"Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen"

Min nästa bok, Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen, är tänkt att släppas nu i april/maj. Boken kommer vara på lite över 80 sidor och den kommer innehålla en del bilder, lite längre texter och dikter. Vore jättefint om så många som möjligt vill ha den. Observera att bilden ovan inte är bokens omslag.

Framtid är något vi ska få, inget vi ska förlora. Vare sig resan går genom länder eller genom en annan människa ska vi vidare. Vi ska bli till nya länder, nya språk. Vi ska inte sluta med allt och alla så fort allt inte är perfekt vilket det aldrig är eller kommer vara. Vi ska bli någons rötter och någon ska bli våra. 

Ett stort hjärta blir sällan för trångt. Om likgiltigheten gapar medan kärlekens mun är sluten, mata kärleken. Framtid är något vi ska få, inget vi ska förlora. Det här är dagarna jag levde genom dig, nätterna vi sov genom varandra.

Världen börjar i dina ögon och tar slut när du stänger dem. Läser du med hjärtat så minns du med hjärtat.

Shaun Tan - Berättelser från yttre förorten

Vet du hur man tillverkar ett alldeles eget husdjur av gammalt skrot och vad som händer med de dikter som folk skrivit som de aldrig låter någon läsa? I Shaun Tans Berättelser från yttre förorten (Kabusa Böcker, 95s) får du reda på det. Tans böcker släpper på locket till fantasin, allt är möjligt och blir det, allt öser på. Det sägs att medan barn gör världar större så har vuxna ett slags behov av att förminska dem. Det blir för mycket information, någonting måste stängas ute. En sak jag själv aldrig vill stänga ute är fantasin. Med den kan vi få stjärnor att växa i det gråa, att få händer att växa ut ur långt gången ensamhet. Det allra vackraste är dock att dela fantasi med någon annan, få det omöjligt att verka möjligt.

Den förra boken jag läste av Shaun Tan var Det röda trädet. Jag tyckte den var fantastisk och ett slags vackert sätt att berätta mörkret för de yngre på. Världen är inte bara ljus, vi måste passera en hel del hinder för att nå dit. Till färgerna, till det röda trädet. Shaun Tans böcker är dock inte enbart riktade till barn, det är kanske i de hyllorna de kommer placeras i butiker och på bibliotek, men hans böcker har verkligen ingen ålder. 

I Berättelser från yttre förorten skildras en vanlig förort där det mest ovanliga sker. I olika betraktelser får vi veta mer om en strandad sjöko på en villatomt, om speciella dykare, om hemliga rum i villor som rymmer fantastiska trädgårdar och om en expedition till kartans slut. Vad väntar där? Jag älskar att läsa om utbytesstudenten som bosätter sig i ett skafferi och lämnar något vackert efter sig, kanske en hel värld, kanske spår av den. Jag fascineras av berättelsen om hundarna som hämnas mannen som skjutit sin egen hund. På ett sätt är boken politisk, det finns berättelser i boken som vädjar till öppenhet och omtanke istället för stängda dörrar åt de främmande. Stäng aldrig din hand så hårt att inte en annan hand kan fatta den.

Boken innehåller betydligt mer text än Det röda trädet, men illustrationerna är minst lika vackra och som gjorda för att återvändas till. Betraktelserna rör sig mellan stort och smått, mellan vardag och speciella ögonblick i den, raksträckor och de spännande kurvorna, in till drömmen, in till fantasin. Vardaglig surrealism. Till och med innehållsförteckningen är fantasirik, gjord som en slags frimärkssamling. Fantastiskt! Det är precis som i Tans tidigare böcker inte bara ljus och värme som berättas, men kanske behövs som sagt det skrämmande mörkret för att värmen ska kännas än mer inbjudande. Det finns något poetiskt både i bilderna och i språket. Jag fylls av en slags värme som når in till hjärtat, som inte sliter sig, som inte drar sig undan. 

Livet är ingen dans på ris

Om man googlar "världens sma..." så dyker alltså dessa förslag upp, världens smartaste djur, världens smartaste man, världens smartaste barn och även världens smartaste hundras, medan kvinnor dyker upp först med "världens smalaste kvinna". Nu tänker säkert många att det inte är en särskilt stor grej, men det är viktigt att komma ihåg att minsta lilla sak alltid är en del av något större. Det är svårt att göra någonting åt det stora om man inte ser det lilla. Såhär ser samhället fortfarande ut till stor del. 

Söker man på "Women should" så dyker nästan enbart förslag upp om vad kvinnor inte ska göra, de ska inte ha några rättigheter, inte få rösta och de ska stanna hemma och vara slavar. De ska inte köra bil heller så klart så ni kvinnor som övningskör nu? Lägg ner, det är inget för er! På Facebook finns exempelvis flera grupper med namn som "Kvinnor ska inte ha rätt att köra bil" och sidan "Hur i helv*te kör han egentli.. Aha, det var en kärring." gillas för närvarande av över 30000 människor. Kanske är sidorna menade som något slags skämt, kanske inte. 

Sverige är i alla fall väldigt långt ifrån att vara ett jämställt land och världen är väldigt långt ifrån att vara en jämställd värld. Kolera är så klart bättre än pest men fortfarande kolera. Vi ska inte slå oss för något bröst och tro att vi är så bra, för så är det fortfarande inte. De som engagerar sig för rättigheter är ofta de som får mest ris och livet är sannerligen ingen dans på ris. De får hatiska kommentarer kastade mot sig och får ofta höra att de är feta, fula, äckliga och har fått för lite sex. Det finns mycket som behöver spricka upp nu till våren och också väldigt mycket som behöver dra sig tillbaka. Vi behöver spricka upp som människor, ta in värmen och människor vi känner i den, men också inkludera människor vi inte känner i den värmen, människor som är långt ifrån, människor som inte kan göra sina röster hörda. Då tar vi ett viktigt steg, inte bara för oss, utan för alla.

Det finns en sång i varje själ, men inte en själ i varje sång

Jason Molina gick bort i lördags, endast 39 år gammal.  Så sent som i januari tidigare i år hölls en svensk stödkonsert för Jason Molina på Södra Teatern i Stockholm, där bland andra The Tallest Man On Earth deltog. Tyvärr lyckades han aldrig tillfriskna från sviterna av de missbruksproblem han lidit av.

Jason Molina startade Songs: Ohia 1996 och gav ut sju album under det namnet innan han, mitt under en turné, bytte namn på projektet till Magnolia Electric Co. Det kändes som att hans röst hade levt längre än Jason själv. Och naturligtvis kommer den fortsätta att leva vidare. Insidan lever alltid vidare, men var ska den ta vägen när kroppen tar slut? I det man har gjort, där man har gått, det man har rört? Sångerna kommer alltid att spelas, musiken kommer aldrig tystna.

Låtarna var ofta präglade av en djup sorg, ibland slog hoppet till, men bara i enstaka stunder, ibland vann de ögonblicken över mörkret, ibland hann de först fram. I Blue factory flame från 2002 sjöng Molina ”when i die put my bones in an empty street to remind me of how it used to be”. En reva i livet, en öppning för döden. Till slut blir sprickorna för många, för stora. Sprickorna fanns även i kärleken, eller i sökandet efter den. I Being in love från 2000 sjöng han ”Being in love means you are completely broken”. Livet i sina allra bräckligaste stunder, sina allra bräckligaste färger. Inte alltid stolta färger, men ärliga. Där han grävde efter kärleken fick han bara mörker med sig. Hur mycket hjärtat än sväller kan kärleken fortsätta vara mager. Ibland är det bara så. Själen fortsätter dock längta. Det finns en sång i varje själ men inte en själ i varje sång. Jason Molina lyckades dock ofta.

Läs skivbolagets pressmeddelande om Jason Molinas död här.

"Jag behövde ett brustet hjärta för att ha något att säga"

Foto: Kennet Ruona

Oskar Skog, 42, debuterade nu i mars med romanen Pojken som fann en ny färg (Forum), en berättelse om kärlek men också om svårigheterna med den, vad som drar oss samman och vad som kan dra oss isär, om vad barn ser och vad vuxna aldrig kan lära sig att se. Medan barn förstorar världen lär sig vuxna att förminska den. Om ett barn som är annorlunda. Kanske har inte alla möjlighet att se nya färger, men kanske i alla fall nya sätt att se dem, att se på varandra, finna nya vägar att kommunicera på, att finna varandra, lära sig att acceptera svårigheter och olikheter, se möjligheterna.  

Vill du berätta lite om boken?
- Pojken som fann en ny färg är min debutroman. Det är en berättelse om kärlek, om glädje, om saknad och sorg. Jag ville skriva en bok som kändes som en film. En bok där varje kapitel är som en bild och som skulle gå snabbt att läsa. En bok som man ska vilja läsa i ett andetag och också faktiskt kunna göra det. Där man kan gå tillbaka till olika bilder igen, hitta sina favoriter och finna nya upplevelser i samma texter.

Till viss del så är boken sann som jag har förstått det? Om än inte allt?
- En tredjedel av boken är min version av sanningen. Min verklighet. Nu är inte det nödvändigtvis samma sanning eller verklighet som någon annan som varit med i de specifika situationerna har. Vi delar situationerna, inte nödvändigtvis innehållet i dem. Det är min upplevelse. Den andra tredjedelen är en sorts förstärkt verklighet, händelser som har inspirerat och påverkat mig, som jag tagit och gjort något nytt av dem. Den sista är helt påhittad. Vad som är vad får man själv bestämma.

Var hittar du annars din inspiration någonstans?
- Jag har fyra, tydliga: den första är popsånger. Jag gillar hur popsånger säger väldigt mycket utan att berätta allt i detalj. Att man kan leva och dö under tre minuter. Att ett ”oh yeah, yeah, yeah” kan betyda allt. Den andra är Erlend Loe, vars författarskap jag har följt sedan jag hittade Naiv, Super och trodde att den handlade om mig. Den tredje är Jan Stenmark, hans sätt att kombinera texter med bilder och den sista är Roy Andersson och hans filmer. Det finns väl en röd tråd här, om att berätta mycket med hjälp av lite.
 
Vad var det som var svårast med att skriva boken?
- Eftersom en del av den här berättelsen är min sanning har jag levt kvar i situationen. Det är svårt att ta nästa steg, gå vidare, när boken lever kvar. Det är lite som att vakna varje morgon och upptäcka att det är samma dag, igen.

Boken har även ett soundtrack, hur var tanken bakom det?
- Jag förstår inte varför inte böcker har soundtracks! Allt annat har ju det. Nu är inte tanken att man ska lyssna på det under tiden man läser, men flera av de här popsångerna som är med på soundtracket har varit en del av resan när jag skrev boken, samtidigt som jag försökt pussla ihop någon form av tematiskt sammanhang. Där en del av låtarna, och stämningarna i dem, speglar berättelsen. Där vi börjar i det lyckliga ruset från Håkan Hellström, via Nordpolens kallt konsterande ”jag måste ut / dom tror jag är besatt av filmer utan lyckligt slut” för att avsluta med kanske den bästa meningen som någonsin skrivits i ”här har man alltid med sig”. Sanningar man bara kan få från ett barnprogram.

Du har fått väldigt bra betyg för boken än så länge, hur mycket påverkas du av recensioner?
- Det är inte min berättelse längre, den är andras att läsa, uppleva och tolka. Så jag försöker tänka att deras sanningar om boken är lika riktiga som min egen. Men jag läser ju allt, jag har googlat mitt eget namn så mycket den senaste tiden att jag börjar få upp nätannonser för Pojken som fann en ny färg när jag är ute på internet. Det är klart att de påverkar.

Innan jobbade du inom socialtjänsten i Malmö. Hur kom det sig att du började skriva?
- Jag har alltid skrivit. Eller ritat serier. Eller haft drömmar. Så det har varit en del av livet, men ofta bara som idéer i huvudet som jag fantiserade fram när jag byggde världar i försök att somna om nätterna. När jag slutade inom socialtjänsten började jag skriva för spel på nätet, något jag gjort lite grann tidigare, och plötsligt fick jag frilansuppdrag och kunde börja tjäna pengar på det. Och så har det, på något märkligt sätt, rullat på. Ambitionen har alltid varit att skriva böcker, men det verkar som jag (precis som de bästa popsångerna) behövde ett brustet hjärta för att ha något att säga.

Du skriver väldigt minimalistiskt, är det viktigt för dig att inte vara ”för” övertydlig?
- Jag gillar det minimalistiska. Jag gillar inte målande beskrivningar, jag gillar inte att få reda på hur allt ser ut, vilka miljöer karaktärerna rör sig i, vad de har på sig. Det tar onödig plats.  

- När jag beskriver något specifikt, utan att säga något om det, kan det bli allmängiltigt. Det är det jag hoppas. Att det är känslorna i sig, det som sägs, som är det viktiga. Linjen i berättandet, inte det som händer på sidorna om den. Jag behöver inte berätta att de har storblommiga tapeter. Det kan läsaren själv göra sig en bild av. På det sättet ser huvudpersonerna i Pojken som fann en ny färg olika ut beroende på vem som läser det, vilka referensramar de har. De kan placera in de här personerna i berättelsen i sin egen verklighet. Jag tror, och hoppas, att det kan göra det starkare.

Vad läser du själv?
- Jag har inte kunnat läsa så mycket sedan jag skrev den här boken under sommaren 2011. Det är som om alla mina ord tar över och gör att det inte finns plats för andras. Som om jag inte kan ta in mer. Jag hoppas kunna hitta tillbaka, för det finns inget medium som är lika intressant när det görs rätt.

Det är många som undrar kring det här med färgen, vad den har för symbolik, vill du berätta mer om det utan att avslöja för mycket?
- Det här är en av sakerna som jag vill ska vara öppen för tolkningar. Att man ska få chansen att ta det till sig på ett sätt som betyder något för en själv. Det har gjorts paralleller till autism, till akai ito, till att färgen (och pojken) är en sorts metafor för parets förhållande i boken. Det kan vara kärleken, bandet, religion. En sång. Eller känslan av att vara barn och att vad som helst kan hända om man bara öppnar ett fönster och går på moln. Jag har min version av vad färgen är och jag har lämnat några ledtrådar till det i berättelsen.

