söndag 18 december 2016

Kent var musik som aldrig föraktade svaghet

Kent Trädgårdsföreningen, Göteborg 2012

Ett band som följt med mig i halva mitt liv, som både ätit upp och serverat ångesten. Som både varit fingrar genom håret och knivar genom själen. Jag var runt 17 när jag började lyssna på Kent. Första konserten var på Stockholms Stadion för 13 år sen. Den vita konserten. Min storebror skjutsade mig och min kusin dit och det var en fantastisk upplevelse. Det var samtidigt en period som var väldigt jobbig. Väggarna hade kommit närmare, rummet var mindre, hålen var större efter studenten, efter klivet ut i livet. Livet efter studenten är en stridsvagn som kör över allt, krossar allt det du lärt dig, allt det du trodde att livet skulle handla om. Det är ingen frihet en kommer ut till, även fast en intalade sig det. Därför var det så fint och viktigt att ha någonting att hämta min kraft ur. Musiken. Hagnesta Hill lyssnade jag samman och sönder och det är fortfarande den starkaste svenska skivan som släppts, när munspelet i Kevlarsjäl kryper fram är det en fantastisk känsla. Som alltid handlar musik om att känna och under den här perioden, för 15 år sen, så var Kent precis vad jag behövde. Texterna. Det var mycket metaforer, men inga omskrivningar, rädslan fick vara rädsla, tvivel fick vara tvivel och tårar fick vara just tårar. Jag är en osäker människa som inte alltid mår så bra. Fan, är det okej att känna så? Plötsligt spelades låtar om detta på radion, folk sjöng med och saker det inte alltid pratades så högt om kände många igen sig i. En är aldrig ensam även fast det känns så. 

Jag såg Kent två gånger under avskedsturnén, i Gävle och i Stockholm. Två avsked. Två känslokvaddade konserter. Det är märkligt det där, när en trodde att det var sista gången en gjorde något och så dyker ännu en chans upp. För någon natt sen så hällde jag upp lite julmust och spenderade en och en halv timme bara genom att titta på liveklipp som folk laddat upp från avskedsturnén. Tårar och uppsträckta armar som vajar mot varandra. Fantastiskt vackert och jag älskar att explodera till musik. De var med mig både i en tid då jag saknade många nära relationer och kände en slags rädsla för närhet till nu då jag känner att jag har så ont om tid, från Indianer till Den andra sidan. Musik som inte föraktade svaghet, utan snarare omfamnade den. Som skyddade oss mot livet som kom så snabbt efter att vi sprungit ut från skolan i våra vita hattar. 

2 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet Oskar....om Det fantastiska bandet Kent...forever
    Önskar dig en God Jul & ett Gott nytt År
    Kram
    Maggan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma Maggan :) Kommer sakna Kent, men fint att ha alla låtar kvar, all musik. Kram och tack för att du fortfarande läser :) Oskar

      Radera