söndag 6 september 2009

en stund på jorden

jag såg en teckning i en bok, "du är hos mig ändå"
där ett barn skrivit "pappa och jag hade det jätteroligt"
målat karuseller runt om
när han var nio hade hans pappa dött
sen hade han målat detta på en lektion i skolan
det är fint, på många sätt
det måste ändå vara bland det finaste
att kanske bara vara med
ens barn eller syskonbarn

inte göra något speciellt
och sen nästa dag gör ens barn teckningar om det
förklarar hur roligt man har haft det
jag vet inte
men att göra andra glada är nog alltid finare än tvärtom

åtminstone lite, lite

och inatt gick jag hem genom nattgöteborg
gubbar står och kissar lite här och där
och saker som ”drick inte mer nu, älskling, jag mår dåligt av det”
"men jag har bara druckit en öl"
och ”jag älskar ju dig... helvete... jag ville inte kyssa henne” hörs
munnen är full, men orden tomma
det blir lätt lite löjeväckande
där allt har ett pris, men inget värde
och sen när kysser
man någon för att man inte vill göra det?
när rör man någon just för att man inte vill?
det blir både ryggradslöst och falskt
och det känns så onödigt, allt
"jag ville det inte, så det var därför jag gjorde det"

jag skulle inte kunna kyssa någon om jag inte ville det
och jag skulle inte dricka mer än jag klarar av att hantera
särskilt inte om någon jag tycker om skulle må dåligt av det
jag skulle inte trivas då
jag skulle finna det jobbigt och fel - för mig
och egentligen handlar det inte om något specifikt
utan att man gör något som man vet om kommer såra
och förstöra så mycket
om det inte är något man vill göra
alltså, såra någon - varför då göra det?
det är inte så svårt egentligen
vill man inte göra något
så är det ju bara att inte göra det

och det är så mycket som märks sena kvällar
då människors kroppar och personligheter
blir till klagomål istället för vad de egentligen är
jag tror det är svårt att ändra på sitt ideal
och det är ju inget fel i sig att ha ett ideal
det relevanta är hur pass dåligt det får en att må
att man inte uppfyller sitt eget ideal
samt vad det är för typ av ideal
att vara så smal att ens kinder är
insjunkna och revbenen tydligt sticker ut är direkt farligt
och således inte ett ideal som är värt att eftersträva.

6 kommentarer:

  1. Shit Oskar. Jag älskar när du skriver sånthär! Du gör det så jäva otroligt fullkomligt träffsäkert att jag inte vet ifall jag ska falla på knä framför dig eller gå och sura i nått hörn av avundsjuka...
    Egentligen är du typ världens starkaste människa, man behöver inte ha glidit fram genom livet på nån jävla räkmacka och man behöver inte skrika ut allt man har att säga för att vara stark. För jag lovar att det finns ingen som går oberörd när du skriver sånt här. Nazizterna kan ha hur mycket stålhätta de vill och slåss så mycket de vill, de är ändå besegrade. Och alla äckliga mansgrisar som sitter därute och vräker sig i en soffa med sin öl medan deras fruar gör allt blir så små och betdelselösa, de kan inte bräcka ens en tjej på 45kg när du skriver så starkt som det här.

    All min respekt du är bäst.

    SvaraRadera
  2. Kände att jag var tvungen att kommentera det här också.. :)
    fallet är ju så att jag skriver på en bok och det är precis sånt här jag vill läsa när jag inte läser annat och det är inget annat än skitbra (och dina texter är ju verkligen så vackra) Känner dig inte men de träffar rakt i hjärtat, hur klisché det än låter.
    Väntar otåligt på ett nytt inlägg.

    Michelle

    SvaraRadera
  3. madeleine: vet inte vad jag ska skriva riktigt som svar, så nöjer mig med ett tack för att alla dina jättejättefina ord :)

    michelle: tack så jättemycket! skriver kanske inte så jätteofta här, men då och då i alla fall. vad är det för sorts bok du skriver på? :) tack för att du läser :)

    SvaraRadera
  4. inget att tacka för! Läser ju mer än gärna, klickat in ett flertal gånger (mobbat?) för att se om du hade uppdaterat.

    Det är en mix av fact & fiction.
    Blev uppmuntrad till att skriva en bok för ungefär ett år sen av en lärare och sedan dess har jag skrivit i perioder, nyligen kommit igång igen. :)

    Michelle

    SvaraRadera
  5. Det är fint formulerat. Det är fina ord och rader. Men det finns någon slags underliggande ilska, som inte på något sätt accepterar människors fel och brister. Och du skriver att du själv aldrig skulle göra något sådant, men man gör fel någon gång. Du kommer göra fel någon gång och sen kan du aldrig mer skriva så. Med det hårda bakom orden. Att du är fläckfri och skulle aldrig, aldrig.

    SvaraRadera
  6. lyckorusimagen: tror att du övertolkar lite. först: alla människor har/gör fel och brister, det är inget konstigt med det, ingen är perfekt och det finns alltid något, och det är verkligen inte så att jag inte har någon acceptans för det eller att jag känner något hat mot alla som inte är perfekta. som om någon är det... däremot tror jag människor kan vara "perfekta" för en, på ett känslomässigt plan. sen: jag kommer också göra fel, jag är knappast felfri, men om jag är kär i någon så kommer jag inte kyssa någon annan än den jag är kär i. att jag tycker så tycker inte jag att det borde tolkas som att jag tror att jag är bättre än någon annan, det tycker jag inte, det är bara ett val för mig. jag tycker otrohet är fel, därför kommer jag aldrig vara det, så enkelt är det. det skulle få både mig och den jag tycker allra mest om att må dåligt, så varför utsätta sig för något sånt? jag vet att jag kommer göra många fel, men att vara otrogen eller något liknande kommer jag aldrig någonsin vara. aldrig.

    SvaraRadera