Du har samtidigt börjat på en ny bok, Legomannen, kan du berätta lite mer om den?
- Manuset till Legomannen är klart och jag ska skicka in det till förlaget när jag gått genom det ett par gånger till (eller hundra). Om Pojken som fann en ny färg handlar om att förlora så handlar Legomannen om att hitta. Att våga hitta. I Pojken... faller saker sönder, i Legomannen byggs det upp, bit för bit igen. Det är inte Pojken som fann en ny färg en gång till, men de båda böckerna rör sig i samma universum. Och så finns det Lego!

Oskar Skog skriver även för spelsiten Loading. Du kan köpa Pojken som fann en ny färg på bland annat Bokus och lyssna på soundtracket här. Gör gärna det! 

Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

När Håkan Hellström var sjutton år skrev han en novell vid namn Jag & Frank Sinatra, han skrev om att rädda Henne från att bli överkörd av en spårvagn. Hon som alltid krossade honom under foten. Men Frank Sinatra fanns där, som idol och vän, storstadsromantikern Frank. 1961 sjöng Frank om när han var sjutton, tjugoett och trettiofem i It was a very good year. På Håkan Hellströms nya singel sjunger han om när han var sexton, tjugofyra och nu när han är trettionio. Vad har förändrats? Kanske är allting samma? Kanske består livet fortfarande av ögonblickliga fantastiska möten, uppslitande hjärtesorg och skakande musik. En del spenderar halva sin vakna tid i replokalen, andra spenderar halva sitt liv åt en jakt, på kärlek, på värme. Ändå är den alltid framför er, för svår att nå fram till. 

Förut handlade Håkans texter mycket om drömmar och om att aldrig egentligen komma dit, nuförtiden är det en mer reflekterande Håkan. Han ser sig själv i spegeln men ser sina passerade år titta tillbaks. "Jag är trettionio, jag är ett tappat självförtroende, en pojke från förr är tillbaks igen, han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen." Ju äldre man blir desto längre ner i själen ser man. Han är kanske lyckligare numera, men kan lyckan gå så kan den också tappa fotfästet. Samtidigt som saker dör, så finns det något som alltid kommer leva vidare, alltid vara på samma sätt. Samtidigt som Håkan lägger sig med kärleken bredvid sig så sover han sked med ett sargat självförtroende. Låten känns som en fortsättning på River en vacker dröm. Både tro och tvivel. Alltid lika mycket av de båda. Sen kan man tycka att det låter som Johnossis Dead end eller The Killers When you were young, men känslan låter alltid högre än referenserna. Känslan styr en åt rätt håll, välj att se den istället för att se förbi den. Andningen kommer att släppa taget men lita på de ögonblick då den väljer att gå upp för att trycka sig mot någon annans. Älska tills kärleken stupar.

Det kommer aldrig va över för mig är en fantastisk låt. En låt som har luften i armen och i alla steg den tar mot värmen. Snart är vi där.

Läs recensionen av fullängdaren med samma namn här. 

Vi är samma sinne

Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen. Hjärtat skiftar i schackrutor av ljus och mörker. Jag vill vakna i en tyst kropp, stiga upp, jag med det ena benet, du med det andra. När du borstar tänderna blir mina rena, när jag dricker släcker jag din törst, du är min längtan som fyller din mage, när du pratar är det mina ord som kommer ut och din tystnad genomborrar min röst. Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen.

Jag är dålig på att kombinera min längtan efter att älska med förmågan att göra det. Jag talar till hjärtat men det ekar övergivet. Passion? Vad är det? Det som springer mot bröstet gång på gång och stångar sig blodigt? Det som har min själ upp till hakan? Kanske är det allt. Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen. Kommer du mogna i min hand? Kommer känslorna jaga oss både i lek och förtvivlan? Kommer vi vara fångade i det förflutna utan någon chans att fly? Går mina ord rätt igenom dig eller stannar de kvar? Släpp mig och det finns bara tystnad, bär mig, och det finns fortfarande sånger.

Resten kommer efter det

Måste man låta sig inredas när någon vill flytta in i en? Och till hur stor del? Hjärtat går inte att anpassa efter vem som tar emot det. Det enda sättet att älska är helt enkelt att bara fortsätta älska. Resten kommer efter det eller så kommer det aldrig. Hjärtat har sin egen takt, det uppfann inte hjulet och det finns flera anledningar till det. Den enkla vägen leder en inte alltid rätt. Lycka måste alltid göra en större, inte mindre. Vägen dit är plötslig, ögonblicklig, vägen tillbaka är hemsk. Flyttar du in är mitt hjärta det enda du kommer mötas av. Resten kommer efter det eller så kommer det aldrig.