Robert Hurula följer nu upp sitt debutalbum Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för med Vapen till dom hopplösa. Ljudbilden är mer smutsig, trots nytillkomna stråkar och syntar och uppgivenheten ekar över hela skivan. Hurula formulerar blod och det är så det känns. Det här är ingen musik som smäller ihjäl mörkret, som jagar bort det, utan den förklarar snarare varför mycket känns jävligt jobbigt. Den förstår och tar en i handen. Hurula fångar mycket av både samhället och relationer i texterna och särskilt märks sprickorna. Samhället behöver livvakter och ens inre behöver livvakter, men det finns ingen där.
Kom över nu är en av de starkaste låtarna jag hört på flera år, ”jag önskar jag kunde va så bra som jag borde, lyssna, jag försöker, snälla tro mig!”, sjunger Hurula och vädjar nästan desperat ”kom över nu”. Det finns en stor sorg som ligger över många rader, en utmattad sådan men inget sopas under mattan. Musiken talar samma språk som texterna. Den river upp och plåstrar om i samma ögonblick, skär och läker samtidigt. I Ont som jag känns det som att Broder Daniel har vaknat till liv igen, det är en väldigt tydlig referens över hela skivan, men sämre influenser kan en definitivt ha. Första albumet var mer direkt, mer lättillgängligt, medan detta mer handlar om en stark helhet som jag ser komma växa än mer med tiden. Det är dock live som Hurula är som allra bäst, när punkigt larm möter sorgsen eftertänksamhet ska du vara precis intill explosionen. Då känns den som allra mest.
Du hittar Vapen till dom hopplösa på bland annat CDON.
