En av höstens finaste upptäckter är bandet Shadowplay. Bandet, som består av Michael och Axel Wall (även medlem i Vakentimmar-bekanta Great Park Avenue) samt Bengt Alm bjuder upp mörkret till dans. Mörkret kan förstås tynga en mycket nu under ett par månader men Shadowplay gör något bra av det. Det finns sår både i melodierna och texterna men också en lekfullhet i melodierna och låtarna ger mig ofta en genomskärande blick. Bandet öppnar dörren till en fin atmosfär där golvet och väggarna är täckta av svärta. Det är mörkt, brustet men med en fantastisk känsla för melodier. Bandet debuterade förra året med singeln Down. En låt som lät som Bay Laurel hade kunnat utvecklas om de hade fortsatt, melodiös gotisk rock där refrängen verkligen klistrade fast sig i hjärnbalken.
Efterföljande Pain började ödesmättade. Som något som verkligen serverar mörkret på ett utsökt sätt. Verserna känns aningen starkare än refrängen dock, de bar på samma tyngd som mycket av Depeche Mode Ultra (1997). Överlag en stark låt dock, om smärtan som ett sätt att älska. Fade away släpptes i april i år och jag gillar verkligen det vemodiga som långsamt bres ut över låten och hur intensiteten brakar sönder själens fönster i refrängen. Michael Walls röst klär dressar upp låten ännu snyggare.
Senaste singeln Heartbeat släpptes ut i världen i oktober och den känns som en mörk klubbdans mellan Depeche Mode och Sisters of Mercy. Det är nog den mest poppiga singeln hittills från bandet och låten fadear ut på ett fint sätt. Det är sånt här jag vill höra när jag går ut, det är sånt här som bäst tonsätter mörkret som äter upp en större bit av himlen varje dag. Det gotiska trängs med popen, det elektroniska blir en fin grund för det mer dova och atmosfäriska. Shadowplay gräver i mörkret men kommer upp med oerhört fin musik. Ett extra plus för de fina omslagen som klär musiken perfekt.
Lyssna på Heartbeat här nedan!
