tisdag 17 april 2012

Till sist du

Det förflutna rinner inte iväg från oss, vi har möjlighet att gå tillbaka. Ha dragkamp med försvunna stjärnor, plocka upp det vi har tappat och laga det andra har haft sönder. Men allt som oftast är våra minnen övergivna områden, ljusår och åter ljusår ifrån våra kroppar. Vi vågar inte stanna upp av rädsla för att våra minnen ska hinna ifatt oss och förbi. Vi gör så mycket av rädsla och tror att i takt med att bilarna och hemmen blir större så kommer allt kännas bättre. Äkta glädje ska inte behöva utvidgas. Den glädje som kräver större och större utrymme gör människan mindre och mindre. Det är vi själva som skapar dessa övergivna områden, först våra minnen, sedan oss själva. Vi blir övergivna platser, förbipasserande, händer som stöter emot men som inte lämnar spår. 

Vi möter främlingar på kaféer, på spårvagnen och i spegeln. Vi möter dem i våra händer, i sängen, mot tänderna när vi kysser dem, mot kroppen när vi älskar. Främlingarna växer upp och blir till ord, kärleksförklaringar under uppeliggarnätter, alla får ett namn. Vi sitter rygg mot rygg med regnet, med solen, med snöflingorna. Genom alla årstider formar vi varandra till det liv vi drömt om att få. Vi lär våra kroppar att dansa med taket i fötterna, lär oss detaljer om varandra, var alla mjukhet finns, hur vi låter och rör oss i sömnen. Man lär sig så otroligt mycket av att se ens älskade sova. Det är på natten relationer förändras. Tidens gång. Vi skapar något som vi samtidigt blir så rädda för. Allt som finns utanför ens skinn och ben kan försvinna. Bara själen är säker. Minnen skapas bara av saker som kan gå bort, ta slut och ramla av. Men tidens gång gör att det är värt det. Allt är värt det. Vi måste låta någon annan komma in i vår rädsla. Till sist hittar vi minnen som vi vill ska hinna ifatt, det förändrar inte tidens gång, men det förändrar oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar