onsdag 1 augusti 2018

"Jag vill nog att vår musik ska vara lite så - som en råttpest i skallen"

Foto: Jon Klarström

Caroline Furness (Miss Furness) och Eddie Wheeler (Ratboy) gör musik tillsammans, under namnet Ratmilk. Duon är signade av Computer Killed The Recordstore. Den 21 juli släpptes Ratmilks fjärde singel, In July, med en refräng som biter sig fast, som en ljuv elektrisk sommarvind. Här nedan berättar Caroline och Eddie mer om Ratmilk, hemstaden Göteborg och fascinationen för råttor. 

Så hur möttes Miss Furness och Ratboy? 
(Eddie) - Jag minns det som att jag hade kört klubb på Henriksberg samma kväll men jag och några band och polare drog på efterfest på Sticky och jag skulle väl verka värdsvan och inne i svängen och började slänga ut ölbiljetter till folk men Caroline föll inte för den mutan, haha.

Hur kommer det sig att ni började göra musik tillsammans?
(Caroline) - Att Eddie hade ett musikaliskt intresse visste jag redan i och med att han höll på med sitt soloprojekt. Vi satt många kvällar och delade musikminnen, favoritartister och lyssnade på grym musik. Till slut började vi spela lite själva och hade nån slags sing-a-long i vardagsrummet. Sen utvecklades det lite i taget. Egentligen var aldrig planen att göra några låtar alls, än mindre att spela in dem eller släppa dem.

(Eddie) - Tror det var just efterfesterna som fick det att lossna. Vi hade varit ute på spelningar och efteråt brukade en del folk haka på hem till mig på efterfest. Till mina grannars förtret så brukade efterfesterna spåra ut i jam-sessions kl 05.30. Jag tror det var så de första låtarna med Ratmilk skapades.

Ni känns härligt lekfulla i er framtoning och jag har förstått att det visuella är viktigt för er. Hur tänker ni kring det?
(Eddie) - Musikbranschen börjar bli så elitistisk. Alla ska vara helt supersnygga och perfekta. Är man inte modell så kan man aldrig slå igenom typ. Sen ska alla låtar produceras så sterilt och perfekt och tråkigt. Jag är så spyfärdig på det.

(Caroline) - Det måste vara lekfullt. Eller kanske snarare lustfyllt. Men visst är vi allvarliga med det vi gör också, men om vi inte har kul när vi skriver eller spelar så kan det lika gärna vara. Vi ville göra något som både var roligt och miserabelt. Sedan är det upp till lyssnaren att avgöra om vi lyckas eller inte. Det visuella är viktigt för oss på så sätt att vi leker just med det lättare, lustiga och det lite mörkare, jobbiga.

Pratade med Frida Selander som valde att göra en föreställning av hennes senaste album. Är det något som ni skulle vara intresserade av, att växla uttryckssätt och att sprida konceptet med olika plattformar? 
(Caroline) - Det är ingenting vi har diskuterat, men det är en spännande idé.

(Eddie) - Allt är möjligt. Ingenting är uträknat, men vi vill ju testa på allt möjligt. Speciellt inom det visuella.

Det är mycket rått-referenser, vad är det mest fascinerande med råttor?
(Caroline) - Vi fascineras nog av kontrasten. En råtta, liten, söt och gullig, eller en råtta, äcklig, otäck och pestbärande. Hela ”råttgrejen” genomsyrar ju både vårt visuella uttryck i bild och namn, men vi vill tro att de dubbla bilderna man kan ha av en råtta även är något som tar form i musiken vi spelar.

(Eddie) - Råttor är smarta men också efter kackerlackan typ världens bästa överlevare. Har man väl fått råttor är det svinsvårt att få bort dem. Jag vill nog att vår musik ska vara lite så. Som en råttpest i skallen.

In July heter er fjärde singel, som låter lite mjukare än era andra låtar, berätta lite om låten och texten! 
(Eddie) - Caroline får berätta mer om texten eftersom det är hon som skriver dem men när det gäller musiken ville vi bara ha en skön sommarfeeling. Så enkelt som möjligt. Så få ackord och avslappnat. Inga konstigheter. Det verkar som folk nästan gillat denna låten mest av alla våra spår vilket är lite förvånande men väldigt roligt.

(Caroline) - Ja, den blev lite mjukare, inte alls lika kaxig sång och text. Vi har även jobbat med en annan producent som uppmuntrade att låten flirtade lite med 80-talet i sin ljudbild. Det blev ett väldigt roligt samarbete med Scott Lamb från Greyskull. Låten i sig är en av de första låtarna vi skrev, dvs. innan vi började skriva så uppkäftigt. Den har legat bortglömd länge, men med lite uppmuntran från andra så valde vi att gräva fram den och fortsätta med den. Den handlar om lögner och ”In July” är en ordlek av orden ”And you lie”, vilket det även kan låta som att man sjunger. Om när man kärat ner sig i någon som verkar helt fantastisk, men som man börjar ana har ljugit om en hel del saker. Man väljer då att ignorera alla tecken på att man lever i en falsk idyll, bara för att få fortsätta leva i den där vackra kärleksbubblan där inga problem existerar.

Blir det en musikvideo även till nya singeln?
(Eddie) - Vi vill spela in något. Speciellt nu när vädret är så grymt. Vi jobbar på´t.

Hur skulle ni själva beskriva ert sound?
(Eddie) - Alltså. Det låter så löjligt pretto men jag gillar inte riktigt att sätta etiketter på musik, speciellt inte den jag är med och skapar själv. En grej jag och Caroline snackade om redan när vi gjorde första låten var att aldrig riktigt låsa in oss i något fack. Bara köra på även om det skulle bli reggae eller dansband. Bara köra på och testa oss fram. Tycker vi har gjort det riktigt bra än så länge.

