Stjärnorna tog skydd under äppelträdet medan åskan drog förbi. Du bar tillbaka min gråt långsamt men du hann innan natten tog slut. Inte ens mörkret orkar springa jämt. Barnen springer tills mörkret stupar. Själv har jag inte den orken längre. Du tittade dig i spegeln för att se om hjärtat låg rätt. Tidigare var det alltid så. Nu bar det inte riktigt längre. Behövde du tömma det? Visst går en igenom sitt hjärtas packning när en är på väg mot döden? Vem skulle inte?
Du satte dig på den plats där du ville bli begravd. En vitsippa låg utslagen bredvid dig. Förlorat mot solen i tre raka ronder. Du brukade äta frukost några hundra meter bort samtidigt som du alltid lyssnade till Da Capo med Anders Eldeman. Livet innebar något annat då, både för dig och för oss. Då kunde vi alltid ses. Snart skulle tidpunkten komma då det aldrig skulle ske igen. Jag förstår de som säger att aldrig är en mycket längre tid än alltid. Aldrig pågår så mycket längre. Livet är något som händer i ögonblick för att senare aldrig mer komma tillbaka. Aldrig pågår hela tiden, för alltid finns i ögonblick.
Gräset slet sina rötter av oro. Du gick ut och kom aldrig riktigt tillbaka. Du blundade mot mig och reste vidare. Så länge du var kvar steg du aldrig av värmen. Du försökte nog aldrig ens. Den var en del av dig. Nog fanns det mycket som skulle kunna få dig att dra kylan över dig, men ditt hjärta kom alltid emellan, du lät livet ta plats medan du levde. Jag undrar om jag kommer minnas din röst om flera år, jag är så rädd för att glömma bort den. En röst har så många delar. Jag saknar dem alla. Du tog mina andetag varje gång vi sågs och höll dem inne, precis som om de vore dina. Och det var dem förstås. Så även nu.
Du satte dig på den plats där du ville bli begravd. En vitsippa låg utslagen bredvid dig. Förlorat mot solen i tre raka ronder. Du brukade äta frukost några hundra meter bort samtidigt som du alltid lyssnade till Da Capo med Anders Eldeman. Livet innebar något annat då, både för dig och för oss. Då kunde vi alltid ses. Snart skulle tidpunkten komma då det aldrig skulle ske igen. Jag förstår de som säger att aldrig är en mycket längre tid än alltid. Aldrig pågår så mycket längre. Livet är något som händer i ögonblick för att senare aldrig mer komma tillbaka. Aldrig pågår hela tiden, för alltid finns i ögonblick.
Gräset slet sina rötter av oro. Du gick ut och kom aldrig riktigt tillbaka. Du blundade mot mig och reste vidare. Så länge du var kvar steg du aldrig av värmen. Du försökte nog aldrig ens. Den var en del av dig. Nog fanns det mycket som skulle kunna få dig att dra kylan över dig, men ditt hjärta kom alltid emellan, du lät livet ta plats medan du levde. Jag undrar om jag kommer minnas din röst om flera år, jag är så rädd för att glömma bort den. En röst har så många delar. Jag saknar dem alla. Du tog mina andetag varje gång vi sågs och höll dem inne, precis som om de vore dina. Och det var dem förstås. Så även nu.
