Vet du hur man tillverkar ett alldeles eget husdjur av gammalt skrot och vad som händer med de dikter som folk skrivit som de aldrig låter någon läsa? I Shaun Tans Berättelser från yttre förorten (Kabusa Böcker, 95s) får du reda på det. Tans böcker släpper på locket till fantasin, allt är möjligt och blir det, allt öser på. Det sägs att medan barn gör världar större så har vuxna ett slags behov av att förminska dem. Det blir för mycket information, någonting måste stängas ute. En sak jag själv aldrig vill stänga ute är fantasin. Med den kan vi få stjärnor att växa i det gråa, att få händer att växa ut ur långt gången ensamhet. Det allra vackraste är dock att dela fantasi med någon annan, få det omöjligt att verka möjligt.
Den förra boken jag läste av Shaun Tan var Det röda trädet. Jag tyckte den var fantastisk och ett slags vackert sätt att berätta mörkret för de yngre på. Världen är inte bara ljus, vi måste passera en hel del hinder för att nå dit. Till färgerna, till det röda trädet. Shaun Tans böcker är dock inte enbart riktade till barn, det är kanske i de hyllorna de kommer placeras i butiker och på bibliotek, men hans böcker har verkligen ingen ålder.
I Berättelser från yttre förorten skildras en vanlig förort där det mest ovanliga sker. I olika betraktelser får vi veta mer om en strandad sjöko på en villatomt, om speciella dykare, om hemliga rum i villor som rymmer fantastiska trädgårdar och om en expedition till kartans slut. Vad väntar där? Jag älskar att läsa om utbytesstudenten som bosätter sig i ett skafferi och lämnar något vackert efter sig, kanske en hel värld, kanske spår av den. Jag fascineras av berättelsen om hundarna som hämnas mannen som skjutit sin egen hund. På ett sätt är boken politisk, det finns berättelser i boken som vädjar till öppenhet och omtanke istället för stängda dörrar åt de främmande. Stäng aldrig din hand så hårt att inte en annan hand kan fatta den.
Boken innehåller betydligt mer text än Det röda trädet, men illustrationerna är minst lika vackra och som gjorda för att återvändas till. Betraktelserna rör sig mellan stort och smått, mellan vardag och speciella ögonblick i den, raksträckor och de spännande kurvorna, in till drömmen, in till fantasin. Vardaglig surrealism. Till och med innehållsförteckningen är fantasirik, gjord som en slags frimärkssamling. Fantastiskt! Det är precis som i Tans tidigare böcker inte bara ljus och värme som berättas, men kanske behövs som sagt det skrämmande mörkret för att värmen ska kännas än mer inbjudande. Det finns något poetiskt både i bilderna och i språket. Jag fylls av en slags värme som når in till hjärtat, som inte sliter sig, som inte drar sig undan.
