För några år sedan så brevväxlade jag med Klara Söderberg. Hon avslutade sina brev med att citera John Lennon och ”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one”. På internet länkade hon ibland till lite låtar hon hade spelat in. Jag minns att jag fastnade för Pervigilo som senare gjordes tillgänglig på deras debut-EP Drunken trees. Då trodde jag inte att First Aid Kit skulle bli så stora, men kanske är det så att världen kommer till en om man verkligen kämpar för det. Systrarna Johanna, 21 och Klara, 19 har verkligen skapat ett unikt uttryck av någonting gammalt. Deras musik blickar inte direkt framåt utan refererar gärna till äldre folkpop och country, men med sina röster skapar de något vackert som tar avstamp i andras erfarenheter.
Den senaste skivan, The lion’s roar, är i grund och botten samma sak som de gjort tidigare, men i en något större skala. Utan att närvaron försvunnit. Duon låter aldrig ängsliga, aldrig som att de ifrågasätter sin plats i världen eller i sig själva, och när de starka rösterna möter 60tals-romantiska melodier låter det fantastiskt. Balladen In the hearts of men och countrypoppiga hyllningen Emmylou är två av de allra bästa låtarna ni kommer höra i år. Klara och Johanna sjunger fantastiskt var för sig men det är i rösternas möte det allra finaste finns. Tidigare har problemet varit att låtarna inte riktigt matchats duons röster, men här klingar samspelet mellan de vokala insatserna och musiken väldigt fint. Två röster präglade av svenskt vemod sjunger amerikanska drömlika sagor. Det känns som att duon inte tänker så mycket på hur de ska tas emot, utan mer att de känner efter och utgår från sig själva, vad de vill nå, nu när de första drömmarna redan är nådda. Jag hoppas att det här bara är början. Lägerelden sprider sig genom magen och ut i hela kroppen. Väldigt fint.
