 |
| Foto: Press |
Idag släpper Robin Velander, sångare i Candide Baby, soloalbumet Hierarkin!, och medan Candide Baby är mer riviga så är Robins soloprojekt mer kyligt och elektroniskt. Bra låter det verkligen, särskilt i låtar som Alltid så ensam, Benhus och Människoätarna. Här nedan berättar Robin om uppväxten, musiken och om de samhällsfrågor han brinner som mest för.
Du är uppväxt i Karlstad, hur var din uppväxt där?
- Jag har väldigt ljusa minnen av min uppväxt där. Det är nog en ganska så perfekt stad att växa upp i – inte för stor, inte för liten. Det fanns mycket att göra, både som barn och tonåring: Mariebergsskogen, muséeparken, parkleken på Orrholmen, UNO (Ungdomens hus). Jag stod, och står fortfarande mina föräldrar och min syster, väldigt nära. Jag är väldigt glad över att båda mina föräldrar var så närvarande under min uppväxt. Jag är dock extremt olik mina föräldrar, de är båda hårt drillade barn av idrottsrörelse-Sverige, även om pappa är rätt musikalisk. Jag valde kulturen istället för idrotten väldigt tidigt och hade min kreativitet närvarande mest hela tiden.
- Jag drömde mig bort mycket i min fantasi. Jag gjorde ofta små serietidningar och skrev berättelser – jag gjorde även fan fictions om Star Wars och James Bond. Jag tror att jag också var ett väldigt ensamt barn stundtals, för att jag valde det själv. Min fantasi var ibland kanske en roligare plats än den verkliga, det låter deppigt. Men jag tror jag tänkte lite så. Jag tror också att jag är väldigt präglad av att vara arbetarklass, eller i alla fall av undre medelklass. Vi hade aldrig råd att resa utomlands eller ha något lyxigt sommarhus. Men det behövde jag ju inte, jag hade min fantasi och mina föräldrar som hela tiden stöttade mig och såg till att jag och min syster hade den bästa möjliga uppväxten. Något som faktiskt är viktigare.
Hur påverkades du av din skoltid?
- Jag tror att den här arbetarbakgrunden har gett mig ett driv, ett jävlar anamma som hjälpt mig i livet men kanske också stjälpt. Ibland triggar det mig, och ibland ger det mig ett otroligt dåligt självförtroende. Jag tror de där känslorna grundar sig i ett väldigt stort klass- och bildningskomplex. I stort sett alla mina vänner under min uppväxt kom från akademikerhem, och jag vägrade låta mig bli behandlad annorlunda på grund av det. Min tävlingsinstinkt är nog enorm av det och jag pluggade oerhört hårt i perioder. Jag hade väldigt fina vänner under högstadiet, men vi splittrades när vi skulle börja gymnasiet. Trots det tror jag att det fanns en del mörker. Första gången jag var riktigt deprimerad var på högstadiet. Jag tror att det fanns stråk av, vad många skulle kalla för, mobbning i mellanstadiet. Det finns de som har det mycket värre och jag vill minnas att jag alltid sagt ifrån och inte låtit det påverka, men det finns vissa saker som hände som har märkt mig ganska hårt och som fortfarande gör ont när jag tänker på det.
Minns du när du höll i ett instrument första gången?
- Jag vill minnas att min mosters man spelade mycket gitarr för mig när jag var liten. Det var säkert då jag höll i ett instrument första gången. Pappa spelade även trummor i ett hobbyband när jag var liten så det fanns säkert många tillfällen när jag fick vara med i replokalen. Men jag har en tydlig bild från en musiklektion i högstadiet när jag insåg att jag faktiskt kunde spela lite gitarr. Tror det var Paul Ankas låt Diana som var den första låt jag lärde mig spela. Det var en häftig känsla, lite sådär magiskt – att ”oj, kan jag verkligen det här”. Sen fick jag min första gitarr i nian.
Varför hamnade du i Stockholm till slut?
- Jag hade tagit studenten och ville lämna Karlstad kvickt. Jag tror att jag var rätt trött på Karlstad, jag var liksom färdig med stan. Inte av någon särskild anledning eller så, jag ville bara vidare någon annanstans. Och jag har nog alltid velat vidare, drömt om större städer. Så jag började plugga i Stockholm.
Säg att du skulle beskriva nya albumet som en plats, vad är det för en slags plats?
- Det är en ganska kall plats. En plats jag är väldigt rädd för. En plats där vi inte ser varandra utan liksom flyter fritt i universum utan hänsyn eller respekt för varandra. Men det är också en plats där det finns ett motstånd och en förhoppning om en annan väg, en annan plats. En plats där vi faktiskt tar hand om varandra. Man skulle kunna säga att det är en plats som längtar.
De låtarna jag fastnade mest för på albumet är Människoätarna och Alltid så ensam, vill du berätta lite mer om dem?
- Vad kul. Jag är väldigt nöjd med båda låtarnas produktion. Något jag laborerat med rent soundmässigt när jag spelat in Hierarkin! är monotoni, men också dynamik. De två kanske motsägelsefulla krafterna avspeglar sig tydligt i de två låtarna. Människoätarna handlar om otrygga anställningar, och i ett större perspektiv: makt. Jag har själv jobbat på ett ställe där jag känt mig väldigt otrygg, med en chef som bröt ner en. Låten är lite ett ”fuck you” till den typen av situation. Alltid så ensam är nog den mest raka och odiffusa text jag skrivit. Den handlar helt enkelt om ensamhet, svaghet och hur vi är så rädda för varandra. Den jobbar med groove på ett sätt jag inte gjort tidigare, den kanske är lite enformig men den är samtidigt galet svängig. Tror det är basgången och hur den arbetar med det monotona men tunga beatet som gör hela låten.
 |
| Omslaget till Hierarkin! |
Är det någon låt på albumet som du känner lite extra för?
- Jag skulle egentligen vilja lyfta fram hela albumet i dess helhet. Tidigare när jag gjort musik har jag siktat men ofta missat slutmålet – det vill säga det jag hör i huvudet. Jag tror att Hierarkin! ligger väldigt nära vad det var jag ville uppnå, jag är åtminstone på rätt spår – vilket är härligt.
- Ska jag lyfta fram någon låt som är lite extra nära så är det Dom gemensamma banden. Under förra hösten med #metoo så vaknade någonting i mig. Jag har hela tiden velat kalla mig för feminist men har sällan lyft ett finger för att bidra till den feministiska kampen, kanske för att jag varit lat – kanske för jag inte vetat vad min plats som cis-man ska vara i den kampen. Men under #metoo kände jag att någonting måste hända. Så jag engagerade mig i Män för jämställdhet och började utforska vad jag kan göra för att bidra för att krossa patriarkatet. Men jag började också titta på vad jag gjort, eller inte gjort, för att upprätthålla patriarkatet. Män för jämställdhet jobbar mycket med självreflektion i samtalsgrupper och jag inspirerades väldigt mycket av historierna jag hörde i samtalsgrupperna. Det finns gemensamma band mellan oss alla och om vi bara börjar prata med varandra så kanske vi kan börja förändra och stoppa en massa destruktiva saker i samhället. Som det sexuella våldet. Men också stoppa det faktum att självmordsstatistiken bland män är så otäckt hög, troligtvis eftersom män är så dåliga på att ta sina känslor på allvar och be om hjälp. Så låten handlar om det – banden som binder oss män samman. Sen är jag nöjd med hur syntarna i låten smälter samman så fint med gitarrerna. Och Robert Nord, som är gitarrist i Candide Baby, lade ett kort men effektivt gitarrsolo!
Vad är det som attraherar dig i elektronisk musik?
- Det kyliga med det. Tycker det finns en atmosfär i elektronisk musik som inte går att uppnå på annat sätt än med synthar och trummaskiner. Men det finns också en aspekt i det som är att det låter framtid. Trots att elektronisk musik är så sjukt mainstream i dag och är en del av all modern popmusik så känns fortfarande synthen som framtidens instrument. Det är något sjukt spännande med det.
Textmässigt skriver du om både samhällets mörker och mer personligt mörker. Känner du att dessa hör ihop och påverkar varandra?
- Jag går lite efter filosofin – så i det lilla så också i det stora. Jag har tidigare skrivit väldigt navelskådande texter. Men här har jag försökt lyfta blicken lite. Det är fortfarande väldigt personligt eftersom jag tittar på världen med just mina ögon. Jag tror absolut att samhällets mörker och det personliga mörkret hänger ihop – man påverkas ju av det som händer i världen hela tiden.
Du skriver även låtar till Candide Baby, tänker du annorlunda när du skriver låtar till bandet?
- Egentligen inte. Alltså texterna är på engelska med Candide Baby, men min ambition att hitta den perfekta låten är lika levande där. Sen jobbar jag kanske mer med riff och så. Men i det stora hela är det samma process.
Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Jag vill kunna känna mig närvarande. Gör jag det så faller så mycket på plats och då tror jag också att de som lyssnar kommer tro på och känna det jag vill förmedla på ett mycket mer direkt sätt. Jag vill kunna gå in i musiken och känna ren glädje. Har man känt det några gånger blir det som ett gift och man kräver mer. Jag tror jag är en bra publikdomptör när det vill sig väl. De perfekta förutsättningarna är följande: Mycket publik som är levande och som är öppna. Bra ljud. Och bra medhörning, det är viktigt. För egen del är det också viktig att vara välrepad, uppsjungen och lagom nervös. Är man för avslappnad blir det trist att titta på, är man för orepad blir det en massa fel och ens självförtroende sjunker som en sten. Nu spelar jag allt mer sällan med det här soloprojektet, men det är ju samma känsla jag vill komma nära och det är samma förutsättningar som krävs när jag spelar med Candide Baby (som gör betydligt fler livegigs än när det bara är jag).
Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?
- En blandning av rätt uppvärmd, rätt mängd pepp i bröstet och rätt mix i medhörningen. Om vi ska snacka live. Ska vi snacka studio så är det ju lättare att fuska. Det handlar om att välja rätt tonart och våga ta i på rätt ställen. Men det är lika viktigt med texten, jag måste tro på det jag sjunger. Annars blir det fel. Det kanske därför jag ser det som väldigt viktigt att skriva mina egna texter.
Vad är du beredd att offra för musiken?
- Om jag skulle bli erbjuden en härlig turné hela sommaren skulle jag överge mitt sommarjobb omedelbart. Nä, men skämt åsido. Musiken kommer alltid vara närvarande och den kommer alltid vara min stora kärlek. Jag känner det så starkt att jag vet att den alltid kommer finnas där – det betyder att jag tror inte att något behöver offras för musikens skull om jag spelar mina kort rätt. Jag tror inte på motsatsförhållanden när det kommer till musiken, dvs. att man måste offra något för att få något. Men jag tror på planering, framförhållning och vilja.
Vilka ser du som de största svenska musikerna i ett historiskt perspektiv?
- Det finns fyra personer som jag tror både är de största svenska musikerna rent historiskt och som betyder sjukt mycket för mig som låtskrivare. Det är ABBA. Men ska vi tänka mer personligt så är Joakim Thåström, Joakim Berg och Karin Dreijer en treklöver som är otroligt viktiga för mig.
Vems skivsamling skulle du vilja lyssna igenom?
- Joakim Thåströms musiksamling verkar ju sjukt spännande. Han är ju inne på lite liknande grejer som jag – industrimusik. Jag kanske kan få lite schyssta tips.
Vilka skivor återvänder du alltid till?
- Det finns många. Kents Hagnesta Hill, Depeche Modes Violator, Nine Inch Nails The Downward Spiral, The Knifes Silent Shout, ABBAs The Visitors, Ulf Lundells Den vassa eggen, Devin Townsends Addicted, Kraftwerks The Man Machine.
Bara några månader till valet, vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer?
- Klimatet. Det ger mig kalla kårar att det börjar bli bråttom, samtidigt som så få verkar fatta hur allvarligt det börjar bli. Sen tycker jag en tryggare arbetsmarknad är viktigt, det pratas mycket om det från vänsterblocket nu men tycker ändå det borde uppmärksammas mer. Jämställdhet mellan män och kvinnor förstås. Och jämlikhet överlag.
När blev du själv politiskt medveten? Vad var det som fick dig att "tänka efter mer”?
- Det var nog i sexan när en klasskompis ifrågasatte med ett hånflin varför min familj bodde i en hyresrätt. Jag tror det här med klassklyftor blev väldigt tydliga för mig då, även om jag inte hade ord och begrepp för det. Jag började förstå under högstadiet på något diffust sätt att vänsterpolitik var det som kunde bryta klassklyftor men att engagera sig politiskt låg väldigt långt bort. Min politiska medvetenhet kom nog i gång på allvar när jag pluggade statsvetenskap på universitetet och jag började läsa på om ideologier. De ideologer jag är väldigt svag för är Karl Marx, förstås. Men också för John Rawls, som egentligen är ganska liberal – men som jag upplever hade ett starkt humanistiskt och socialt synsätt.
Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier?
- Att vi är så jävla elaka mot varandra. Sociala medier är nog det sämsta som kunnat hända ur den aspekten – en dörr mot människors äckliga mörker står vidöppen. Det skrämmer mig – jag hoppas verkligen det här med näthat blir något som det lagstiftas tydligare om snart.
Här nedan kan du lyssna på Hierarkin! och se musikvideon till Alltid så ensam!
