Jag minns att jag tänkte att jag saknade det inre Kent, på de senaste skivorna hade bandet vänt sig bort från det inre, blivit en betraktare, en kritiker av omvärlden. I början var de något annat, de som duschade i ett nedsläckt badrum för att slippa se kroppen, de som var ängsliga, ensamma och hade svårt för den nakna närheten. I takt med att de skrikande gitarrerna försvann allt mer ersattes mänskliga svårigheter med samhällets svårigheter. Kritiken mot att göra allt för att bli sedd, kritiken mot ett kyligare samhälle där ingen hör hur högt folk än skriker, hur långt ner folk än lever. Jag minns att texterna på de tidiga skivorna fick mig att känna mig mindre ensam med mina känslor. Jag förstod den svåra närheten och att istället för att älska bröstkorgen full så skrek jag den tom. Jag identifierade mig med smärtan som skrek ikapp med gitarrerna i Stenbrott.
Det var sparkarna inåt som gjorde Kent speciella för mig. Att de vågade skriva om det. Det är så viktigt att också skriva om de som misslyckas, de som inte vågar, de som inte kan och precis det gjorde Kent. Det yttre Kent var kanske inte ett så mycket sämre Kent, men helt klart något annat, och texterna som sökte inåt berörde mig mer. Jag minns när jag och en vän i Stockholm satt en sen natt och spelade hela Hagnesta Hill på en bärbar CD-spelare. Vi sjöng med och insåg att det var det här vi sökte, orden som förstod, som inte ifrågasatte oss och det vi kände. Hagnesta Hill är fortfarande en av de bästa skivor jag hört.
Jag minns det avslutande spåret på Tigerdrottningen, Den andra sidan. Tidsbristen känns i raderna, åren går och en har inte längre all tid i världen. Det är något jag kan känna igen mig i. Tiden är värd allting, men som ung och odödlig så uppskattade jag det inte på samma sätt. När jag ser tillbaka på det tänker jag att jag borde uppskattat det mer, men det var svårt att uppskatta något jag trodde att jag hade oändligt av.
