måndag 27 juli 2009

we go back and back to the same scenes, the same words

om nätterna då det är alldeles för mörkt för att läsa
lyckas jag ändå läsa orden som är skrivna längs dig

vad det än är som sänder ut mig i din rymd
som gör att det känns som att
jag kan röra känslorna
som får det att kännas som om
känslor har en fysisk form, en hel kropp
vad det än är, så är det allra starkaste

jag vill lägga mina fingrar över känslorna
hålla dig i ena handen, regnet i den andra
utanför och inuti
oskiljaktiga nätter och ’lämna mig aldrig ifred’
vi öppnar natten och låter den som är utanför komma in
och det blir svårt att säga 'hej då'
med inlevelse när man menar raka motsatsen

du är koordinaterna som visar var mina känslor finns
och vi kastas in, som ögonblick
i varandras liv, om och om igen

kvar finns ett ord att säga
som sammanbinder avståndet mellan oss
och gör det till blott millimeter
tillfälligheter och värme, säga eller vara tyst
där tankar ligger sida vid sida
ögonblicket står på vid gavel
öppna helt eller inte
’berätta allt nu’
ett mönster av stjärnor
sammanflätade till ett enda ord
men med vad skulle jag annars kunna beskriva allt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar