ibland när vi pratar med varandra blir dina ord som
koordinater som sprider sig över mig
56,67° N över ryggen, 12,86° Ö längs underarmen
kanske är det vad jag är, ett koordinatsystem
en karta så att jag ska hitta dig
vad gör man med känslor som blivit
vana med att ha en för sig själva?
jag vet, troliga förklaringar ses alltför ofta som lögner
men jag lär mig långsamt hur du smakar
vet hur man blir mätt utan att öppna munnen
jag färglägger din lukt
vattnet koncentrerar sig på att vara blått
står och tittar när du kliver ned i badkaret
hjälper jag dig eller vill du någonsin bläddra bort min luft?
du svarar ’när jag andas ut, kommer andedräkten från din mun’
jag säger att jag vill vara fast mark för dig
ha rymd nog för dina stjärnor
och jag saknar inte stängsel
du behöver inte vara rädd för att falla ner
