vet du, jag har alltid undrat varför människor luktar så olika
varför man känner sig vilsen när man för en gångs skull hittat
hur man egentligen får känslor för någonting
jag trodde inte vi skulle träffas mer
efter första gången
sen berättade du om en döende gammal kvinna
hon hade svår cancer
som hade spridit sig till lungorna
hon brukade sitta på balkongen och dricka vin
hon hostade mindre då
ibland tog hon fram ett fotoalbum
fyllt med bilder på hennes förra man
men rösten brukade brista för lätt, för snabbt
när hon satt där, ensam i sin lägenhet
drömde hon sig tillbaka till sin ungdom
när hon var på dans i folkets park 1956
så såg hon ett ungt par
de höll varandras händer hela natten
du sa att vi var det paret
och så länge den gamla kvinnan fortsatte drömma
så skulle vi träffas igen
drömmar är väl bara verkliga så länge dem varar?
jag antar att det gäller kärlek med.
ibland var vi tvungna att balansera på taket utan linor
utan nät och utan att ens hålla i varann
och ibland verkade den andras närvaro
vara nog för att hålla oss uppe
som om längtan i sig själv var en tråd
osynlig och tunn
men kanske stark nog att ge någon stadga
när det blåste och vinglade.
stormarna slutade med att
jag låg med mina händer på din mage
och tänkte högt för dig
att om du inte vet om att jag lever
så är det inte riktigt som att vara vid liv
jag var så rörd över att ha dig nära
att min blick fuktades
du såg det, lät mig få veta det
och det var då jag förstod
att man bara kan bli rakt igenom lycklig
med en enda person
straffet är att man aldrig kommer glömma
varken stunden då man var lyckligast
eller personen
nu har gräset börjat klä av sig, åldras
jag sitter och målar upp septembernatten
stjärnorna ligger på rygg och iakttar
och längtan i min mage svälter ihjäl
efter dig, efter hud
jag går längs regndropparna
kramar om dem när de faller
man kan säga att jag dansar vals med regnet
i väntan på dig
och fortfarande är jag så rörd över din närvaro
att min blick fuktas
