nyckel är att vi går så mycket på känsla i själva tonspråket, och lyckligtvis verkar vi ju ständigt känna samma saker.
Är det någon i bandet som själv skriver poesi?
(Rebecka) - Jag skrev poesi på engelska när jag var tonåring. Vi kan alla vara glada att det inte blev mer än så.
(William) - Jag skriver lite grann, men inget seriöst. Det blir oftast vansinnigt pretentiöst och därför hamnar det som regel i papperskorgen.
(Jenny) - Vem skrev inte poesi i tonåren? Men inte sedan dess.
Skriver ni på helt egna låtar också?
(Rebecka) - Jag försöker, men ovannämnda oförmåga att skriva egna texter sätter käppar i hjulet för mig. Det vore dock skönt att få skapa melodier helt fritt utan att behöva ta hänsyn till andras texter, men än så länge har jag inte lyckats fullfölja en hel låt med egen text sedan jag var tonåring.
(William) - Jo, men det är mest skämtsamma saker som jag möjligtvis spelar för vänner.
(Jenny) - Jag har en son som är en fantastisk multiinstrumentalist, och vi fastnar ofta i att sitta och improvisera i vårt musikrum. Men när vi slutar så finns det inga spår kvar av musiken. Det är ju det som är charmen med improvisationer.
Till sist, om var och en av er i bandet skulle vara en karaktär i en klassisk bok, vilka skulle ni vara då och varför?
(Rebecka) - Min idol när jag var barn var Bertil Enstöring från Skrot-Nisse. Jag vet inte om jag identifierar mig med honom för att det finns någon form av likhet, eller om jag bara fortfarande tycker att han är beundransvärd på något vis. Men jag säger honom! Jag skulle passa som Bertil.
(William) - Jag har slagits mot många väderkvarnar, så Don Quijote kanske?
(Jenny) - Den här frågan fick jag tänka på ett tag, för i världslitteraturen beskrivs inte så många lyckliga människor. En karaktär som jag många gånger har känt mig som är Alice i Underlandet. Verkligheten överträffar alltid dikten.
Lyssna på Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm här nedan!