Var finner ni mest inspiration? 
(Caroline) - Det känns som en självklarhet att alltid utgå från sig själv. Sina egna tankar och känslor. Framför allt sitt mående. Sen är musik så bra då man kan vara väldigt utelämnande och komma undan med det. Ingen kommer säkert kunna veta vad som är sant, vad som kommer från vem och vilken händelse. Ibland vet man knappt själv var alla känslor kommer ifrån liksom.

(Eddie) - Inspiration får jag från det enkla och lekfulla. Våga testa nya grejer. I alla musikprojekt jag jobbat innan har jag alltid varit väldigt låst på det ena eller det andra sättet. Jag tycker det är sjukt inspirerande att vara så fria som vi är i Ratmilk.

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Caroline) - Någon typ av utlopp kanske. Jag har svårt att tro att någon skulle sitta och strölyssna på våra låtar. Det är liksom inget behagligt avslappnande bakgrundsljud. Man vill väl mest att lyssnaren ska känna det klassiska igenkännandet, en smula energi eller också bara tycka att det låter gött.

(Eddie) – Hum. Väldigt bra fråga. Kanske att släppa lite det tunga i vardagen. Vara lite enkel och fånig. Vacker utan spackel. Bara våga vara för några minuter.

Foto: Jon Klarström

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt?
(Eddie) - Jag börjar skriva musiken. Men det gör jag ofta efter en känsla. Ofta något Caroline har sagt eller tyckt. Den senaste låten vi jobbat på började till exempel med att Caroline pratade om att Gluten-trenden är som en sekt. Det lät ju så skoj att man måste göra en låt om det. Så då tänkte jag lite sektigt, typ mantra och började skriva musik som är lite mer åt matra-hållet. Sen har Caroline skrivit en fantastiskt kul text till musik-demon jag mailade henne.

Hur tycker ni Göteborg mår som musikstad?
(Caroline) - Göteborg som musikstad är ju en snackis och ämnet har varit på tapeten ett bra tag. Att scenerna för mindre band och artister försvinner är ju ingen nyhet. När Jazzhuset stängdes blev det väldigt uppenbart att krogarna valde att satsa på annat än livespelningar. Även Henriksberg som haft en hel del både i källaren och där uppe, men nu valt att satsa på DJs som drar en annan typ av publik. Eddie som själv hållit mycket klubbar ser nog detta ännu tydligare än vad jag gör.

(Eddie) - Oj, don't get me started. Jag tycker mycket. Vi har ett fantastiskt musikklimat men de styrande och ekonomin i staden gör att jag tror mycket av vår scen kommer försvinna inom 10-15 år. Det finns inte så många grogrunder för nya band. Sen konkurrerar ju Göteborgs stad ut flera privatägda aktörer som driver en stor del av stadens lite mer "underground"-kultur. När Göteborgs Stad bokade en så pass icke mainstream-akt som tex. The Bronx på Göteborgskalaset kändes det ju lite som de snodde ett band från klubbarna i stan. Det är svårt att överleva när man inte bokar artister som Darin men det blir inte lättare om kommunen själva går in och snor band. Fattar inte varför man gör så? Folk vill inte se shoegaze-band på Liseberg utan på någon mörk klubb. Dessutom betalar ju klubbarna skatt m.m. Alla tjänar ju på det.

(Caroline) - Bortsett från livescenernas död, så tycker jag att Göteborg är en blomstrande musikstad. Det finns så otroligt många begåvade musiker här och alla känns väldigt uppmuntrande och stöttande gentemot varandra. I alla fall i de kretsar jag rör mig i. Jag upplever inte att folk konkurrerar, snarare väljer intressanta samarbeten och håller ihop för att försöka få liv i mindre scener. Det är väldigt vackert.

Om båda i gruppen får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
(Eddie) - När det gäller Ratmilk och hela den influensen måste jag nog säga: Första plattan med The Kills, Keep you on the mean side. Så sjukt enkel, på gränsen till banal men ändå så otroligt inspirerande och spännande. Hittar alltid något nytt när jag lyssnar på dem. Balla popmelodier och häftigt gitarrspel. Balla låtar, en tjej och en snubbe.

(Caroline) - Patti Smith Horses. Gudomligt.

Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
(Eddie) - Jag vill inte låta som Kapten Stofil men jag gillar egentligen ingenting med sociala medier. Varje gång jag fastnar på Facebook stör jag mig på att de stjäl en massa tid av mig. Tid jag kunde lagt på att göra musik. Inte konstigt att Rolling Stones släppte en platta varje år på 60-70-talet. Trots de gick på droger. Gick ju att göra det innan sociala medier. Nu släpper artister en platta vart fjärde år och allt låter som de som de redan gjort innan. Sociala medier är mer beroendeframkallande är heroin. Sanna mina ord. Det var bättre förr... *rant* *rant* *rant*

(Caroline) - Haha, jag håller inte alls med! Eller jo, jag ser din poäng. Men sociala medier gör det även möjligt för alla att få ut musik, som vi, vilken nivå man än befinner sig på. Man får också sjukt mycket inspiration av andra. Det finns så sjukt mycket inspirerande människor där ute som jag aldrig upptäckt utan Instagram m.m. Jag tycker att jag får tillgång till så mycket mer idéer som andra tänkt på men inte jag, många skratt men också mycket tänkvärt. Men söker man inte efter det, så hittar man det inte heller. Det är väl det som är trist. Då dyker det bara upp tandblekning, inspiration för lösnaglar och Kardashians.

Lyssna på fina In July här nedan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar