 |
| Foto: Press |
Idag gästas bloggen av Frida Teresia Svensson, också känd under namnet I Wish I Was A Fish, som berättar om ett musikminne.
Att spela musik är det bästa och värsta jag vet.
Jag vill dela med mig av några av de finaste och fulaste minnena från min turné jag gjorde förra hösten i Danmark, Tyskland och Tjeckien. Jag hade jobbat som en liten iller för att tillsammans med min bokare få ihop allting och jag hade lyckats samla ihop ett helt gäng fina medmusiker som skulle följa med. Hjärtat bultade av spelsug.
Jag hade köpt en knallblå folkvagnsbuss, för att kunna frakta mig, bandet och instrumenten. Med på turnén var till en början min käre far och min fina vän Kajsa som hjälpte till med allt roddande, körande och fixande.
Jag började första spelningen i Danmark som solo-artist, plockade sedan upp en musiker-vän i Hamburg för att göra några spelningar på dou. I Berlin blev vi en trio och slutligen i Prag var vi ett sex-personers band. Under denna tid hade den knallblå bussen gått sönder ett antal gånger. Oftast behövdes den puttas igång och vid ett tillfälle blev den inlämnad för reparation under några dagar vilket resulterade i panik-körande i hyrbil till en festival. Vi spelade på små caféer och barer, en festival mitt ute i skogen, uppe på ett tak, i en trailer-park, klubbar av olika slag, en gammal biograf och allt där emellan. Vi hade även lyckats få bussen inlåst på en parkering med begränsade öppettider vilket ledde till att vi fick spela ihop pengar på en restaurang för att få ihop pengar till en oplanerad övernattning. Och mitt i allt det här fanns musiken, vi människor, alla relationer mellan oss, publiken och så jag då. Fylld av kärlek till musiken, berörd av mötena med publiken, men också så sjukt sliten av att försöka limma ihop alltihopa.
I Prag hade vi alltså blivit sex personer i bandet och vi gav oss iväg i den knallblå bussen för att spela i en liten mindre stad i Tjeckien. Där gick allt fel. Bussen behövdes puttas igång flera gånger under färden. Vi körde fel och vi började bli sena. Väl framme möttes vi av förvirrad personal som inte hade koll på något. Ljudteknikern var inte där och den vegetariska maten visade sig vara fryspizza med salami som de tyckte vi kunde pilla bort. När ljudteknikern väl dök upp var han skitförbannad. Vi försökte starta nån slags soundcheck men inget verkade funka och ljudteknikern blev alltmer otrevlig. Efter lång tid skulle vi äntligen börja spela, trots att ena högtalaren inte gick att få ljud i. Vi hann spela två låtar tror jag, sedan kom en person inrusandes och skrek åt oss att sluta spela. Grannarna hade hotat att ringa polisen för att vi var för högljudda. Vi avslutade kvällen med att sova på gamla mögliga madrasser på scenen vi spelat på då det blivit något fel med vår hotellbokning. Morgonen efter visade sig att vi hade parkerat fel och fått ett sånt där hjullås på ena däcket. Oh, life is good.
Efter att allt löst sig med bussen åkte vi iväg för att få totala motsatsen till upplevelse. Vi åkte bland berg och dalar som i något slags sagolandskap och hamnade tillslut i en liten bergsby där vi skulle spela på ett slott. Vid slottet kom en vaktmästare och mötte oss som kunde varit Hagrids (från Harry Potter) tvillingbror. Han hade den största nyckelknippan jag sett, grymtade som hälsning och öppnade de stora portarna. Vi blev bjudna på hemlagad mat och ljudteknikerna var rena proffsen. Det lät fantastiskt bra och vi fick feeling. Och publiken var fantastisk. Det var som att hela byn kom till spelningen. Såna där finingar som verkligen lyssnar och är närvarande.
Jag älskar och jag hatar att spela musik. Det är så värt och det är så ovärt. Det skaver och det smeker om vartannat. Det får mig att vilja ge upp, det får mig att vilja mer. Och känns gör det. Typ som livet.
/ I Wish I Was A Fish
En kan följa I Wish I Was A Fish på Facebook här. Här nedan kan en lyssna på senaste singeln Truth.
De kysser varandra genom spårvagnsfönstret - Göteborg och Håkan. De fortsätter trots att världen är kall, för i Håkans musik så segrar alltid kärleken. Riktiga livet är ju aldrig som i filmerna och Göteborg är inte riktigt som i Håkans låtar, även om varje gata som Håkan nämner och har nämnt i sina texter blir till platser för fans att besöka, romantisera om, ta bilder vid. Håkans musik får här ett allt större fokus på hans röst, han använder sitt lägre register mer och vågar leka allt mer med rösten.
Förra skivan, Du gamla du fria, var hans klart sämst skiva dittills. Den kändes som ett experiment och samtidigt så tycks skivbolaget Woah Dad handla väldigt mycket om limiterade versioner av det allra mesta, det produktskapandet är inte alltid så vackert, inte alltid så genuint och en börjar undra var lågan finns någonstans, var den kommer ifrån. Sett till det så är nya skivan en explosion, ett stillsamt fyrverkeri på himlen som Nordhemsgatan sägs leda till. Fast vintern knaprar en större del av oss varje dag så får skivan mig främst att tänka på våren, något som blommar ut, en annan stig, inte mot arenor, utan mot öppna landskap.
Nya skivan gästas av Göteborgs Symfoniker och består mestadels av ballader av olika slag. Både pampigt och mer avskalat, långt ifrån rocken och arenorna. Båda sidor nu, en cover på Joni Mitchells Both sides now, återkommer här i en nyinspelning. Förra versionen kändes mer hoppfull, nu kommer tvivlet fram mer. Själv tycker jag att versionen är klart sämre, men här finns annat att snurra hjärtat kring.
Många av texterna på skivan är bland det bästa Håkan skrivit, tänker främst på vackra I dina armar och Mitt hjärta är ett jordskred, där han sjunger ”Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga, men jag ger den sprit och piller, för att den ska tystna”. Den flummiga texten till Vänta tills våren klarar jag mig bättre utan dock - och låten är alldeles för lång. Men bortsett från den, Båda sidor nu och I love you stupid är det fint rakt igenom.
Skivan är inte det bästa Håkan gjort, men den är ett klart steg framåt och jag misstänker att stigen genom Håkans Göteborg kommer vara mindre vildvuxen, mer reflekterande, för även om kärleken vinner till sist så finns tvivlet alltid kvar, och när en står där på toppen, blickar ut över ett fullsatt Ullevi, så är den himlen kanske nådd, men det finns fler himlar att jaga, att gå bort sig i. Alla kanske inte är lika storslagna, inte lika många som drömmer sig dit, men med åren kommer förändringar.
Lyssna på Illusioner här nedan.
Nyheter göms bakom betalväggar, fisken får plast till mat, vi litar på fake news och grannens bordskick är mer idealt. Och Horace Engdahl säger att män passar bättre i akademien, är en privilegierad känns jämställdhet som ett förtryck, så snälla Horace, lämna akademien i tvåhundra knyck. Och marknadshyror passar bra när lönerna pressas ner, mycket vill som alltid behålla mer, och det ryktas att Ulf Kristersson gör skidbackar av osten, med vad värre är, är att han vill öka klassklyftorna i orten. Se upp för samhället! Samhället stängs.
Livet blir inte längre bara för att vi lever det snabbt, skyndar oss igenom känslor och relationer i all möjlig hast. Och vi har allt mer kontakt med digitala kopior, som är som oss själva, men som bara har bra sidor, som alltid är alldeles lagom, med perfekta bordsskick, bra jobb och aldrig ofrivilligt ensamma kvällar och dagar, med kritvita tänder och mätta magar. Visst är det knäckande för självförtroendet att inte vara populär, att inte ha gjort karriär, att inte vara kär. Så här låtsas vi och mår bra, här fortsätter vi tanka sjuka ideal. Jasså, du gömmer dig på toaletten istället för att mingla? Det kryper i skinnet på dig när en myndighet ber dig ringa?
Det är inte hos dig felet ligger, felet ligger i att vi alla förväntas sträva åt samma håll, som om ingenting spelar någon roll, som om alla kan ta hand om sina krukväxter innan de dör en ond bråd död, som om alla på samma sätt kan hantera livets problem, som om alla slipper ångest och oavsett ork alltid kan hantera mer och mer.
Nej, världen behöver bli mer genuin och jag längtar efter nätter då ingen kan somna för att vi skrattar så mycket, där världen kanske inte räddas, men där vi ändå behåller vår tro, på att det är möjligt. Men fortsätter det såhär när jag blir stor, min vän, så lutar det åt att jag gärna vill bli liten igen.
Ghost med Mira Aasma är en av mina mest spelade låtar de senaste åren. Låten, hennes debutsingel, kom i slutet av 2015, är drömsk, mystisk och fantastisk. Miras säregna röst blandat med den både kalla och varma elektroniken har fångat mig sedan dess. Hennes senaste EP Nighttime Memos är en logisk fortsättning. Jag känner igen mig, samtidigt som Mira gärna experimenterar med nya ljud, nya instrument, som en vacker saxofon i Sunday. Jag gillar hennes exprimentlusta och att det finns så mycket att hämta i varje låt.
Mira lättar upp och skalar av i femte och sista låten Moon. Bäst låter det dock i Worries Shoes som växer och växer. På hennes debutalbum sjöng hon en låt på svenska (den vackra Lyckans famn), det är något hon gärna får fortsätta blanda upp de engelska texterna med. Mira Aasma fortsätter i alla fall att vara en av de mest intressanta nya artisterna i Sverige.
Lyssna på Nighttime Memos här nedan!
