måndag 28 juli 2008

sitta i dig tills det ljusnar

molnen gravstenar mellan varandra
det får mig att sakna dig mer, på nåt sätt
jag skickar ut en svag signal i din rymd
vilka koordinater har du?
jag saknar att sova trångt

du rör dig genom mina blodådror
våra kinder brukar mötas när vi borstar tänderna
när jag försiktigt för fingrarna
under min hals känner jag dina bröst
där dina händer slutar, börjar mina

du brukar gripa tag i luften jag andas ut
den kvällen drog du
min skjorta över huvudet
efter att ha knäppt upp de två översta knapparna
”jag sitter i dig tills det ljusnar, oskar”, sa du
det var som att du vaskade mig
jag hoppades att du skulle hitta mer än småsten

många nätter hör jag din mage längta
när vi sitter vid kanten av våra liv
jag tycker om att se dig blomma
att du valt mig att växa i
få ligga i din jord
hålla dina rötter på plats