fredag 22 november 2019

Musikminne från Robin Velander

Foto: Johanna Velander 

Idag släpper Robin Velander EP:n Hatets Kungarike och han gästar dagen till ära bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till Arvikafestivalen! 

Att åka på Arvikafestivalen blev för mig en symbol för frigörelse och ett steg i riktningen mot vuxenlivet. Därför är det ett av mina viktigaste och starkaste musikminnen. 2008 var jag 17 år och en lite lätt livsförvirrad gymnasieelev i Karlstad. Jag satt på lektioner medan Klarälven rann förbi utanför fönstret. Jag drömde om något annat, jag ville bli vuxen på riktigt, ville flytta från Karlstad och göra något annat. Jag hade precis startat mitt första band, The Cactus Experience, och drömde om rock’n’roll, fest och extas. Jag skulle under den där sommaren bli riktigt förälskad för första gången också. Det var mycket i mitt 17-åriga liv som var oklart, otydligt och riktningslöst. Sedan hörde några vänner av sig och frågade om vi skulle åka på Arvikafestivalen ihop. 

Arvikafestivalen ja, det var den där syntharfestivalen i Arvika som inte längre finns i dag. Där och då spelade det inte sådan stor roll vilken inriktning musikmässigt festivalen hade. Det faktum att jag skulle på festival själv var mäktigt. Men de där tre dagarna i de värmländska skogarna hade ett ännu större värde än så – nu när jag ser tillbaks på det så tror jag inte att jag hade gjort den musik jag gör i dag om det inte hade varit Arvikafestivalen. Jag åkte dit som en öppen ventil. Jag avgudade Kent, skrattade åt Welle: Erdball som slängde ut datorer i publiken, förälskade mig i And One, knäcktes av Saul Williams, såg storögt på Deathstars, studsade glatt till Slagsmålsklubben, dansade överfriskad på ett bastuvarmt Orion till Danger. Alla toner, allt svett, all energi, all scennärvaro – allt sög jag åt mig, rätt in i min musikdrömmande själ. Upplevelserna var som små bakterier som började gro i mig – redo att ta över och sätta i gång drömmar. 

Samtidigt var frihetskänslan härlig. Jag och mina vänner var vakna i tre dygn i sträck. Pumpade Depeche Modes Master and Servant på den medhavda bergsprängaren. Vi drack, dansade och fick den där känslan av gemenskap som man egentligen bara kan känna när man är 17 och hungrig på livet. Jag har knappt kontakt med någon av dem längre. En har dött, en gör karriär hemma i Värmland, en annan blev konstnär. Men där och då levde vi och frodas i begreppet ”vår bästa tid är nu”. 

En av mina vänner hade åkt upp i förväg och när jag kom fram till Arvika så hade han och en annan festivalbesökare gjort i ordning två egenbyggda riddarrustningar i kartong och silvertejp och hade tornerspel mellan tälten. Sedan på natten var vi fulla, fick in rysk radio på en kortvågsradio och tittade på den mörkblå festivalhimlen. Jag kommer ihåg doften av lera och spya. Dofterna av bakismage från latrinerna några meter bort. Samtidigt gick solen upp och en stapplande man inviger andra festivaldagen med att kräkas i en vattenpöl framför mig. Jag minns snarkningar från närliggande tält. Jag minns hur jag tappade mina linser inne i tälten och tappade samtidigt bort min mobiltelefon i någon sovsäck. Halvt blind och panikslagen stapplade jag runt i tältet. Humoristiskt så här i efterhand. Det var ett ganska enkelt liv ändå. Betydligt enklare än nu. Men att få känna på att bestämma själv i tre dagar vad jag skulle göra, hur jag skulle se ut, hur jag skulle äta och dricka – det var mäktigt. Men mäktigast var som alltid musiken. 

Nästa år var det dags igen. Då hade det hänt massor i mitt liv. Ett år är så händelserikt. Då fick jag fyra av mina favoritartister på samma gång: Depeche Mode, Nine Inch Nails, Fever Ray och Thåström. Som en liten present. Synd bara att det resulterade i att Arvika konkade. Men minnena består och inspirationen till den musik jag gör idag, min synthpop på svenska, den är ständigt glödande. 

Idag släpper jag min EP Hatets Kungarike, den hade inte låtit som den gjort om jag inte åkt på Arvikafestivalen för att bli vuxen. Eller i alla fall för att slå mig fri och klippa navelsträngen.

/ Robin Velander 


Omslagsfoto Hatets Kungarike, omslagsdesign: Annika Widlert

Lyssna på Hatets Kungarike här nedan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar