fredag 31 januari 2025

Musikminne från OBBA

Foto: OBBA

Robert Blomgren debuterade med sitt projekt OBBA i november förra året. Singeln Kiss me black var punkigt driven elektronisk pop och jag gillar verkligen soundet. Robert har tidigare gjort sig ett namn i punkkretsar, bland annat genom sina insatser som sångare i Randells. Det bandets låt Kicks är fortfarande en av mina mest spelade låtar. Det är en låt som alltid fyller mig med glädje. OBBAs andra singel Last leaf vandrar i sorgens spår rent temamässigt men skiner starkt och soligt musikaliskt. Det är en fantastisk poplåt. Dagen till ära gästar Robert och hans OBBA bloggen för ett musikminne!

Det var något vi länge hade drömt om, den första riktiga spelningen. För oss, bandet New kids in the concentration camp, var det mer än bara ett gig. Det var en chans att få uttrycka oss, att stå där på scenen och säga vårt, med vår musik, våra låtar och vår energi. Och det var nervöst – så fruktansvärt nervöst.
 

Vi var unga och oerfarna. Vi kom från ett litet samhälle, där vår replokal var i byns prästgård. Trummisen, vars pappa var präst i byn, bodde där och vi repade i hans rum. Jag blir än idag full i skratt när jag tänker på den märkliga känslan av att vi, som ville förkroppsliga något så långt bort från präktighet och religion, repade under ett tak som präglades av just det.
 

Vi hade lyckats få en spelning, fråga mig inte hur, och det var ”Lilla Woodstock” som skulle bli platsen för mitt första riktiga gig. Det var en festival, lokalt förankrad, men för oss var det den största scenen vi någonsin sett. Jag hade köpt en liten gitarrförstärkare, en sån där som inte gör så mycket väsen av sig men räcker för ett ungt punkband som knappt har råd med nya strängar. Den lät förfärligt, ungefär som en trasig radio, men det var den jag hade så det var den jag tog med mig. Väl på plats var det dags för soundcheck. Jag var nervös, det var nog alla i bandet, men samtidigt exalterad över att äntligen få låta världen ta del av vår musik, vår protest.
 

Ljudteknikern kom fram till mig där jag stod med min lilla förstärkare i handen och såg på mig med en blandning av undran och tvekan. ”Ska du verkligen spela på den där?” frågade han, nästan som om han ville skydda mig från något jag inte riktigt förstod. Innan jag hann svara tog han min lilla, risiga förstärkare och ställde den åt sidan, som om den inte ens förtjänade att vara med i leken. ”Prova den här istället,” sa han och kopplade min gitarr till den största förstärkare jag någonsin sett. Den var massiv, en riktig best. Ljudet som bröt fram när jag tryckte ner strängarna var något jag aldrig tidigare hört. Det var rått, det var kraftfullt, och det var som om varje ton satte hela världen i rörelse. 
 

Vi räknade in och kämpade oss fram igenom låtlistan. Det var en magisk känsla och när vi gick av scenen så var vi inte längre bara ett gäng unga grabbar från landet som repade i en prästgård. Vi var ett band som hade spelat vår första riktiga spelning. 
Musik, för mig, handlar inte bara om melodier och toner utan även om känslan och attityden i dem. För även om det ibland låter som om man spelar på en trasig radio, så betyder det fortfarande något. 
 

Så när jag nu, 35 år senare, tänker tillbaka på allt jag har gjort inom musiken så landar jag ofta i minnet av den där första gången - på scenen, när jag spelade för första gången och hade det fetaste gitarrljudet jag någonsin haft.

/ OBBA

Lyssna på Last leaf här nedan!