tisdag 17 juni 2014

Du stängs om mig

Jag ser dig strömma in genom fönstret och kanske är det sista gången. Jag tänker på hur dina jackfickor åt mina händer, hur din hals åt mina läppar. Vi var skilda i avstånd, men nära i känslor. Skulle jag ta upp solen och lägga den mot mitt öra nu så skulle jag höra dig prata med mig. Så länge det inte går att hålla tillbaka hjärtat går det inte att hålla tillbaka tårarna. 

Jag vet inte om jag föredrar mörker i ordning eller ljus i oordning men du finns i dem båda. Jag släppte inte din hand när solen gick ut ur oss. Trots att jag kände hur våra händer började vissna gjorde jag inget för att förhindra det. Varför mynnar kroppen alltid ut i jord? Varför mynnar språket fortfarande ut i din mun? Skulle jag ta upp ljuset och lägga det mot mitt öra skulle jag höra dig sjunga. Så länge det inte går att hålla tillbaka hjärtat går det inte att hålla tillbaka tårarna. 

Solen vänder sig inte om och mina händer har börjat ta slut. Minns du hur du vände på solstrålarna med dina bara händer? Hur du vände på mig med din mun? Vinet, staden, maten och du lämnar kroppen. Det går inte hålla tillbaka hjärtat, det går inte att hålla tillbaka tårarna. 

2 kommentarer: